Alla inlägg av Andrea Söderberg

Andrea är en lite allround-nörd med en kärlek till både teknik och det fantastiska. Allt började med en Amiga 500, och med favoritspel som Final Fantasy X och Dragon Age så klappar hjärtat för fantasy-rollspel i synnerhet men spel i allmänhet. Hon bor i Stockholm med man, son och 2 möss, Lili&Susi.

Veckans spelmelodi: Final Fantasy VII Remake – Midnight Rendezvous

1997 släpptes ett spel som skulle visa sig vara en kultklassiker, och legendariskt omtalat, nämligen Final Fantasy VII. Satt i det steampunkiga Midgar, med en intressant historia med undertoner om hållbarhet och vad som gör en person till den hen är. Fortsätt läsa Veckans spelmelodi: Final Fantasy VII Remake – Midnight Rendezvous

Vad Andrea hoppas få se under Playstation 5-eventet

Ikväll är det dags för Playstation 5 av få sin officiella avtäckning under en livestream, och vi är alla pepp på redaktionen. Intressant nog har vi alla olika saker som vi är mest pepp inför och jag tänkte nu dra min fem önskningar för live-eventet som Sony kaxigt nog är döpt till ”The Future of Gaming”. Ta inte i så ni kräks, hörni. Ni kommer möjligtvis upptäcka en röd tråd bland mina önskemål också.

1. En techdemo som imponerar

Jag vill att det ska visas en rejäl techdemo från Sony själva. Vi fick ju se Unreal 5 brumma på Playstation 5 i maj men nu vill jag se plattformshållaren själv flexa musklerna under en grundlig genomgång av vad konsolen är kapabel till.
Jag vill få en riktig wow-känsla och ett smakprov vad den här maskinen är kapabel till. Jag kommer ihåg när jag såg Final Fantasy VII-demon till Playstation 3 och blev totalt knockad. Gärna en repris på det, tack.

2. Diablo IV

Lilith, jag vill bara se mer av dig. Mitt hjärta klappar för Diablo, och bara tanken på att ha ett nytt co-op-spel för gaming-familjen här hemma gör mig otroligt pepp. Kan man få se de olika klasserna lite mer och ytterligare gameplay så blir jag enormt lycklig. Och nu när Blizzard ställt in Blizzcon, varför inte använda någon annans massiva plattform?

3. Baldur´s Gate III

Faêrun, resmålet man ser fram till just nu när alla andra resmål känns märkligt nog ännu mer fjärran. Jag skulle återigen vilja se mer klasser, och någonting som skiljer det nya Baldur’s Gate från belgiska Larian Studios eget RPG, Divinity. Mer D&D åt folket! Kom igen Playstation, ge folket rollspel!

4. Dragon Age 4

Jag vet, jag är en tjatmoster. Men allt jag vill ha i julklapp är Dragon Age 4. Bioware släppte en bok, ”Tevinter Nights”, här i våras för att stilla det värsta abstinenskliet för alla oss Dragon Age-beroende, men precis som när man har ett irriterande mygbett blev klådan snarare än värre. Enligt rykten om hur långt utvecklingen är kommen skulle det vara väldigt märkligt om de lyckades åstadkomma en trailer, ens en teaser, så här dags, men man får drömma.

5. En rejäl överraskning

Jag skulle framför allt vilja se något som jag inte förväntar mig, och som ser APCOOLT ut. Nu för tiden är det väldigt svårt att smyga ut något större projekt utan att någonting viskats om i spelcommunity-korridorerna, men jag önskar jättemycket att de ändå lyckats göra det. Sony: Surprise me!

7th Sector

7th Sector är det perfekta spelet att krypa upp med i soffan en regnig och mörk kväll. Om inget annat för att kunna se alla detaljer i spelet. Det här är ett av de mörkaste spelen jag spelat sen jag vet inte när och det är faktiskt en bra sak. Det är mörkt, det är hotfullt, det är gåtfullt och det är lite deppigt. Det är också ett ruggigt bra indielir från Sergei Noskov och spelförlaget ”Sometimes You”. Det satte verkligen myror i skallen på mig. Det var inte alltid en angenäm upplevelse men den var åtminstone alltid intressant.

ETT ANNAT TYP AV MÖRKER: Death and Taxes

Spelet börjar med vad vi äldre kallar myrornas krig. Om du inte känner till fenomenet via det namnet tror jag ändå att du vet vad jag menar. Det är vad som händer när man slår på en TV-apparat och ingen signal kommer in, då befolkas istället skärmen av ett virrvarr av svarta och vita prickar som myllrar runt. Efter en stund så dyker en suddig människoformad gestalt upp på skärmen.

