6 minuter lästid

Minns ni Destruction Derby? Ett av Playstations första spel. Det nådde framgångar tack vare möjligheten att man kunde förstöra andra fordon. Jag å andra sidan var måttligt imponerad. Jag hittade ju snabbt ett substitut i 1996, nämligen Twisted Metal. 

Rooftop i all sin prakt

Det rullade förbi en hel del Twisted Metal-titlar och kloner genom åren. Konceptet var ännu hållbart men inget spel gav mig någonsin samma säregna känsla som originalet gav mig. Jag vet inte hur många gånger jag kappkört med min kompis för att nå över till grannbyggnaden på ”Rooftops” först. Dit ville vi nämligen för det var där spelets närmsta värmesökande missiler och power rockets gömde sig. Det var nästan kusligt hur drillade och programmerade vi var. Det kan vara ett av de få spel där jag lärde mig spelet och banorna på riktig hardcore-nivå. Rooftops var vår De_dust. Till slut var det som en andra natur att styra sitt fordon. Handen smälte samman med handkontrollen och allt gick nästan på autopilot. Jag visste exakt vad man skulle göra, hur jag skulle göra det och varför. 

Vi bägge två visste, vilket gjorde att vi körde jämsides och det handlade om centimetersskillnader. Det var som att hålla ett 20-sekunderslopp inför varje start. Vinnaren fick sina missiler och kunde fylla motståndarens bak med en välriktad kryssningsrobot om allt gick som det var tänkt. Allt handlade egentligen bara om de där första 20 sekunderna. Jag har kört om de där 20 sekunderna hundratals gånger. Allt efter dem var ett mysterium. Hände det något som inte skulle hända blev det match på allvar. Men allt annat var nästan förprogrammerat.

I första spelet lyste personlighet med sin frånvaro.

En stor del av charmen med Twisted Metal var den stora variation av fordon som erbjöds, många som än idag är oförglömliga enligt mig. Min personliga favorit var skrothögen Road Kill som med sin treudd till vapen kunde åstadkomma rejält med smärta om man bara siktade rakt och rätt. I mitt favoritstall kunde man även finna skelettdemonen Mr. Grimm på motorcykeln med sin livsfarliga ”kan döda på en träff”-attack medan min vän förlitade sig på sportbilen Crimson Fury som hade strålar som gjorde att ens hydraulik gick åt helvete så man ofrivilligt skuttade runt över banan. Ibland kunde han även jaga mig med jättelastbilen Darkside eller en big foot under namnet Hammerhead, men låt oss för all del inte glömma bilen som nästan är synonym med spelserien – Sweet Tooth, glassbilen från helvetet. 

LÄS MER OM PLAYSTATION: Playstation – en konsol för sin tid

Men även om alla hade sin charm, sin stil och sin minnesvärda specialattack är det alltid min rival, Specter, jag kommer att minnas mest, med hat i blicken och sinnet. För jag avskydde verkligen att min polare hade valt ut denna förbaskade spökbil till sitt favoritfordon. Dess specialattack var tre missiler som var halvt värmesökande och som dessutom kunde kryssa igenom väggar och tak likt andeväsen. De var otroligt irriterande och man stod inte säker någonstans så länge Specter var riktad någorlunda emot dig. Dess “fire-and-forget”-stil var så oerhört frustrerande. Om en Specter-missil råkade träffa mig snett underifrån när jag var i hög hastighet kunde det resultera i att jag fullständigt tappade kontrollen över min bil. Det var som att få en domkraft uppkörd i häcken så i den grad att bilen kunde välta och kastas av ett hustak. Allt detta från ett långdistansangrepp där min motståndare inte ens hade en fri siktlinje. Inte undra på att jag föraktade Specter så som jag gjorde.

