1 minuter lästid

Spel är enligt mig och många andra den absolut bästa formen av underhållning. Ett fullblodigt utvecklingsprojekt av interaktiv underhållning har växt i omfång under årens gång och är i dagens industri en jätteproduktion med allt från grafisk design till musik till röstskådespelare.

En annan aspekt som väldigt ofta framhävs i moderna spel är dess handling, även fast spel ofta framställs som någon tanklös fritidsaktivitet där den enda informationen som förmedlas är att pistolkulor dödar monster. Det faktum att stora spelsläpp som The Witcher 3: Wild Hunt, nystartade God of War och kritikerrosade The Last of Us delvis hyllas för sin handling ger intrycket av att spel som berättande medium bör kunna mäta sig med berättelser i filmer, serier och böcker.

Varför måste då allting bli en Netflix-serie?

LÄS MER: Varför jag fortfarande älskar speltidningar

Handlingar från olika spel lämpar sig sällan bra i långfilmens värld (Assassin’s Creed, Max Payne Doom för att nämna några exempel) och det är något vi redan listat ut. Vad som inspirerar det här blogginlägget är dock den färska trenden att förvandla spel till TV-serier producerade av Netflix. Serievarianten av The Witcher är under produktion och nyligen florerade även ett rykte om att nysläppta God of War också väntades få samma behandling. Ryktets legitimitet avtog ganska hastigt efter ett uttalande från spelets frontman Cory Barlog som däremot avslutar med en uppmuntrande inställning till Netflix-varianten av God of War.

Här ställer jag mig något tvivlande.

I mitt tycke är spel ett fantastiskt medium på det sättet att du själv ofta fattar besluten som formar din resa. Även en linjär historia blir annorlunda för var och en beroende på hur spelen tacklar spelets olika hinder. När vi dessutom slänger in en rejäl dos av utforskande, sidouppdrag och betydande val finns det ingen annan form av underhållning som kan mäta sig med just spel.

Varför finns då den här benägenheten om att förvandla spel till något annat? Handlar det om att nå en bredare publik eller anses kanske spel som berättande medium fortfarande vara otillräckligt? I vilket fall är jag övertygad om att ett ibland hundratals timmar långt äventyr komprimerat till en handfull 40 minuter långa avsnitt omöjligen kan komma att existera utan några uppoffringar. Och även om jag är skeptisk, kan jag knappast förneka att jag är spänd på att se utfallet.