Gnistan i en ledning i 7th Sector

Det här är inte den typen av spel där det dyker upp en hjälpsam tutorial. Det står helt still. Jag får genom att testa att trycka på alla knapparna till slut ett resultat. Den suddiga människofiguren tar sig ut genom ledningen och förvandlas till en gnista. Jag lyckas också lista ut att jag kan färdas genom ledningarna, framåt och bakåt. Men vad kan jag då faktiskt göra? Efter en liten stund kom några kortfattade instruktioner. Gnistan kan ta fart och färdas snabbare. Jag kan ta mig in i olika elektroniska apparater. Jag kan hoppa mellan ledningar. På vissa specifika ställen kan jag lösa pussel genom att slå om reläer, aktivera/avaktivera saker och känna igen mönster. Runtomkring ledningarna finns det sjabbiga lägenheter, nedgångna rum, rostiga fabriksutrymmen där man hör droppandet från ledningar. Man ser skymtar av världen utanför genom smutsiga, sönderslagna fönster.

Så vad handlar då alltihop om? Det låter kanske löjligt men jag ska inte förstöra din spelupplevelse genom att berätta det. Halva nöjet med det här spelet är att långsamt själv erövra den här mörka, vagt obehagliga världen, med liten hjälp från utsidan. Jag får erkänna, jag blev så frustrerad på ett pussel att jag föll för Google-trycket. Jag började googla. Och blev ännu mer frustrerad men också imponerad. Varje instans av 7th Sector genererar specifika pussellösningar. Det vill säga att du kan inte fuska dig till lösningen för ett specifikt pussel. Även om du skulle se hela lösningen på ett videoklipp från någon annan kommer du ha ett helt annat pussel. Hatten av till Sergei. Jag fick obehagliga flashbacks till förr-i-tiden när det var så här jämt.

ANDRA RECENSIONER: Dandara: Trials of Fear

Stämningen är verkligen 7th Sectors forte. Det är en dystopisk, kanske framtidslagd dunkel och mystisk värld. När din gnista rusar fram genom ledningarna och får brottstycken av nyhetssändningar och information från världen utanför, finns det verkligen en känsla av en trovärdig värld utanför fönstren.  Känslan av fara hänger med hela tiden samtidigt som pusslen du ställs inför kan vara svåra att lösa, svåra att förstå och till och med svåra att hitta rätt väg fram. Ett par gånger blev jag tvungen att backa några sparfiler för att hitta detaljer som skulle hjälpa mig bana vägen framåt i spelet.

Gnistan på väg in i ett elskåpDet här spelet är inget för de vekhjärtade, men det är ett fantastiskt stämningsfullt spel, med intressanta och svåra utmaningar. Den här porteringen till Nintendo Switch är dessutom så bra gjord att jag har svårt att ens föreställa mig hur det här spelet ser ut på andra plattformar. Det är som gjort för att sitta uppkurad i ett mörkt rum med en helt annan värld i knäet. Det är oförlåtande och, i vissa fall, till och med chockerande med sina avskalade miljöer, och glimtar in i en hård värld utanför. Det är ett spel som inte riktigt ser ut som något annat, och är ännu mer imponerande när det inte är en studio bakom utan en persons verk. Det är riktigt bra och perfekt för en riktigt mörk kväll när du känner dig skarp i knoppen.

Bubble Bobble 4 Friends

Bubble Bobble 4 Friends är precis det som titeln säger. Det är ett Bubble Bobble-spel för både dig och upp till tre av dina vänner, via Nintendo Switchens magi. Om du aldrig har hört talas om Bubble Bobble sedan tidigare är du nog inte en kännare av dataspelshistoria eller en älskare av arkadspel, för det här är en riktig klassiker inom genren. Första spelet i serien kom ut redan 1986 och var ett charmerande arkadspel där du spelade som en av två tvillingdrakar, antingen den gröne Bub eller den blåa Bob i ett härligt actionpussel med möjlighet till samarbete. Beroende litegrann på om man räknar remakes och porteringar av gamla spel till nya plattformar, är Bubble Bobble 4 Friends det 21:a spelet i serien, vilket är imponerande.

NÅGON I REDAKTIONEN ÄLSKAR BUBBLE BOBBLE: 9 speltatueringar vi skulle skaffa

Själva spelet handlar om att ta sig från nivå till nivå genom att fånga sina fiender i bubblor, som man blåser ur sin söta lilla drakmun. Sen pangar drakpolarna bubblorna med fienderna inuti med hjälp av sina söta små draktaggar på ryggen. Man kan väl säga att det är en enkel idé, men som alla enkla idéer kan man bringa in en hel del finess i det med intressant bandesign och andra klurigheter. I det här spelet finns det klassiska element som att samla in alla bokstäverna i ordet EXTEND samtidigt som man spelar, vilket ger en bonuspoäng. Ju längre in i spelet man kommer låser man dessutom upp mer intressanta bubblor, så som bubblor som färdas extra, en typ som exploderar eller en annan som skickar ut blixtar. Varje värld innehåller flera banor och det finns mycket att göra, även om det ibland saknas variation.