Roadkill och Specter i dödlig envig

Jag fick zick-zacka som en galning för att undkomma angreppen. Det var i min mening en nästan orättvis motståndare med sitt ohyggliga specialvapen. Det gick faktiskt till slut så långt till att jag krävde att vi skrev regler och bannlös Specter på Rooftop-banan. Istället fick jag Crimson Fury som motståndare, tack och lov. Min polare var en värdig motståndare även med denna sportbil men det kändes i alla fall inte längre som om han ständigt hade på ett wallhack. Ja, Specter var sannerligen en nagel i mitt öga. En rival som jag spottade på. 

Vid det här laget har ni nog förstått att arenan vid namn Rooftops är min favorit. De tre byggnaderna utgjorde en stor och lite svårnavigerad bana där man fick göra en del häftiga och dödsföraktande hopp. När man även insåg att man kunde spränga bort huvudbyggnadens pyramid av plexiglas blev det hela ännu härligare. 

LÄS MER: Den mindre framtvingande 3D-revolutionen

Plötsligt kunde man dyka rätt ner i en hotellobby och leva djävulen innan man gasade igenom en korridor för att sen braka rakt igenom ett stort panoramafönster och dyka ner till grannhusets tak flera meter längre ner. Rooftop var underbart. 

Men Rooftop var såklart inte den enda banan som fanns. Det fanns nämligen underhållande alternativ så som en motorväg, en uttorkad kanal, en stor stad och det fanns även en viss tjusning i att spränga förorten till oigenkännlighet. Oj, vad alla i det samhället måste ha hatat mig. Men vem bryr sig? Jag var ju en galen psykopat som rymt från någon anstalt. En död hund eller en sprängd villa här och där var alltför triviala saker för mig att bry mig om.

Min kärlek och mina minnen gentemot Twisted Metal är starka. Men fanns det inget fel på det förutom mitt hat emot Specter? Jo, såklart, men allt överskuggades av den eufori jag kände när spelade. Grafiken var långt ifrån toppklass, det fanns buggar både här och där, kontrollen var långt ifrån perfekt och singelspelet hade väldigt begränsad livslängd, även om det var spännande att få veta vad som hände med alla biltokar efter de vunnit Calypsos turnering. 

Sweet Tooth på väg in i hotelllobbyn

Man måste säkert varit där för att förstå. En enskild karta, 20 intensiva och förprogrammerade sekunder gav mig så mycket, under så lång tid. Vi var bägge två beroende av en rooftop-injektion så fort vi fick chansen. Vem skulle lyckas hoppa snett över taket och förbi skorstenen för att nå fram till de ovärderliga värmesökande robotarna? För under just den tidsrymden kunde allt hända. Om allt gick som det skulle var matchen över när man hade nått robotarna, för efter det var motståndaren så nära att han var stekt efter man hade gjort sin u-sväng och avfyrat sin nyplockade bonus. Mest speciellt var det att som ovan nämnt att svänga runt 180 grader, se hur motståndarbilen redan vänt sitt fordon och är på väg mot nästa par med robotar som svävar i luften mellan två byggnader. Jag kan än idag känna hur jag klämmer jag på avtryckaren och två två missiler far ut från min bil. Avståndet krymper och krymper, ända till det blir träff.

BANG! Bilens kränger i luftrummet den nu befinner sig i och börjar tappa balansen och då hör man plötsligt ännu ett BANG! Den andra missilen har hittat rätt och min väns bil tappar helt fart, färdriktning och nosen pekar nu rätt upp i vädret. Bilen lyckas med konststycket att trots detta plocka på sig robotarna men den når inte fram till grannhusets tak utan slår istället in i väggen likt en dåligt tränad Peter Parker för att sen starta en resa på hundra meter rakt ner. Kameran ställer sig nu i fågelperspektiv och jag på den delade skärmen se hur han i panik avlossar sina missiler medan de avtecknas emot staden han oundvikligen närmar sig.

Ett tredje BANG hörs! Hans fordon har träffat marken med ett dån. En stor och hög rökpelare stiger upp från stadens gator medan det som var Crimson Fury står i lågor långt nedanför på gatnivå.

20 sekunder är allt som behövdes för att skapa spelmagi. 20 sekunder.