Det kan vara spännande att titta tillbaka på föregående konsolgenerationer och med historiens nyktra glasögon försöka definiera vad de faktiskt innebar för TV-spelsgenren. Som när Nintendo 64 bytte ut de pixliga plattformsspelen till 3D-världar, eller när Playstation 3 och Xbox 360 började leverera de spelgenrer vi känner igen än idag, ofta i (typ) HD-kvalitet.
Med Playstation 4 och Xbox One är det inte lika enkelt. Inte för att det inte skett några förbättringar både visuellt och i speldesign, men kanske för att steget inte har varit lika stort. Det är samma som tidigare, fast mer och större.
Illfonic ligger tidigare bakom Friday the 13th, också det en multiplayer-titel med monster-tema där en grupp spelare tar sig an ett starkare monster. Men istället för amerikanska tonåringar och skräckmonstret Jason har man nu tagit sig an amerikanska specialsoldater och den ikoniska utomjordingen från Predator.
Men det stora problemet är också hur ojämn varje match kan vara. Spelar man mot en riktigt bra spelare som utomjording kan det i stunder vara underhållande. När de som spelar soldater inser att de måste hålla ihop för att överleva och röda lasern som ständigt pekar ner från olika håll kan definitivt ingjuta skräck.
Sedan har vi presentationen med en grafik som i bästa fall är helt ok men oerhört generisk, men återigen känns det inte som att en gles djungelomgivning i dagtid är vad man är ute efter i ett Predator-spel. På ett Playstation 4 Pro är det också något märkligt med en bilduppdatering som gör att spelet flyter riktigt illa och enbart får mig att sakna PvP-upplevelserna i Destiny eller Call of Duty. Tydligen ska PC-versionen vara bättre men den har jag inte haft möjlighet att testa själv.
Någonstans i utvecklingen av den här titeln borde utvecklarna stoppat sig själv och frågat sig vad som egentligen var syftet med spelet. De hade behövt lägga mer fokus på att behöva smyga, att göra uppdragen mer avancerade, omgivningarna mer stämningsfulla och mötena med rovdjuret mer sällsynta och mer skräckinjagande. Det spelet finns där i några sekunder, men sedan fortsätter man bara springa som en idiot genom djungeln för att hacka en dator.
I en intervju har Bethesda sagt att de såg på Doom som ett schackspel, och stridsarenan var spelbordet. Först prioriterar du en Mancubus med raketgevär, hoppar upp och lobbar en granat i en Cacademon, tar lite ammo från en Hell Knight, undviker Baron of Hells attacker och tar fram hagelbössan mot Revenant. Konstant små blixtsnabba beslut där faktorer som mängden hälsa och ammo, vilka fiender som finns i arenan, vilka vapen du har och hur arenan ser ut avgör vad du gör i nästa sekund.
Uppföljaren Doom Eternal är mer Doom på alla sätt och vis, och resultatet blir blandat. Låt oss börja med det som är bra.
Vi kan börja med plattformsdelarna som lagts in då och då mellan striderna. Tanken, att bryta upp de intensiva striderna med något annat, är god. Efter total hjärtpumpande koncentration i en kvart är det skönt att få något annat att lugna ner sig med. Därför har Doom Eternal förutom dubbelhopp även lagt in en boost som kan skicka dig vidare åt något håll. Så dessa plattformsdelar består ofta av en kombination av dubbelhopp, boostar, klättra på väggar eller svinga sig från diverse pinnar.
Och trots att schack-analogin som utvecklarna pratade om tidigare är ganska träffande är det ju fortfarande ett Doom-spel – med hundratals demoner som ska skjutas ner av kraftfulla vapen. Spelaren ska känna sig kraftfull och tuff, inte dö för att ammon tar slut hela tiden.
Att spela igenom kampanjen (ja precis, det är enbart kampanjen som ingår) i en remaster såhär elva år senare är en blandad upplevelse. Framför allt är det faktiskt precis så roligt och nostalgiskt som man hoppades på. Spelet i sig håller förvånansvärt bra med skriptade actionsekvenser som håller sig mot de flesta kontemporära titlar i genren. Modern Warfare 2 var trots allt det spel som satte ribban för moderna shooter-kampanjer.
