Att följa ett spår av blod måste vara bland det kusligaste man kan göra. Men hösten 1997 erbjöds jag att göra just detta. Genom en mörk byggnad följde jag ett obehagligt spår i rött medan hjärtslagen kom tätare. Detta är berättelsen ifrån den natten. 

Fångar. Vi var fångar. Här var det vi som var på den goda sidan och nu sitter man bakom galler. Här sitter vi inspärrade, osäkra på vad som skall komma härnäst. Vad skall de göra med oss? Det sägs att företaget inte tar lätt på ”terrorism” så just nu ser det mörkt ut. För första gången är jag osäker och rädd sen vi påbörjade detta äventyr. Alla är säkert nedstämda och tyvärr är jag ensam i min cell. Jag undrar hur Barret mår? Eller Tifa och framförallt Aeris. Stackars Aeris. Hon bad inte om detta. Jag kan bara höra dem svagt genom cellväggen. Jag känner mig så ensam nu. Det är lika bra att sluta ögonen och försöka sova…

……

Det går inte. Mina ögon vägrar lyda mig. Saknaden och rädslan är för stor. Vad är det med dig Cloud? Du är tuff, visa det! Men jag är ju mänsklig med, det kanske är dags att acceptera det. Det är inte fel att känna så här. Det är mänskligt. Jag är så trött, jag vill bara sova.

Jag slår upp ögonen och inser att hallarna plötsligt ekar oroväckande tyst och cellen verkar mörkare än vanligt. Och dörren är plötsligt öppen! Vad är det som händer? Jag måste kolla om de andra mår bra.

Ute i korridoren står redan de andra i gänget. De ser lika förvillade ut som jag. Var är alla vakter? Och varför är det så tyst? Oavsett vill vi inte stanna här och det är nog bäst att avlägsna sig från platsen innan någon får nys om detta.

Fast beslutna att ta oss ner i byggnaden går vi mellan kontorsbåsen då vi plötsligt får syn på ett spår på det grå betonggolvet. Blod! Vad är detta? Varför ringlar det sig ett spår av blod uppför trappan? Borde vi bry oss? Borde jag inte fly med mina vänner? Till säkerheten? Är inte det vad som är klokt att göra? Jag ser mot dem och de verkar också nyfikna på vad som skett, om än lite skärrade. Tillsammans beslutar vi oss för att följa blodplasman och ta reda på vad som orsakat vad som ser ut att vara ett brutalt och oerhört slafsigt mord.

Vi följer försiktigt spåret genom Shinra-laboratoriet och mörkret ligger tjockt i byggnaden. Vi kan fortfarande inte se skymten av någon vakt. Ingen förutom ägaren till all röd blodmassa ser ut att ha blivit skadad. Hur kom någon in och hur lyckades denne dessutom dra offret flera våningar upp utan att någon tagit notis? Och vem är mördad?

FLER SPECIELLA STUNDER: Öga mot öga med Ganon i Ocarina of Time

Vi går igenom labbet som vi lite tidigare passerat på kvällen. Där ser vi hur den kapsel som hade en mystisk varelse i sig har blivit uppsliten. Den tjocka titan-dörren ligger på golvet, avsliten med våld. Vem? Hur? Jag förstår inte. Var det detta personen var ute efter? Men vem är den förmodligen nu blodtömda stackaren? Jag känner mig nästan knäsvag, trots att jag är i sällskap av mina vänner. Aeris ser ut som om hon skulle spy vilken sekund som helst p.g.a. den stank som kapseln och plasman på golvet avger. Vad låg och vilade därinne egentligen? Det var omöjligt att avgöra tidigare idag. Och varför skulle någon vilja släppa ut det? Jag känner hur jag skakar i hela kroppen. 

Vi fortsätter följa det slingrande karmosinröda spåret längs nersölade dyra mattor som ligger på golvet. Plötsligt står vi i stora hallen nedanför trappan som leder upp till högsta våningen. Om förövaren tagit sig hit upp borde han väl vara kvar? Men det förklarar fortfarande inte varför mördaren har släpat med sig en kropp tio våningar.

Plötsligt slås jag av en obehaglig rysning som ilar igenom kroppen. Jag tar ett steg tillbaka och ser uppför trappan med skräck i blicken. Vad är detta jag känner? Varför blev jag plötsligt stel av skräck? Jag kan känna att något är rysligt fel. Jag känner knappt för att fortsätta. Jag vill stanna här. Men jag känner att jag måste se, se vad som finns däruppe. Om jag inte gör det kommer jag säkert att ångra det. Det är som att vara tillbaka i kriget igen, och den där natten. Gamla minnesfragment simmar upp till ytan i mitt kranium och haltar min framfart. Jag vill krama Aeris hand. Jag ser mot henne och hon ser likblek ut. Jag är riktigt rädd för vad jag kommer att se uppe på kontoret på våningen ovanför. 

Åter igen forsar minnen över mig. Sinnet svämmar över av minnesbilder av död, eld och askvitt hår. Alla dessa förträngda minnen. Varför kommer de tillbaka nu? Med ett djupt andetag sliter jag mig ur skräckens grepp och tvingar mina fötter upp i trappan. Jag hör hur mina vänner sakta följer efter och hela trappen osar av osäkerhet och rädsla. Våningen är bara några meter bort nu. Jag kniper ihop ögonen innan jag tar det sista steget. Blixtar av forna dagar slår ner i mitt inre och säger åt mig att jag inte vill veta sanningen. Men jag måste… jag bara måste.

Jag slår upp ögonen. De följer blodlämningen fram till mitten av rummet. Där ligger Shinras VD. Död. Han har slutat att blöda för länge sen, han är tömd, gissningsvis torr. Han har slutat andas för ännu längre sen. I ryggen har han ett långt och försiktigt krökt svärd, ett svärd jag känner allt för väl. Jag kniper ihop ögonen igen. Ett inre bombardemang av dykande projektiler exploderar och öppnar upp alla dörrar till det förgångna. Kan inte allt bara försvinna? Låt det försvinna! Elden, döden, flinet, låt det glömmas. Jag vill inte minnas. Inte detta. 

Men det hjälper inget. Mitt förflutna att kommit ikapp mig. Jag vet vem som är skyldig till allt det här. Jag knyter näven och sväljer hårt. Vad gör HAN här?