En bana i Bubble BoobleDär spelet verkligen kommer till sin rätt är flerspelarläget, som antyds av spelets titel. Det är väldigt enkelt att koppla upp fler spelare och det är som bäst med två spelare, då banorna annars kan bli lite överbefolkade och i sin tur kaotiska. Det är mysigt att spela tillsammans, och som nämnts tidigare kan man välja att spela med eller mot varandra, även om spelet räknar ihop poängsumman i slutänden. Kontrollerna är tajta och grafiken är snygg, söt och framförallt tydlig.

Historien att Bub och Bob blir plågade av någon älvliknande docka i ett barns sovrum kommer nog inte få Nobelpriset i litteratur, men står å andra sidan inte i vägen för spelets naturliga charm. Det är inte de djuplodande karaktärsporträtten som kommer få dig att vilja spela det här spelet till att börja med och det är helt okej. Banorna hade en bra naturlig inlärningskurva, och du kunde ändå fastna om du spelade lite halvhjärtat. Klurigheten hamnade precis i rätt skärning mellan ”för lätt” och ”jag spolar ner Switchen i toaletten”.

MERA GULLIGHETER: Animal Crossing ingjuter liv med minimalism

Bubble Bobble 4 Friends är troget sina rötter men känns ändå fräscht och lagom uppdaterat, vilket såklart är en fördel för ett spel som lockar in en hel del spelare på grund av nostalgi. Extra smart är det av spelmakarna att ha med det gamla arkadspelet som en extra bonus, där du också kan spela ensam eller i flerspelarläge. Musiken är inget som varken kommer att störa dig eller bidra med något extra skulle jag säga, men när man går in i Arcade of Memories, som klassiska läget heter, klappade mitt hjärta ändå lite extra för den klassiska Bubble Bobble-melodin.

Klassiskt läge
Arcade of Memories – klassiska läget

Det här är ett spel som har något för alla. Nostalgikerna kommer få det de vill ha och lite till. Nytillkomna kommer att njuta av väldigt gulligt och lagom utmanande pusselaction. Vill man spela tillsammans är det välkomponerat, roligt och perfekt för en mysig kväll i soffan eller för att få slut på slagsmålet i baksätet på bilen. Lite senare i år bjuder dessutom spelet på en helt gratis expansion så det finns gott om skäl att återvända till Bubble Bobbles värld även senare i år. Bubble Bobble 4 Friends är precis det jag ville ha när jag tänkte: ”Det hade varit roligt att spela Bubble Bobble tillsammans på Nintendo Switch”. Det är inget banbrytande. Det för varken genren eller serien framåt men det är bra, stabilt, mysigt och har framförallt ett baskoncept som efter 30 år fortfarande underhåller. Det är inte fy skam det.

Veckans spelmelodi: Final Fantasy X – Auron’s Theme

Final Fantasy X har precis en sådan där början man vill ha i ett spel i den här älskade serien. Vår protagonist, Tidus, är mitt inne i en Blitzball-match i sin hemstad Zanarkand när mystiska saker börjar ske utanför arenan. Vattnet beter sig konstigt. En massiv svallvåg byggs långsamt upp precis utanför stadens utkanter och en man går, ensam i sitt lugn, mot händelsernas centrum medan alla andra flyr i motsatt riktning runtomkring honom. Han är Auron. En tyst man med traditionella samurajkläder och -manér, med solglasögon och ett ärr för ena ögat är han en slående figur. Där hans tunga kängor går genom vattenpölarna som samlats på Zanarkands gator, flyter vattendropparna upp och hänger i luften, illavarslande nog. Det är här vi först får stifta bekantskap med Auron. Han är lugnet, mitt i stormens öga. Han räds inget, och han vet mer än han säger. Under spelets gång får vi lära oss mer om hans mystiska förflutna men redan innan dess kan vi lära oss en hel del om honom genom hans eget tema.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Veckans spelmelodi: Billy Hatcher & the Giant Egg – G.I.A.N.T. E.G.G.

Precis som hans gång genom ett Zanarkand som håller på att förstöras är Auron’s Theme långsamt och fyllt med mening. En väldigt rak pianoslinga inleder melodin enkelt, och tillsammans med en nästan susande trumsammansättning ger den en drömsk och taktfast upplevelse. En ny melodi som har något sorgesamt över sig vävs in, samtidigt som en kontrapunkt av en elektronisk skala väver sig in i temat. På sätt och vis får du reda på allt du behöver veta om Aurons karaktär redan här. Hans allvarsamma sätt, hans traditionsbundna förflutna, men även hans uppbrott till något nytt. Trummorna, tillsammans med en aukustisk gitarr, slår in mot en brygga där en mer komplex melodi kommer in, snabba synthslingor och det blir ännu mer ödesmättat.