Med några få undantag är det förvisso i allra högsta grad den där typen av korridorsberättelser som spel numera försöker undvika, där det finns en tydlig sträcka mellan A och B med väldigt lite variation i hur man tar sig dit. Men det är lite som en berg-och-dalbana – jag vet exakt hur banan ser ut men det gör det inte mindre spännande för det.
Den beryktade “No Russian”-sekvensen, där man tillsammans med ryska terrorister skjuter ner civila på en flygplats, finns givetvis kvar i den här versionen (även om man har möjlighet att hoppa över), men såhär 2020 har den inte exakt samma chockvärde som den hade då.
I tider då klassiker som Resident Evil 3: Nemesis och Final Fantasy VII släpps kan det vara tryggt att återvända till det man känner till. De gamla favoritskivorna man inte lyssnat på i flera år, lättsamma actionfilmer från en tid då världen tedde sig lite enklare. Innan covid-19, innan klimatkris och innan en galning styrde världens mäktigaste land. Beenox har så klart arbetat med det här projektet under flera år men det är svårt att se en lägligare tid att släppa det på än nu.
Du kan skapa, och sen spela, precis vad du vill. Det här är vad Little Big Planet var en gång i tiden, men multiplicerat flera gånger om. Det är Little Big Planet fast inte bara för plattformsgenren utan alla andra genrer också.
Media Molecule har själv skapat spelet Arts’ Dream i Dreams, ett två timmar långt spel som de skapat med exakt samma verktyg som finns tillgängliga för alla andra. Det är en helt fantastisk introduktion till Dreams och vad spelet är kapabelt till. Handlingen kretsar kring jazzmusikern Art som börjar tvivla på sig själv och sin egen förmåga, och går igenom en känslomässig kris som tar sig uttryck i en bunt olika upplevelser.
Det är nästan för bra. Få andra titlar från vanliga användare har kunnat nå samma verkshöjd. Inte för att de på något sätt är dåliga, tvärtom blir man ofta förvånad över de upplevelser som en Dualshock 4 och några timmar framför TV:n kan åstadkomma. Det är alltifrån shoot ’em up till förstapersonsskjutare, och vidare till digitala konstverk eller bara häpnadsväckande miljöer. Här finns det mesta man kan tänka sig och det är lätt att upptäcka nya titlar genom den delvis kurerade och delvis datastyrda del av spelet som tillägnats dessa skapelser.
Verktygen i sig, de som skapar dessa upplevelser, är både otroligt kraftfulla och samtidigt lätta att få grepp om och förstå. Grunderna lär man sig snabbt genom välgjorda och pedagogiska kurser som steg för steg går igenom det man behöver veta. Genom ett enkelt level-system får man även en liten morot att fortsätta lära sig mer, och innan man vet ordet av har man börjat skapa sina egna världar och spel. Visst, de flesta kommer aldrig göra riktiga spel. Men känslan att få uttrycka sig på så många olika sätt, med enbart en spelkontroll, är i sig glädjeskapande.
Det är skapandeglädje för skapandeglädjens skull, men det är samtidigt insvept i en miljö som ständigt är peppande och positiv. Både i spelmekaniken med ett levelsystem som ständigt belönar dig med nya nivåer och saker att använda dig av i ditt skapande, men också de sociala aspekterna där människor kan klicka på tummen upp och lämna både komplimanger och konstruktiv kritik.
I första nivån använder du tidsmanipulationen för att få vattennivån att åka upp eller ner, och på det sättet komma åt nya öar. I andra nivåer använder du det för att kunna färdas på flygande insekter fram eller tillbaka, eller styra när blixtnedslag ska ske. Det är en simpel mekanik att förstå, men trots dess enkelhet används den på konstant nya och intressanta sätt i alla nivåer.
Den stora stjärnan i spelet är det visuella uttrycket som kanske inte är så originellt men ändå så njutbart att titta på att det är omöjligt att inte älska det. Det är en lekfull och simpel estetik, med enkla figurer och simpla miljöer, men som tillsammans med ett fokusskifte förstärker känslan av lekfulla och surrealistiska fantasivärldar.