10 minuter lästid

Jag uppskattar när spel bryr sig om de små detaljerna för att skapa en fungerande men framförallt övertygande helhet. När Nintendo gav Super Mario Odyssey sitt tema av resande och upptäcktsfärd kunde de nöjt sig med sekvensen där skeppet Odyssey sveper fram över planeten för att visa resetemat. Det är därför jag älskar hur de utformat varje kungadömes karta som en resebroschyr, komplett med tips på resmål och insikt om invånarna. Det är en liten detalj som gör så mycket. Det gör att spelet känns mer levande och befolkat än många tidigare Super Mario-spel.

MER RECENSIONER: Super Lucky’s Tale

En lagom mängd platser att besöka och beundra

Det är såklart kungadömena som är spelets viktigaste komponent. Men det är inte bara kvaliteten på världarna som gör skillnad utan även mängden. Här går Nintendo tillbaka till Super Mario 64 och presenterar en lagom mängd genomtänkta banor istället för att kasta 50 olika på oss. Fördelen är att jag lyckas skapa en relation med kungadömet. Känslan av igenkänning blir större och när man börjar hitta runt i världarna är allt en fråga om vilka hemligheter de döljer för den nyfikne som bekantat sig med varje vrå.

Det är också glädjande att se hur väl Nintendo lyckas med att blåsa nytt liv i uttjatade nivåkoncept. I Super Mario Odyssey hittar du absolut ett kungadöme på temat öken, vatten, snö och lava men spelet lyckas likväl få dessa troper att kännas fräscha trots att vi besökt liknande platser i 30 år. Det är en bedrift i sig.

Super Mario Odyssey
En av de många resebroschyrer du kommer få läsa under din färd

Vid sidan av dessa mer upptrampade miljöer hittar vi även original. En skog bjuder på en av spelets mest säregna musikkompositioner. En ö omgiven av dödligt gift bebos av spelets mest underhållande capture-offer och de svindlande höjderna i New Donk City imponerar samtidigt som de uppmuntrar till dödsföraktande lek över hustaken. För att inte tala om de två magnifika vattenbanorna som snabbt hamnat i min topplista över kul och bra vattennivåer. Sköna för ögat och oerhört chilla och rogivande för sinnet. Färger, toner, och stilar kolliderar i rask takt under ens resa, och det fungerar. Resetemat är starkt och det knuffar dig ständigt framåt av nyfikenhet. Varje nytt resmål är en drivkraft i sig.

Något runt varje hörn och över varje torn

Alla dessa kungadömen är dessutom en mästarklass i s.k. synfältsdesign, en kurs som både Odyssey och Breath of the Wild-grupperna tagit examen i med högsta betyg. Precis som i The legend of Zelda: Breath of the Wild finns det alltid något att observera, vart man än står i världen. Det finns alltid något som pockar på ens uppmärksamhet. Marios äventyr är inte lika vidsträckt som Links men det är samma designfilosofi som regerar, vilket lett till en oerhört kompakt nivådesign med ofattbart hög densitet av intressepunkter.

Densitet är lite av Super Mario Odysseys ledstjärna. Spelets motsvarighet till stjärnor, kraftmånar, finns frikostigt strösslade över samtliga kungadömen, redo att bli upplockade av en äventyrare som Mario. Man har tagit vara på Super Mario-spelens signatur, variation, och adderat hög densitet, givande sådan. Det finns många sandlådespel med mycket innehåll (typ alla Ubisofts sandbox-spel) men få lyckas integrera det så naturligt i världen som Super Mario Odyssey.

Stanna där du är

En regel som existerat sen Super Mario 64:s dagar försvinner i samband med Marios första Switch-eskapad. Kungadömets tillstånd ändras inte längre baserat på vilka uppdrag du väljer före avstigning utan nu förändras istället platserna organiskt och framförallt mer beständigt baserat på ens framsteg i varje kungadöme. Nintendo har tittat på Banjo-Kazooie och liknande spel och insett hur givande det är att få stanna kvar i världen man utforskar efter man funnit en kraftmåne. Denna ändring förstärker spelets upptäckarlust dramatiskt. I Super Mario Odyssey existerar inga avbrott. Det är ett spel som ständigt uppmuntrar dig att gräva dig djupare och djupare in i nivåns geometri.

För att vara extra tydlig finns det huvudsakliga uppdrag som kan genomföras i alla kungadömen. Det är dessa som förändrar detaljer och framförallt öppnar upp världarna mer. Valfriheten är därmed enorm och varje spelare kan välja sin egen väg till slutkonfrontationen med Bowser som åter igen rövat bort Peach i hopp om giftermål och ett lyckligt liv som äkta make.