MER OM FINAL FANTASY: Final Fantasy VII för första gången

Auron är en av mina favoritkaraktärer i serien. Han har gravitas som är mer undantag än regel i en spelserie fylld med tonåringar som ska rädda världen. Som en mogen 35-åring ses han som uråldrig av de andra kidsen i gruppen. Varje Final Fantasy-spel verkar bara få ha en karaktär som är allvarlig och ser lite nyktert på situationen. När Aurons hela historia rullas upp och man förstår vad han gömt och bär på blir hans stoicism inte bara ett karaktärsdrag, det blir en överlevnadsstrategi för en man som vet att något är fel och måste ställas till rätta. Han vet också att han redan misslyckats en gång förut och inte vet om någon ens har möjligheten att göra det rätta. Men han kämpar på. Och Auron’s Theme, hans eget tema, avspeglar detta mycket väl.

Orginalet

Auron’s Theme, med vindblås och oboe. Den här versionen är ihopmixad med Hymn of the Fayth, som har stor storymässig betydelse för Final Fantasy X. 

Cover av Enrico Deiana, fräscht med lite annorlunda orkestrering

Cover av Hashel, feat. Mark Autumn, med elgitarr och gitarr. 

Veckans spelmelodi: Last Ninja 3 – Intro

Natten är mörk när en man lutar sig in mot vinden, på väg över slätten. Bakom hans rygg kan berg skymta, medan åskan mullrar och blixtarna slår över hans huvud. En slingrande melodi går igång, först svagt men sedan starkare och starkare. När vi går närmre ser vi honom, en ninja i traditionella kläder med beslutsamt avsmalnade ögon. En taktfast trumma och en episk melodi gör gemensam sak med slingan från starten och vi ser hur mannen, Armakuni, rör sig mot en borg. Borgen tornar upp sig och ninjan ser sig om över axeln. Letar han efter fiender? Spejar han för att se om han är upptäckt? Tittar han dig rakt in i ögonen? Outgrundliga äro ninjans vägar. Han vänder sig tillbaka mot målet, borgen som blixtarna slår runt.

SENASTE VECKANS SPELMELODI: Veckans spelmelodi: God of War – Ashes

Vakten på borgkrönet har, lämpligt nog, ryggen mot slätten och ser inte hur ninjan vigt smyger sig fram över sanddynerna, bara tidvis upplyst av åskovädret. Väl framme sträcker ninjan på sig och ruskar av sig den otympliga manteln. Kanske ville vakposten skydda ögonen från den vinande vinden, eller kanske var han bara inte en särskilt bra vaktpost. Frågan blir akademisk, när Armakuni använder sina shuko för att kunna klättra ljudlöst uppför muren och sätta en ninjastjärna i vaktens halspulsåder.

MER RETRO: När spel tar ton: The Curse of Monkey Island

Det här är den episka öppningen på Last Ninja 3, den sista delen i en mycket älskad spelserie. Kanske inte den bästa delen i trilogin men mycket uppskattad för sin musik för de som älskar C64-musik. Last Ninja 3 släpptes 1991 av den brittiska utvecklingsstudion System 3. Det har i många år ryktats om en Last Ninja 4, senaste gången till Gamecube (!), men det har än så länge inte kommit till stånd. Last Ninja-serien var inne och nosade på en 3D-känsla med en isometrisk vy och vek av från den klassiska sparka, slå och röra sig framåt eller bakåt. Man la till pusselelement och la ner mycket krut både på det visuella och det auditiva.

SPEL TAR IBLAND TON OCKSÅ: När spel tar ton: Apollo Justice: Ace Attorney

Introt till Last Ninja 3 räknas som en riktig klassiker, ett stycke som klämde ur allt den kunde från C64:ans ljudkort. Den har inspirerat många och är fortfarande imponerande när man tänker på hur nära kretsarna man behövde vara som kompositör för dataspel på den tiden. Om man dessutom lägger till att Reyn var 18 år när han skapade hela soundtracket blir bedriften än större. När den österrikiska electroduon gjorde sin platta R.E.T.R.O. 2010 för att hylla sin barndoms dataspel och musiken därifrån så var Last Ninja 3 inte bara givet, det var första spåret.

Originalet, på C64 (50 fps).

Cover av den österrikiska electroduon mind.in.a.box.

Kompositören själv, Reyn Ouwehand, spelar Last Ninja 3 analogt.

Årets bästa spel 2019 enligt Andrea

2019 har varit ett omvälvande år på många sätt, inte minst spelmässigt! Jag har spelat fler olika spel än normalt, med hjälp av mitt uppdrag här på sidan. Det har varit intressant och gett mig många nya insikter om inte bara huruvida jag tycker om ett spel eller inte, utan varför. Mitt uppdrag har ibland också hjälpt mig att få lite mer uthållighet när jag i vanliga fall skulle stänga av min PS4 i vredesmod eller slänga Switchen i väggen. Jag har ju inte bara spelat för min skull utan för er skull också, våra kära läsare. Tillsammans med mina kollegor vill vi hjälpa till med att navigera i den veritabla djungel av olika spel som kommer ut. Vad är bra, vad är dåligt? Vad liknar ditt favoritspel och vad är en oväntad hit? Jag ser media (böcker, spel, filmer, TV-serier) som mat. Ibland vill man ha ett rejält skrovmål och ibland är man sugen på popcorn. Allt är okej, och man vill ha olika saker vid olika tillfällen.

