2 minuter lästid

Jag minns min första resa genom Albions skogar som om det vore igår. Det var en oerfaren och naiv Andreas som gav sig ut på äventyr i det högt omtalade Peter Molyneux-spelet. Jag vill dock påpeka att jag inte hade en blekaste aning om vad Fable var när jag startade det under den senare delen av 2004. Jag hade inga förhoppningar men jag kände heller inga begränsningar. Jag kände verkligen att vad som helst kunde hända, vilket också innebar att en resa in i en mörk och farlig skog verkligen kunde upplevas som något fruktansvärt obehagligt. Detta för oss till mitt val för veckans spelmelodi: Darkwood av Russel Shaw.

Vi börjar med en lång dissonant stråkstämma. Stycket smyger sig fram likt den lättskrämda hjälten i den mörka skogen. I takt med att fler saker dyker upp på min skärm tillkommer fler inslag i musiken. En subtil harpa, en spöklik kör, ett kallt vindspel. Mitt uppdrag är att eskortera några vänliga herrar genom den farliga skogen, och eftersom jag är en uttalad hjälte har jag deras fulla förtroende. Jag känner mig dock inte särskilt stark och modig för tillfället. Jag har precis tagit examen från hjälteskolan och går runt med en läderrustning och ett slött gammalt svärd. Jag har inte en chans mot farorna som lurar i Darkwood.

LÄS OM FLER SPELMELODIER: Legend of Zelda: The Wind Waker – Dragon Roost Island

Nu träder nästa avsnitt av stycket in. En ny del i stråkensemblens partitur gör att den skräckfyllda känslan blandas tätt med vemodighet och empati. Vi har stött på en utsatt man i skogen som bönar och ber om att få följa med oss. Samtidigt som jag har fullt upp med att försvara mina två uppdragsgivare har jag inte hjärta att lämna honom där, även om det innebär en extra risk. Vi fortsätter på vår resa. Den som är observant kan lyssna efter inslag av spelets klassiska tema, ett par tappra försök från kompositören att ingjuta lite mot i mitt hjältehjärta.

Ganska snart är vi ute ur den mörka skogen. Vi var tvungna att slåss mot alla möjliga skräckinjagande monster, men vi är äntligen ute. I takt med att vi lämnar skogens utkant tonar även musiken ut. Det vackra fågelkvittret i Barrow Fields har aldrig känts så inbjudande som nu. I den stunden var jag fast besluten om att aldrig återvända till Darkwood, ett beslut jag givetvis brutit mot vid flera tillfällen sedan dess.

När jag återvänder till den underbara världen i Fable idag vet jag precis vilka faror som lurar och hur jag ska hantera dem. Men jag skulle ljuga om jag påstod att skogens musikaliska kuliss inte ger mig kalla kårar än idag.

Originalversionen skriven av Russel Shaw.

Här hör vi styckets obehagliga toner tillsammans med spelet.