Livets meningslösa existens och valutans värde

En annan helig ko som Nintendo äntligen släpper fri är den förlegade idén om liv. Jag har länge känt att liv inte fyller en funktion i en värld där autosparning och checkpoints existerar. Vad är poängen att kastas ut i en hub-värld bara för ens liv tog slut? Det enda det kostar är tid och lyckligtvis respekterar Super Mario Odyssey din tid, på många sätt. Detta ger uttryck som teleporteringsmöjligheter och smart designade områden. Ibland kunde jag uppleva att en månjaktprocess kändes dryg på grund av grind-mässiga element men efter mer noggrant utforskande av närmiljön insåg jag att Nintendo redan tänkt på problemet och åtgärdat det, jag hade bara inte upptäckt deras fix ännu.

Mario urforskar Luncheon-kungadömet efter bästa förmåga

Bannlysningen av liv har i sin tur även lett till att mynt plötsligt är hårdvaluta i Marios värld. Jag kan inte minnas när jag senast tyckte att mynt i Super Mario hade mening men i Odyssey har de äntligen fått en funktion genom att användas som betalningsmedel. Vad som är lustigt är att allt är kosmetiskt. Antingen är det minnessaker som man kan ha inne i skeppet, klistermärken som smyckar utsidan eller så köper man olika kläder åt Mario. Det är allt. Men det är allt som räcker för att jakten på gula och de kungadöme-specifika lila mynten skall kännas belönande. Därför är det lite av ett genidrag från Nintendos sida att ersätta liv med borttappade mynt. Det är ett bra straff med mening och som motiverar mig att vilja göra bra ifrån mig. Precis lagom.

Rörelsens föränderliga natur

När vi såg spelets trailer under E3 var det lätt att tro att allt skulle handla om den så kallade capture-förmågan som ens följeslagare Cappy bidrar med. Det är förmågan att ta över ett annat väsen och sen utnyttja deras olika unika förmågor. Efter att ha spelat spelet inser jag att så är inte fallet. Cappy är bara ett sätt för Nintendo att fortsätta på en annan gammal Mario-tradition – rörelse.

Ur ett reduktionistiskt perspektiv handlar allt i Super Mario-serien om rörelse. Mario har alltid varit en väldigt animerad karaktär och begåvad med en stor hop med rörelser och förmågor. Den lilla spelikonen är ofantligt atletisk och mångsidig. Genom åren har han erhållit kostymer och diverse tillhyggen för att utöka sin arsenal. Cappy är ett sätt att ge Mario rörelsemönster som inte var logiska förr, inte ens med de mest bisarra kostymer. Förmågan att helt sonika erövra en Goombas eller Tyrannosaurus rex sinne skapar helt nya möjligheter som inte fanns tidigare. Somliga är mer underhållande än andra men den brutala mängden rörelsesystem Odyssey erbjuder är svindlande.

Trots alla dessa capture-rörelser man kan knycka har Mario fortfarande hela sitt ordinarie stall med trix tillgängligt. En del kära moves är tillbaka efter ett uppehåll och de vansinnesstunts Mario nu kan genomföra med hjälp av en svävande Cappy kommer leda till en ny form av Super Mario-akrobatik bland de största fansen. Det viktiga i sammanhanget att veta är att även om capture hamnat i rampljuset är detta fortfarande i slutändan ett Mario-spel där du oftast förlitar dig på Marios primära kollektion av rörelser.

Vad som väntar efteråt

Något man väldigt sällan talar om i recensioner är vad som sker efter man klarat spelet, så kallat post-game content. Jag känner dock att jag gör spelet en stor otjänst om jag inte nämner det. Detta är såklart spoilerfritt.

Det är ingen hemlighet att Super Mario Odyssey dräller av kraftmånar så självklart fortsätter jakten på dessa även efter sluttexterna passerat. Jag tyckte till och med att det blev roligare för nu behärskade jag Mario till större grad. Kungadömen som jag tidigare fann lite dryga blev plötsligt betydligt mindre frustrerande och därmed roligare.

Super Mario Odyssey
Mario kopplar av i stillsamma Seaside

Det spelet låser upp och ger dig efter slutkonfrontationen är absolut inte trivial utan snarare motsatsen. Innehållet efter äventyret är över är en viktig och vital del av helheten. Om det inte räckte att spelet växte något oerhört i sin sista fjärdedel så cementerade post game-innehållet helhetsintrycket till något överväldigande positivt av flera olika skäl, skäl jag inte kommer nämna här. Bara lita på mig. Många skulle rentav påstå att den riktiga odyssén börjar först efter sluttexterna har rullat förbi.