Mina bästa spel för året har varit mina bästa spelupplevelser, inte nödvändigtvis de coolaste, flashigaste eller mest omtalade. Det har helt enkelt varit de här som mättat mitt spelbehov bäst. Jag ska lägga till några hedersomnämnanden också, for the hell of it.

Let the show begin! 

Saltunafabrik i The Outer Worlds

5. The Outer Worlds

Outer Worlds hade en härlig throwbackkänsla, av både Fallout-serien och Mass Effect. Jag är en urusel skytt så jag har fastnat lite i mitt spelande men uppskattade det efterlängtade spelet mycket. Jag uppskattade försöken till humor, även om de inte var helt lyckade jämnt, och nybyggarandan. Det största problemet i min ögon var nog ändå att det inte var särskilt originellt. Hela tiden fanns en känsla av att man sett det här förut.

Oninaki

4. Oninaki

Oninaki var en märklig fågel i skaran. Japanskt så det skrek om det, med en märklig förkärlek för ärofulla sjävmord, och en märklig historia som hade svårt att fånga ens uppmärksamhet. Kom man förbi de sakerna var det ändå en rolig dungeon crawler där jag fick flashbacks till Diablo III flera gånger. På ett bra sätt. Det var ett roligt stridssystem och jag hade väldigt kul med att switcha mellan de olika spelstilarna.

Alicia och Hugo framför en kyrka i Plague Tale

3. Plague Tale: Innocence

Om ettan på min lista gjorde mig glad så gjorde Plague Tale mig rädd. Rejält rädd. Jag satt i min mörka lägenhet och kunde känna råttorna närma sig i de droppande katakomberna i medeltida Frankrike. Jag erkänner villigt att jag ibland behövde ta rejäla pauser i spelandet, när min puls och adrenalinpåslaget hotade min mentala hälsa. Det var en bra story och snyggt, och hade jag inte varit en sån fegis hade det nog hamnat högre upp på listan.

De Saardet på en gata i GreedFall

2. Greedfall

Greedfall blev för mig det balsam som smått lindrade mitt smärtsamma craving efter ett nytt Dragon Age. Äntligen fick jag en bra karaktärseditor, intressanta relationer och lite fighting med magi! Om man gillar Dragon Age, Pirates of the Caribbean och en intressant historia är det verkligen precis i rätt målgrupp. Även om spelet hade en del märkliga buggar och en brist på texturer för ett så pass stort spel hade det både hjärta och själ.

Ash framför ett gäng andar på en vägg i Concrete Genie

1. Concrete Genie

Concrete Genie var en fullständig fröjd att spela och något som jag lätt kunde göra tillsammans med min familj. Det var vackert, roligt och blev en gemensam aktivitet på kvällarna. Det spånades fram lösningar på pussel, det döptes andar (trots att det inte fanns något stöd för det i spelet) och valdes horn och svansar för glatta livet. Förutom att det var kort och hade ett abrupt paradigmskifte en aning sent i spelet var det min absolut mest njutsamma spelstund i år!

Hedersomnämnande

Förutom de rent klassiska konsolspelen vill jag ge en liten shoutout till det spelet jag spelat absolut mest i år, om jag ska vara helt ärlig. Assassin’s Creed: Rebellion är ett härligt litet mobilspel med tillräcklig mycket substans och tillräckligt lite störande mikrotransaktioner för att roa alla de där stunderna man har en minut över under en normal dag. Du samlar på dig berömda assassiner (Ezio FTW), löser uppdrag och mördar folk, allt i ett härlig chibiformat. What’s there not to like?

Shao Yun, Ezio och Bartolomé i Assassin's Creed: Rebellion
Look at those cute, cold-blooded killers!

Jag har några ”Åh-jag-skäms-för-jag-borde-ha-spelat”. Det är framför allt Control och Star Wars Jedi: Fallen Order. Jag har spelat lite gamla spel också under året, Final Fantasy IX, Divinity II och ska just sätta tänderna i The Return of the Obra Dinn (av en ren händelse Alexanders favoritspel från förra året). Så många spel, så lite tid.. Det som jag ser fram emot mest just nu är remaken av Final Fantasy VII, tätt följd av Psychonauts 2, Beyond Good and Evil 2. Jag läste en artikel som tyckte att 2020 verkade som ett rimligt släppår för Dragon Age 4, men jag vågar inte hoppas längre.

Gott nytt 2020!

