Vart jag än mig vänder ser jag sanddyner. Vid horisonten syns bjärt färgade berg med onaturliga formationer. Runt dessa klippor slingrar sig rosa pappersremsor av enorm volym. Dessa märkliga landskap är befolkade av vackert utformade origami-analogier till djur vi kan finna på vår egen moder jord. Dessa magnifika varelser strosar längs med vidderna och lever sina egna liv. I en dal rinner det en flodfåra med vackert återgivet porlande vatten. När jag sen lyfter blicken upp mot himmeln kan jag urskilja formen av siffror i det enorma molntäcke som täcker himlavalvet vilket omedelbart skapar en utomjordisk känsla. Samtidigt som saker känns bekanta i Paper Beast känns det även som något jag aldrig sett tidigare. 

Det finns ett sandbox-läge för den som vill leka med spelets fysik

Med en Salvador Dali-inspirerad estetik och ett övertygande ekosystem har Eric Chahi åter igen lyckats skapa en ny spännande värld för oss att utforska. Fransosens fallenhet för det okända och mystiska demonstreras för fullt i Paper Beast från hans nya studio Pixel Reef. Med ett makalöst utstuderat fysiksystem har de skapat övertygande digitalt liv i din VR-hjälm. Men det är inte bara den spännande världen som imponerar utan även hur Chahi lyckats ta sina erfarenheter och lärdomar ifrån gudsimulatorn tillika strategispelet From Dust och implementera det i VR-form. Att ha den sortens manipulerbara vatten- och sandsimulationer är svårt nog i vilket spel som helst, men att dessutom få det fungera i VR och med stabila 60 bilder per sekund är en bedrift som det inte bör blundas för. Spelaren kan åter med gudomlig hand ändra landskap genom att skära ur fåror i jord och låta vätska sippra fram enligt en egen utstakad väg, och känslan att göra det i VR och i ett så levande kretslopp är speciell.

Floran i all ära men kronjuvelerna i detta ekosystem är faunan, de elegant vikta pappersvarelser som utgör stommen för spelets interaktioner och pussel. Att vandra bland dessa pappersbestar känns som att faktiskt vara runt äkta djur. De lever sitt liv, äter, jagar, känns jordfästa och äkta, tja, fram till man sliter tag i dem med sin kontroll och kastar dem kors och tvärs över skärmen för att se hur de påverkar omgivningen vill säga. Även om jag för det mesta upplever mig som en observatör så ingriper jag handgripligt i högsta grad när jag börjar dra runt föremål och varelser i denna digitala lekplats.

Mycket i Paper Beast handlar om att vara observant. Största skälet att jag inte löser ett pussel beror på att jag varit för passiv och inte experimenterat med miljön, floran och faunan. En klyscha inom reflexbaserade spel är att säga att det är ens eget fel när man dör, inte kontrollen. I Paper Beast är det ens eget fel om man inte avancerar för man har varit för passiv i sitt utforskande. För pusslen i sig är inte superkomplexa, man måste bara förstå hur saker samverkar för att uppleva progression eftersom spelet inte håller dig i handen över huvud taget.

I överlag är spelet konstruerat i små episoder i ett linjärt berättarark där varje vinjett bjuder på en isolerad miljö med ett pussel att lösa. Detta innebär som oftast att man behöver nå över en ouppnåelig klippkant eller någon annan form av hinder. Just för att miljöerna är så pass små gör det utmaningarna fullständigt genomförbara, så länge man utforskar och experimenterar.

Det finns en punkt i spelet då jag trodde jag skulle ställas inför en mer komplex utmaning spridd över en stor savann, men det kan vara så att den istället bjöd på flera lösningar på samma problem och det var upp till mig att välja vilken lösning jag ville använda baserat på det spelet lärt mig om djur- och växtlivet i Paper Beast. Chahi kan vara lite “rough around the edges” när det kommer till tydlig bandesign men överlag löser sig det mesta om man håller ögon och sinne öppet.

Eftersom detta är ett Playstation VR-spel är det föredraget att styra spelet med två Move-kontroller för lite mer inlevelse, men det går faktiskt alldeles utmärkt att använda den klassiska Dualshock-dosan med. Kontrollen är intuitiv och håller sig till att greppa föremål och utföra diverse styrrelaterade funktioner. Det är också här ett av spelets största brister kommer in i bilden. Paper Beast dras nämligen med påtvingad teleporterings-förflyttning samt s.k. ”snap turning” vilket innebär att man bara kan förflytta sig i bildlösa skutt och göra 45 gradersvridningar på ett högst ryckigt sätt.

Detta sänker tyvärr inlevelsen och flödet lite grann. Det är en sån här grej som VR gör för att inte skapa illamående och i Paper Beast är det inte valfritt hur man vill förflytta sig runt i världen vilket är lite synd. Men det kompenseras ändå av hur otroligt smidigt kontakten med omvärlden i övrigt fungerar och det kan vara till ens fördel ibland i ett pusselspel av den här naturen att ha en mer fixerad position i landskapet. Det finns faktiskt stunder av on-rails-upplevelser då man får den där känslan av sömlöshet och den lite gungande feelen man kan få av VR, men de sker enbart vid utvalda tillfällen.

Det finns även ett narrativ men det är väldigt metaforiskt och lite märkligt. Det blandar allvar, satir, visuell poesi och det rentav bisarra. Chahis styrka har aldrig legat i hans förmåga att berätta en gripande saga utan det har alltid varit hans världar och solida gameplay-grund som lockat mig.

Paper Beast imponerar inte för att det gör unika eller nya saker i VR. Faktum är att det är ganska ordinärt. Det låter mig leva i en fantasivärld. Check. Det utnyttjar det faktum att man är insvept i denna värld till sin fördel och tillåter mig att göra ingrepp i världen med VR-kontroller. Check. Inget är direkt unikt. Det Paper Beast vinner på är att allt är extremt välpolerat och övertygande. Ribban har satts högt när det kommer till teknisk briljans och den blir bara mer imponerande då allt äger rum i en VR-rymd olik något jag besökt tidigare.

Eric Chahi har återigen lyckats få mig att stiga rakt in i en annan värld.