4 minuter lästid

Föreställ dig att du sköter ett hunddagis, men att du har det dåliga omdömet att även ta in katter, kaniner, kanariefåglar och en gris. Tänk dig sen att de alla har förmågan ta sig ut ur sina inhägnader och burar och att de gärna äter varandras bajs. Skulle din hund äta en kattlort muteras den till en hundkatt. Och skulle sen din styggelse till nyskapta kreatur få i sig grisexkrement förvandlas den till en argsint bläckplump som assimilerar alla andra djur på ditt dagis. Helt normalt, i alla fall i Slime Rancher, där djuren är slimes, bajset bär det söta namnet plorts och där tarrs är ett evigt stressmoment.

VILL DU LEVA MER CHILL? SPELA: My Time at Portia

Det är någonstans här som det brister för mig. Slime Rancher vill sälja dig känslan av att hantera en bondgård eller en skruvad variant av något liknande. Stardew Valley är nära till hands att tänka på och även fjolårets My Time at Portia var mysiga och relativt stressfria upplevelser. Så är inte fallet som slembonde. Ditt syfte är att samla söta slemkluttar och mata dem så de värper eller skiter ut plorts. Du tar sen och dammsuger upp dessa plorts av olika värde och sätter in dem på plortbanken. Detta är den grundläggande gameplay-loopen i Slime Rancher men utvecklarna kände att de ville addera något av brådskande karaktär. Detta kommer dels i formen av att slemblobbarna kan hoppa ur sin fålla och strosa runt på gården. Och riktigt illa blir det om de hittar bortglömda plorts och muterar till följd av munfull av denna slem-slaggprodukt som resulterar i ett svart argsint tjärmonster, en tarr. Och då är goda råd dyra. 

När en tarr tar form på ranchen brukar jag suga fast dem med mitt sugverktyg och sen skjuta iväg dem utför en klippa, bort mot horisonten och ut i havet. Senare i spelet kan jag även upplösa dem med vatten. Dessa varelser tar även form ute i det fria under mina strapatser på planeten jag rekognoserar, Slime Rancher är nämligen även ett utforskande spel sett ur förstapersonsperspektiv. Man kartlägger omgivelsen för att finna nya raser av slem att ta hem, stänga in och tvångsbajsa, för att i slutändan skapa mixturer av slem som skiter dubbla plorts. Du är alltså en avlare av värsta slag som inte bryr dig hur fucked up dina kreationer blir så länge de bajsar extra mycket och värdefullt. Cool.

MER BAJSTEXTER: My Time at Portia fick mig att mörda för bajs

Med dina plorts-pengar investerar du i mer mark som ger dig fler ytor att fortsätta din tvångsmatning och dina avelsexperiment. Men det går även att spendera dem på utrustning, vetenskapliga projekt och att uppgradera fållorna som håller dina slimes separerade från varandra eller så du kan avla dem mer kontrollerat. 

Det här är ett av mina stora problem utöver tarrs bara existens. De ursprungliga inhägnaderna är relativt värdelösa. Det krävs inte alls mycket ansträngning från en slime för att lyckas skutta ur fållan. Är de dessutom 10-15 stycken klättrar de på varandra likt World War Z eller Starship Troopers, och väller över kanten. Det skapar en massa s.k. busy work och gör det omöjligt att arbeta någorlunda ostört med de större målen innan man uppgraderat sina burar med högre väggar, automatisk plort-uppsamling och gärna tak. Det känns mer som tvång än funktioner som är behändiga att ha.

Att spela Slime Rancher handlar mycket om att ta sig från punkt A till punkt B, och sen upprepa denna färd otaliga gånger. Man lämnar sin slemfarm i jakten på möjligheten att fylla på sina ”fickor” (enbart fyra öppna luckor!) med slem, boskap och allsköns annan mat för att sen rusa tillbaka till ranchen för att tömma resurserna i fållor och banken. Förhoppningsvis har ingen slime slunkit ut under tiden och studsar runt på farmen i jakten på mat eller plorts. Värst är ju att återvända och ovanstående har skett och det till och med lett till att en vild tarr härjar runt på gården utan kontroll.

Jag försökte luska ut var jag känt denna känsla förr. Vilket annat spel skapade utsatthet och stress i ett annars stillsamt klimat? Och sen slog det mig; Viva Pinatá! Rares gamla pinatá-skötselspel hade allt från utomstående hot till risken att vissa pinatás inte kom överens och därmed slet sönder sönder varandra till en chokladig smet. Det är vad jag tycker tarrs påminner mig om. Men för att vara 100 procent rättvis skall jag meddela att man kan man ställa in en spelomgång så tarrs inte existerar. Det skulle onekligen dra ner ångest- och stressfaktorn MEN det är också fel sätt att utvärdera den här produkten.

Även om jag gillar konceptet med tarrs är det alldeles för enkelt för dem att uppstå och skapa fullständig kaos i ens organisation. Det tog mig ett tag att komma in i spelets flöde och uppskatta spelloopen, att leta resurser, avla slem och utforska landet runtom. Det är högst tillfredsställande om än etiskt tveksamt att mutera fram en largo som plortar dubbelt och att ibland hitta nya oupptäckta landmassor, men trots att Slime Rancher inte dras med en tidsbegränsad dag att utföra uppgifter på så upplevs det mer stressigt än många andra av sina spelsläktingar, och det är inte riktigt känslan jag personligen vill ha i denna typ av spel. Skulle du däremot vilja ha lite mer action och tempo i dessa annars sävliga spel kan Slime Rancher mycket väl passa dig som en tammy-plort i en red slime.