Lost Ember

Sagan om Lost Ember började för två år sen då en Kickstarter-kampanj startades för att skapa ett spel om livet, döden, och moral. Det var en extremt lyckad insamling, där man nådde målet tre gånger om, och den lilla indieutvecklaren Mooneye Studios satte igång att jobba. Lost Ember handlar om en vilsen gnista, en själ som fastnat mellan detta livet och nästa och behöver guidning hem. Själen kan ta sig från en existens till en annan och skapar själva grunden för spelet.

VÄNTA, DET HÄR KÄNNS BEKANT: Arise: A Simple Story

I en fallen civilisation möts ett irrbloss och en förlorad själ som hittat sin tillflykt i en vargs kropp. Irrblosset, en nyligen bortgången man, tjänar som spelets berättarröst och guide bestämmer sig för att hjälpa vargen hitta hennes försvunna livshistoria och vägen fram till livet efter detta. Kalani och detta sken tar sig fram genom en fantastisk vackert designad värld, med berg, sjöar, vattenfall och ängar. Genom att hitta Kalanis minnen tar man sig vidare i spelet som kan se väldigt öppen ut till att börja med men som i själva verket är en snillrikt designad snitslad bana. Du kan be irrblosset om hjälp när du inte vet vad nästa steg är. Man kan inte hoppa händelserna i förväg, genom de halvgenomskinliga väggar som blockerar din väg framåt. De försvinner nämligen inte förrän du återupplevt dina gamla minnesbilder och drivit historien framåt. För att ta dig igenom världen kan du ta hjälp av mer än just din vargskepnad.

Vombater leker i solen i Lost Ember
Untitled Wombat game

För även om vargen är din ständiga gestalt genom ängarna, kommer du att få hjälp av andra djur på vägen. En liten gullig vombat hjälper dig igenom trånga utrymmen, en anka kan glidflyga dig över vattendrag eller raviner, medan kolibrin flyger blixtsnabbt och bältdjur hjälper till att gräva ner dig i tunnlar medan fisken, föga överraskande, simmar. Det finns även sex legendariska djur som du kan hitta på vägen, och artefakter kvarlämnade av den civilisation som inte längre existerar i världen. Dessa, tillsammans med ett antal svampar, är samlarobjekt du kan hitta för att göra spelet helt genomspelat. Jag måste erkänna att för min egen del finner jag samlarobjekt, eller collectibles för att använda den engelska termen, smått tröttsamma. De bidrar inte till något större djup i spelet eller en betydande extra dimension eller ökat värde. För dig som är väldigt inne på det här, så finns det i alla fall.

MER OM COLLECTIBLES: Cathedral

Världen är väldigt vacker och vyerna majestätiska, även om de grafiska elementen är tydliga på nära håll också. Jag tycker även att alla djurmodellerna är väldigt tilltalande. De har skapat en unik vargskepnad som symboliserar spelet väl, med sin tunna profil och uttrycksfulla ögon. Även musiken är anslående, med vackra melodier som vilsamt och melodiskt följer dig åt utan att vara för intetsägande eller ta upp för mycket plats. Det skapar ett smått meditativt tillstånd när man spelar som bidrar väl till stämningen.

Skifta skepnad i Lost Ember

Vad funkar mindre bra då? Storyn är inte särskilt engagerande, ens med sina mer dramatiska ögonblick av ond bråd död och revolution. Det kan vara de ansiktslösa figurerna som representerar människorna i minnesblickarna, men de känns väldigt fjärran som karaktärer. Även om spelets slutgiltiga målsättning är tydlig är de individuella banorna ibland svårnavigerade och inte särskilt intuitiva. Frågar du irrblosset om hjälp ger han dig ett tips en gång, och sen får du vänta på att han ska säga något annat som hjälper dig på vägen. Jag simmade runt som en fisk i en halvtimme efter att jag missat vad blosset sa innan jag av en händelse lyckades trigga en annan kommentar på ett annat ställe som tog mig vidare.

Fisken i Lost Ember
Untitled Fish Game

Problemet för mig är att jag inte förstår varför jag ska spela spelet. Som en vacker simulator är spelet väldigt effektivt men storymässigt faller det en aning kort. Det lyckas helt enkelt inte skapa tillräckligt mycket ”vi-tillsammans-mot-världen”-känsla mellan spelare och Kalani. Kalanis moraliska val är heller inte tillräckligt intressanta för att man ska verkligen känna dragningen till nästa minne för att se hur historien utvecklar sig. Lost Ember gav mig många härliga ögonblick och vilsamma spelmoment men lyckades inte hålla mig intresserad eller trollbunden hela vägen. Ett exempel är när jag som varg sprang på en bergskam, ner mot en dalgång. Det är inte dumt alls, även om jag längtar efter mer tyngd och karaktär när resan är så mycket längre.