Glädjen i att utforska och upptäcka

Super Mario OdysseyJag älskade Mario-spel när jag var yngre men mina favoriter var Super Mario Bros. 2, Super Mario World och Yoshi’s Island. Jag tyckte aldrig om Super Mario Bros. 3. Jag avgudade Super Mario 64 vilket gjorde att längtan efter nästa spel var olidlig. Sunshine visade sig vara….okej, men det hade fortfarande den där känslan och kvalitén av äventyr som jag gillade med Super Mario 64. Jag uppskattar Galaxy- och 3D-spelen på ett akademiskt plan. Jag förstår varför de är bra men de var inte för mig. Det hela ledde till att min Super Mario-kärlek började rinna ut i sanden.

Å andra sidan hade jag inte mycket kärlek i mitt hjärta för Zelda-serien förrän Ocarina of Time gjorde entré i 98. Det spelet gjorde att min uppskattning och i sin tur kärlek till Zelda-spelen växte parallellt med att mina Mario-känslor svalnade. I dag ser jag alltid fram emot ett nytt Zelda-spel så som jag såg fram emot ett nytt Mario-spel på 90-talet.

Min teori är att jag inte är mycket av en hardcore-spelare när det kommer till plattformsspel. Glädje för mig i spel uppnås oftast inte genom extrem utmaning utan genom äventyrligt utforskande. Det är skälet varför jag diggar Super Mario 64, Super Mario Sunshine, Super Mario World, Banjo-Kazooie och liknande spel mer än de linjära hinderbane-aktiga Galaxy-spelen även fast de var genremässiga mästerverk.

LÄS MER: Mario behöver en ny stil

Det är varför Super Mario Odyssey är intressant och kul för mig. Det är ett Super Mario-spel som jag inte bara uppskattar utan också älskar att spela på grund av sin mer öppna struktur som jag saknat från de tidiga 3D-plattformsdagarna. Jag blev lite besviken över att det saknas ett rejält nav likt prinsessans slott eller Delfino Plaza men den öppna konstruktionen av alla världar och den kolossala mängd kraftmånar gör saker på nytt spännande för mig som föredrar att utforska framför att ständigt utmanas av en hinderbana efter en annan.

Men äras den som äras bör. Super Mario Odyssey är ur många avseenden mer traditionellt än vad Galaxy är. Det tar inte ut svängarna lika drastiskt som sina nästan tio år äldre Wii-syskon som var bestar när det kom till att överraska och stapla nya ideér uppe på varandra. Super Mario Odyssey känns lite mer tyglat men varje värld är likväl en mer eller mindre angenäm upplevelse som sällan lämnade mig oberörd.

Jag trodde jag slutat älska Super Mario-spel i allmänhet men Super Mario Odyssey fick mig att inse att det alltid varit utforskandet jag var ute efter. Glädjen i att finna.

Ett farväl och en ny början

Det Super Mario Odyssey lyckats göra är att destillera alla idéer, koncept och ambitioner Nintendo strävat efter i sina tidigare sandlådespel och fått dem att ta form som något som matchar de förväntningar vi har på moderna 3D-spel. Det mest överraskande med spelet är hur enkelt och naturligt de gamla Super Mario-spelens uppdragsbaserade struktur passar in i mallen hur moderna open world-spel ser ut. Det enda man behövde göra var att låta bli att återställa banan efter en upplockad måne/stjärna.

Super Mario Odyssey
Ett av många sätt som Super Mario Odyssey leker med sin anrika spelarv.

Det har tagit mer än 20 år men Nintendo har äntligen realiserat den briljanta potential som Super Mario 64 alltid hade. Gruppen som jobbat på spelet sitter på stor kunskap vad som gjort serien speciell och hållbar alla dessa år, och har dessutom reflekterat kring detta på intressanta vis. Jag vågar påstå att Nintendo aldrig varit mer meta, medvetna och tydliga med sin fanservice än de är i detta spel.

Det känns nästan som det gamla gardet säger farväl och gör bokslut medan en ny generation som älskat Super Mario sen barnsben tar över. Man kan känna vördnaden genom TV-skärmen. Super Mario Odyssey använder sitt långa spelarv och den tyngd som medföljer för att skapa effekt. Utan allt annat som kom före vore inte Super Mario Odyssey samma spel. Det gör det kraftfullt. Det visar oss att det alltid finns värde i att blicka bakåt mot horisonten man lämnar för att med mer visdom fortsätta resan framåt mot nästa.

BETYG: 9/10