3 minuter lästid

Det finns områden där spel står och stampar, dränkta i klichéer och med samma gamla upplägg vi sett så många gånger förut. Det är därmed en tröttsam suck som undslipper mig när huvudkaraktären har minnesförlust och hamnar i en charmig liten småby och ska anpassa sig till livet där. Här ryms fler klichéer i form av japansk karaktärsdesign som kanske visserligen är lite unik kring de specifika karaktärerna men som helhet är så urtypiska att det engelska uttrycket ”been there, done that” passar som handen i handsken… förlåt, även jag verkar tydligen ha smittats av klichéerna.

Det är hursomhelst i en liten och ganska trevlig by som huvudkaraktären hamnar i efter en kort men heroisk insats och de flesta byborna välkomnar nykomlingen med öppna armar. Sedan följer en lära-känna-spelet-tutorial som känns alldeles för lång och kunde implenterats mer sömlöst, och den här första delen av spelet visar samtidigt upp var spelet brister på flera punkter. Vi pratar i vår betygsnyckel om hur spel är något av ett hantverk och jag har i ett flertal tidigare recensioner försökt betona hur själva underhållningen i sig är extremt subjektiv. Man kan enkelt säga att Rune Factory 5 är ett spel där ambition blir hindrat av just hantverket.

LÄS MER: My Time at Portia

För att dra en liten jämförelse är det ungefär som att jag skulle ge mig på att försöka teckna någonting. Jag hade säkerligen kunnat presentera min vision och det hade nog sett helt okej ut, men den tekniska biten hade varit under all kritik. Det är lite samma problem som visar sig snabbt här. Byn har en fin atmosfär, det finns en liten gata med fint planterade träd och grafiken är helt okej, men varje gång jag springer omkring i byn sjunker spelets bildhastighet ner till nästan ospelbara proportioner. En sådan här sak går givetvis att se förbi i många fall. Vårt kära Breath of the Wild hade också stundtals problem med grafik som kanske var lite för ambitiös för Switch som maskinvara att klara av. Men i fallet med Zelda fanns där ett fantastiskt äventyr bakom stundtals lite smålaggig grafisk presentation. Det gör det inte här.

Rune Factory 5 innehåller visserligen de där sakerna man förväntar sig av ett spel i serien. Här finns möjlighet att odla likt utvecklarnas ”Story of Season”-spel, här finns gott om saker att samla och göra. Det är till och med stunder där spelet känns rätt mysigt men vid nästan alla tillfällen där ambitionen lyser som starkast kommer det kanske allra största problemet och gör sig påmint: jag har inte särskilt roligt. Som en spelare som tillbringar tusentals timmar i öppna världar och med episka äventyr blir liksom frågeställningen rätt ofta ”varför slösar jag tid på det här?”

När jag efter spelets inledande kapitel lämnar byn för det första riktiga uppdraget i en skog full med fiender och hackar mig genom dessa känner jag redan här en sorts tristess. Men jag spelar vidare och lyckas finna lite nöje i hur karaktärsgalleriet är stort och faktiskt ganska bra och att här finns mycket att pyssla med och kommer ofta fram till slutsatsen att Rune Factory egentligen inte på något vis är ett dåligt spel men heller aldrig mer än bra. Här finns gott om sidouppdrag, bybor att lära känna och romanser att inleda på det typiska ”prata tillräckligt ofta med dem”-viset och redan nämnda aktiviteten att odla lite. Helt enkelt bra med innehåll som alla känns som välkomna inslag mellan spelets mer äventyrsfokuserade delar.

Jag tror säkerligen att fans av serien (ännu en kliché) och de som suktar efter ett nytt äventyr av detta slag kan finna nöje i detta, för Rune Factory är på många vis precis vad vår betygsnyckel för betyget mitt på skalan säger. En hygglig spelupplevelse där ambitionen och innehållet absolut märks men där tekniska aspekter drar ner upplevelsen och där underhållningsvärdet aldrig når mer än till att vara helt okej. Med tanke på hur många andra äventyr det finns att ge sig ut på får man helt enkelt göra den personliga bedömningen om det är tillräckligt.