Pilgrim: Faith as a Weapon

”Simon. Det är din far.” Han går med tysta, försiktiga steg genom det dunkla huset, svagt upplyst av vaxljusen. ”Kom, kom närmre min son”, mumlar den gamla mannen vid brasan. ”Jag har inte mycket tid kvar. Allt mitt hopp står till dig. Jag hoppas att du är redo. Men är vi någonsin det? Du måste hitta en man och ge honom manuskriptet. Alla vill komma åt det. Gå till Toulouse.” Den gamle mannens andetag blir tyngre. ”Manuskriptet.. finns i biblioteket. Frisen..är nyckeln.” Och sen sluts hans ögon, för alltid.

MER KYRKLIGT: Cathedral

Omslaget på spelet Pilgrim: Faith as a WeaponPilgrim: Faith as a Weapon är ett äventyrsspel, med traditionell peka-och-klicka funktion, men förutom själva spelmekaniken är det få andra saker som är som vanligt med denna titel. Släppt 1998 till PC, och skapat av den tidigare 3D- och marknadsföringsbyrån Arxel Tribe, var det ett extremt ambitiöst projekt av en relativt nybakad spelstudio. Hela spelet grundade sig på en roman, Pilgrimsresan av den välkände brasilianska författaren Paulo Coelho, som kanske är mest känd för sin nästkommande bok Alkemisten. Coelho utgick från sin historia, i grunden en självbiografisk berättelse om en pilgrimsfärd han gjorde på 1980-talet, och skrev manus till ett datorspel som skulle handla om andlighet, självutforskning och att hitta sin väg i världen.

Förutom den ambitiösa historien slog Arxel Tribe även på stort när det gällde designen av karaktärerna och miljöerna. De tog in den franske illustratören Jean Giraud, mer känd under sitt pseudonym Moebius. Han var han en gigant inom illustration med många verk inom fantasy och sci-fi. Tyngden av dessa två erkända talanger gjorde att spelet verkligen fick en att haja till under förtexterna.

Den första delen av Pilgrim är trots detta högst oanmärkningsvärd. Det är en till synes oändlig rad så kallade ”fetch quests”; hämta hinken, fyll hinken med vatten, ge vatten till åsnan. Det för åtminstone historien framåt, där vår hjälte Simon ska ta sig igenom Frankrike, Anno Domini 1208, med ett värdefullt och mystiskt manuskript som många är ute efter.

Spelets främste antagonist, Diego de Osma, är utsänd av påven och vill på alla sätt få tag på manuskriptet och jagar vår hjälte. Samtidigt får man en inblick i en väldigt historiskt intressant period. 1208 är precis i början av Albigenserkriget, en krig som den dåvarande påven Innocentius III förde mot de södra delarna av Frankrike där den kristna sekten katarerna höll till. Om man är intresserad av historia får man sitt lystmäte av information från spelet, som i vissa fall får det att kännas mer som en interaktiv historiebok. Det är en väldigt intressant historia som var själva grunden för både den Spanska Inkvisitionen och vårt användande av ordet ”kättare” för att beteckna icke-rättrogna.

MER MEDELTIDA EUROPA: A Plague Tale: Innocence

Det är i historieberättandet som Pilgrim briljerar och gör det till ett minnesvärt spel trots en oinspirerad spelmekanik och till och med för sin tid ouppdaterad design. Om man kan acceptera pusslen som ett fordon för att föra fram historien och lära sig något om en godhjärtad religion som stampades ut för flera århundraden sen, så är det en fantastisk saga att få följa med på.

Halvvägs igenom spelet börjar Simon att verkligen förstå vad manuskriptet handlar om och ger sig då ut på en metafysisk resa som lämnar vår värld bakom sig. Det är först då spelet börjar bli riktigt minnesvärt. Pusslen blir mer intrikata, och det blir mer filosofiskt. Tillsammans med Simon får man utforska de begrepp som katarerna rörde sig med. I en strikt dualistisk världsåskådning trodde de på gott och ont som absoluta begrepp. De försökte hitta sin väg fram i världen för att bli det de själva benämnde sig som: Les Bonhommes, de goda människorna.

Spelskärm från PilgrimPilgrim hade lika gärna kunnat vara en tecknad film och är ingen höjdpunkt när det kommer till att nyttja dataspelsmediet. Som skapelse och berättelse har den intressanta vinklar och ett framåtlutat sätt att titta på storytelling, ett par årtionden innan det blev ett populärt begrepp. Den känns som en klar förfader till det utmärkta Valiant Hearts, som Ubisoft gav ut för några år sedan, som beskrev första världskriget på ett liknande sätt; peka-klicka, bra historiska detaljer och en gripande berättelse.

