Förändring är den enda konstanten, sägs det (sorry i förväg, alla som i god tro väntar sitt första barn!). En tid i livet som verkligen kan sätta detta på sin spets är föräldraskapet – som obönhörligen påtvingar en ordentlig förändring av ens vanor. TV-spelande tyvärr ej exkluderat.

För det första är det ju mängden tid att spendera med ett spel som förändras. Minskar, alltså. Påtagligt. Det här händer såklart varje vuxen människa som kliver in i arbetslivet, eller på annat sätt skaffar sig åtaganden som handlar om att tillgodose någon annans behov än sina egna – men för egen del upplevde jag innan jag blev förälder, att balansen jobb/speltid var riktigt njutbar. Att komma hem från jobbet och få använda flera timmar till spelande berikade faktiskt båda aktiviteterna. Det kändes på något sätt som att jag var ”värd” att dyka ner 120 minuter i Breath of the Wild, efter att ha spenderat den fyrdubbla tiden på ett arbete. Och när jag var på jobbet visste jag att Hyrule väntade på mig där hemma.

Det fanns ju dock redan på den tiden, innan barn, en annan människa i mitt liv, som också konkurrerade om min tid – min flickvän (numera fru). Men ibland stod inte två önskemål mot varandra, utan det fanns faktiskt också tillfällen då vi ostört spelade tillsammans. Snacka om kvalitetstid! Förutom bedriften att överhuvudtaget ta oss igenom de första två veckorna som småbarnsföräldrar räknar jag 100%-andet av Super Mario 3D World som vårt förhållandes största prestation.

För det andra är det ju sättet att spela på som förändras. Att försöka leva sig in i Wolfenstein 2: The New Colossus eller Skyrim samtidigt som en 1.5-åring klättrar, skriker, och dreglar på en, är väl ungefär lika utsiktslöst som att försöka få biljetter till en Taylor Swift-konsert utan att boka biljetter sekunden de släpps. Spelen börjar upplevas mer fragmentariskt än tidigare, man får mer noggrant tänka över vad man överhuvudtaget ger sig in på för typ av spel, och tacksamheten för moderna konsolers standby-läge vet inga gränser.

DETTA ÄR DAVIDS DEBUTTEXT: Läs mer om David

För det tredje är det ju energin som inte heller alltid finns där när man önskar. Varken i föräldraskapet eller i spelandet. Tyvärr! Hur många gånger har jag inte, efter en dag av jobb, hämtning på föris, matlagning, kurragömma, Duplo, Greta Gris, och slutligen läggning, faktiskt fått loss de där potentiella 120 minuterna att kunna spendera på ett grandiost äventyr – för att istället få kapitulera inför det faktum att det enda äventyr som återstår är resan via tandborstning till kudden.

Men förändring är, som bekant, den enda konstanten – och jag tror, nu när min son hunnit fylla fyra år, att jag börjat acceptera det. Det berikar mitt (spel)liv på alla möjliga sätt. Jag får exempelvis anledning att testa nya genrer. Förut hade jag kanske avfärdat något inom kategorin ”Rougelike turn-based”, men nu ser jag verkligen fördelarna med ett turordningsbaserat spel som går fort att ”klara”, och kan spelas i sessioner. Jag uppskattar också kortare spel generellt, vilket gör att jag faktiskt tagit mig igenom mängder av indiepärlor såsom A Short Hike, Cocoon, och Yoku’s Island Express, för att bara nämna några.

Precis i början av mitt föräldraskap var min rädsla över att inte ens kunna fungera som spelare längre ganska stark. Jag såg framför mig att jag till slut skulle tvingas att ”mogna”, inse att vi alla någon gång blir ”vuxna” och sedan till slut ofrånkomligen tvingas lägga Pro-kontrollen på hyllan. Men: jag hade fel!

Snarare är det så att denna hobby faktiskt, på ett icke obetydligt sätt, bidragit till att jag tagit mig igenom de första undersövda åren med ett litet barn. Nintendo Switch kom som en skänk från ovan, och har som, misstänker jag, för ett otal andra föräldrar erbjudit mig en utväg för lite gaming-andrum då och då. Även om jag spelar mycket i docked mode, så har det verkligen känts som en räddning att kunna ta några portabla dueller i Slay the Spire eller Persona 5, medan fru och son badar.

När jag velat ta mig an spelkolosser som Tears of the Kingdom har det krävts lite planering, men snacka om eufori när jag, efter att ha organiserat det månader i förväg, till slut fått till en hel barnfri helg tillsammans med min, också spelintresserade kusin för att verkligen uppleva Hyrule som det är tänkt (nämligen långt in på småtimmarna). Ett relativt nytt minne, som faktiskt konkurrerar med barndomens nostalgiska Ocarina of Time-upplevelser.

LÄS MER: The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom är en teknisk Switch-bragd

På tal om nya minnen har jag sparat det bästa till sist. Du kan få uppleva dina spel igen, tillsammans med ditt barn! Snacka om vinstlott. Jag kan aldrig någonsin upptäcka den hemliga stjärnvärlden i Super Mario World för första gången igen, men jag kan få uppleva när min son gör det. Och har du inga egna barn (eller kanske inte ens några önskemål om det) finns det säkert unga människor i din närhet vars ögon du kan få se glimra till av lycka när de för första gånger drar upp sitt Mästarsvärd ur stenen.

Min sons första riktiga TV-spel blev faktiskt Super Mario World, och numera kan han till och med ta sig igenom några banor helt själv. Förutom stoltheten hos en Nintendo-fantast som undertecknad är det här en oslagbar kombinerad spel- och föräldraglädje. Min inställning har blivit denna: förändringen kommer, men spelandet består – om än i andra skepnader.