2 minuter lästid

Jag har spelat på många konsoler i mitt liv, och då i huvudsak på Playstation, men hade under en kortare period fått låna ett lila Gamecube av en dåvarande pojkvän. Med konsolen medföljde även det ursprungliga Luigi’s Mansion. Jag var lite trött på alla pangpang-spel jag hade spelat senaste och fastnade stenhårt för Luigi och hans spökdammsugare. Det fanns inget bättre än att smyga runt som den lite halvfege Luigi och jaga spöken i hans nyvunna herrgård. Att hitta Mario blev mitt livsuppdrag under denna tid. Detta var även första gången jag träffade på Boo, som har kommit att bli en av mina favoritkaraktärer från ett TV-spel.

Luigis Mansion

Jag satt i mitt flickrum hemma hos mina föräldrar strax utanför Göteborg och spelade hela nätterna igenom. Min pyttelilla tjock-TV värmde upp mitt lilla rum till en behagligt varm och torr temperatur. Vilket inte är ultimat om man som jag, har linser. Att sitta hela nätterna i ett varmt, torrt rum och inte ta ut linserna på flera dygn kan resultera i sår och skador på hornhinnorna, vilket jag ganska snart blev varse om. Jag fick så ont i mina ögon att jag till slut fick ta en sväng till min optiker, som beordrade en linsfri vecka och sa att i fortsättningen kan det vara bra att varva linserna med att ha glasögon emellanåt. Tyvärr var jag så dum att jag inte ville använda glasögon, jag ägde inte ens några, jag var alldeles för fåfäng för något sådant. Jag hade lite svårt att erkänna för mig själv just hur dåligt jag faktiskt såg. Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden hade detta nog varit ett av de tillfällen jag valt för att ge mig själv en örfil p.g.a. min egen dumhet.

En vecka utan linser för någon som har kraftigt nedsatt syn är inte så lätt. Jag ser så pass dåligt att om en person står mer än 50 cm ifrån mig kan jag inte se vem det är. Jag ser ju att det är någon, men inte vem. Än värre är det då att titta på TV utan linser eller glasögon. Näst intill omöjligt. Men nöden har ingen lag, och jag ville ju spela. Jag ville fånga Boo. Så hur lyckas man spela TV-spel om man knappt ser något? Vi människor är så finurliga att vi hittar på lösningar på de flesta av våra problem, så TV:n åkte ner på golvet och jag satte mig med ansiktet cirka 20 cm ifrån skärmen och spelade med ljudet väldigt högt på, för att kompensera det jag inte kunde se. I en veckas tid satt jag alltså på golvet med näsan nästan i TV:n för att ens ha närheten av förmågan att guida Luigi runt i sin hemsökta herrgård.

LÄS ALEXANDERS TANKAR OM DET DU SER I SPEL: Mycket för lite

När ögonen hade läkt och jag fick lov att börja använda linser igen hade jag redan varvat spelet och gått vidare till nästa. Om jag lärde mig en läxa av allt detta? Nej, inte direkt. Jag skaffade faktiskt glasögon först många år senare, och de används fortfarande alldeles för sällan. Men jag har däremot nyligen köpt ett alldeles eget lila Gamecube komplett med Luigi’s Mansion. Dock spelas det idag istället på en stor platt-TV, och en bra bit ifrån TV:n, eller i alla fall så långt som kontrollsladden….och mina ögon tillåter.