För Arxel Tribe hjälpte det inte att de hade höga ambitioner och gedigna designkunskaper. Efter ett flertal äventyrsspel, som innefattade två uppföljare till Pilgrim, kom branschens ökade krav ifatt. En bra bit in i det andra årtusendet hjälpte inte stora ideal mot en ökad sofistikation i dataspelsutveckling. Du kan ha hur bra idéer, historia och design som helst, men om inte ditt dataspel är ett bra ”spel” så hjälper det inte. Arxel Tribe finns inte längre, men deras underliga skapelse kan man spela eller se på Youtube. Pilgrim: Faith as a Weapon är ett av de märkligare spelen jag spelat från början till slut, och har en förmåga att dyka upp i mina tankar till och från.

Blacksad: Under The Skin

Jag hade stora förhoppningar när jag startade Blacksad: Under the Skin. Som stort serietidningsfan, med en särskild fäbless för mörka, vuxnare historier, så verkade det verkligen som en god kandidat för ett deckarspel med en noir-twist. Kunde det kanske till och med vara något för mig som älskade ett annat noir-äventyrspel, det magnifika Grim Fandango?

MER OM GRIM FANDANGO: Grim Fandango – den mexikanska svanesången

Min besvikelse infann sig redan innan jag ens börjat spela Blacksad. Vid första uppstarten var jag förvånad över de långa laddningstiderna, men det skulle jag kunna leva med, om det är begränsat till själva uppstarten. Men de långa laddningstiderna förföljde mig genom spelet. Det tar minst en halv minut att ladda in en ny scen. Det tog så pass lång tid att ta sig in i menyn att jag trodde spelet hade kraschat. Jag började leta på nätet efter mer information och insåg att utvecklarna var medvetna om problemen. Så pass medvetna att de gjort en så kallad ”Day One Patch”. Det betyder att de vetat om problemen men skeppat ett buggigt spel, för att sedan kunna patcha upp det när folk väl installerat det på sina maskiner. Inte världens bästa lösning, men likväl en inte helt ovanlig sådan.

John Blacksad blir hotad av en noshörning
”Kan vi prata om saken istället?”

Min förvåning övergick till förfäran när jag insåg att inte ens patchen hade räddat det här spelet. För det hade verkligen förtjänat en egen räddare i nöden. Blacksad: Under the Skin är en berättelse om en privatdetektiv i en värld fylld av antropomorfiska karaktärer. Det betyder att de är människor men med djurlika drag. Huvudkaraktären John Blacksad är en katt, medan det figurerar gorillor, antiloper, noshörningar och många fler djurarter. Det är en intressant värld, och en spännande historia om en död gymägare och en försvunnen boxare. I ett 50-talets New York följer Blacksad ledtrådar, intervjuar servitriser, uteliggare och släktingar. Han undviker arga makar från tidigare fall och samlar filmisar i ett album. Det är ett snyggt spel och en väldigt sammanhållen värld, som håller sig troget källmaterialet.

ANDRA SPEL BASERADE PÅ SERIETIDNINGAR: Marvel’s Spider-Man

När min förvåning övergick till förskräckelse och till sist landade på förtvivlan, berodde det inte på kvaliteten på spelets innehåll. Det handlar helt och hållet om de tekniska förutsättningarna. Även med patchen är laddningstiderna, även om de är något kortare, helt oacceptabla. Jag fastnar i dialoger. Spelet fryser. Om jag ställer en specifik fråga till en karaktär kommer jag aldrig ur scenen utan måste starta om. Även kontrollerna är sega. Blacksad rör sig runt på skärmen som om hans skosulor var täckta av sirap. Det kanske ska bidra till det något sävliga filmnoir-stuket, men skapar bara ännu mer frustration, något det här spelet verkligen inte hade brist på sedan tidigare.

Förutom det vanliga peka-och-klicka-förfarandet i den här typen av spel kan man även gå över till Quick Time Events. QTE ger dig möjlighet att använda snabba reflexer för att ta dig genom akuta situationer. Som när till exempel redan nämnda make försöker ge dig på truten över att du tänker avslöja hans otrohetsaffär. Med frugan som kund kan man tycka det självklart, men spelet ger dig möjlighet att välja din egen väg. Det är egentligen det bästa med spelet och under menyn finns valet ”Your Blacksad”. Det visar hur dina val format just den här versionen av John Blacksad. Är du kvicktänkt? Moralisk? Blödig eller tuff?

Gatuscen från Blacksad: Under the Skin
New York, om New York hade varit befolkat av djurmänniskor.

Sammanfattningsvis finns det ett bra spel i Blacksad: Under the Skin. Problemet är bara att det är så trasigt att man bara kan se det skymta fram ibland, som genom en grötig dimma. Vänta, skymtade jag en intressant historia? Nej, nu frös spelet. Fanns det inte ett skimmer av kul gameplay där? Nej, för nu tog min livslust slut efter laddningstiden för scenen. Äventyrsspelsfantaster, ni tar er an det här spelet på egen risk. Det största mysteriet i Blacksad: Under The Skin är ändå hur man ens kunde släppa ett så här brutet spel.