Precis när jag trodde att retrovurmandet börjat gå på tomgång kom Cathedral och gav mig svar på tal.

Det verkade till en början ganska slätstruket. Ett sidoscrollande plattformsäventyr i fantasymiljö med 8-bitsgrafik och en liten riddarprotagonist var inte alls vad jag var sugen på. Dessutom har jag ju spelat i princip alla varianter av den här typen av spel genom åren. Det är ett dammigt gammalt koncept som jag har känt mig ganska färdig med.

Och inledningsvis var det i princip som jag väntat mig. Cathedral innehåller nämligen många av de element jag känner igen och minns från 8-bitseran: hoppande, svärdshuggande, pilskjutande, magikastande, guldsamlande, och bossar med attackmönster som en måste lära sig. Så långt, inget banbrytande. Det är ett klassiskt metroidvania-spel där nya delar av spelet i vanlig ordning låses upp allteftersom jag samlar på mig nya förmågor eller föremål. Därför känns det inte särskilt stimulerande att jag bara tillåts hoppa omkring i samma trötta stenbyggnad och hugga ihjäl samma tre sorters fiender gång på gång. Var är alla andra olika områden, miljöer och fiender som jag lärt mig ska finnas i den här typen av spel?

Något jag däremot faller för tidigt i spelet är dess underbara musik. Varje område har sin egen melodi och stycket som spelas i den inledande katedralen är peppigt som bara den! Kompositören har verkligen lyckats omfamna 8-bitskonsolernas ljuddesign och fått till den där ”pixliga” musiken som jag älskat sen barnsben. Jag låter tonerna bli min sporre och spelar på ett tag till.

DU HAR VÄL INTE MISSAT VÅR NYA LOOK: Välkommen till version 3.0

Ett par timmar in i spelet kommer jag till en by, varvid det känns som att spelet öppnar upp sig och börjar på riktigt. Byn fungerar lite som knutpunkt till de övriga regionerna i spelet. Här kan jag bland annat köpa uppgraderingar till min rustning, hela mig, och sätta in mina pengar på banken. Jag träffar på Green Wanderer som berättar att hen har gömt användbara tips i form av anteckningar runtom i spelet. Det finns också en liten kåpklädd figur med ond uppsyn som ger dig ledtrådar om saker du bör leta efter eller ställen du bör besöka. De olika karaktärernas dialoger har överlag en humoristisk touch eller metakommentar som driver med konventionerna och får mig att småle mer än en gång. Många poängterar till exempel det faktum att huvudkaraktären aldrig säger någonting, och en av invånarna frågar med vilken rätt jag bara spatserar rakt in i hennes hem utan tillåtelse.

I biblioteket finns bibliotekarien Conan som ber att du i utbyte mot guld samlar in och returnerar ett hundratal böcker som har försvunnit. Dessa är Cathedrals collectibles och finns utspridda genom hela spelet. Men kanske viktigast i byn är den portal som finns i ett av husen. Genom att aktivera denna kan jag teleportera mig mellan de områden där portaler aktiverats. Listan av upplåsbara portaler skvallrar om cirka tio olika områden.

Ungefär vid det här laget har min initiala skepsis lagt sig och jag börjar se spelet i ett annat ljus. Att kunna hoppa mellan de olika områdena metroidvania style och ta mig lite längre och djupare varje gång jag återvänder ger den där härliga känslan av ”bara en liten stund till”. Spelet erbjuder successivt mer omväxling i och med att plattformandet blir mer pusselorienterat samtidigt som nya fiender presenterar nya attackmönster, vilket gör att jag hela tiden blir fortsatt nyfiken och vill se vad som gömmer sig runt nästa hörn.

Så småningom får jag möjligheten att påkalla Soul, en liten beslöjad och flygande varelse á la Orko från He-Man. Genom att ta kontroll över denne kan jag flyga in i trånga utrymmen och trycka på knappar eller knuffa ner föremål från höga ställen. Det är en mekanik jag inte är van vid i den här typen av spel och glömmer därför vid ett antal tillfällen bort att använda Soul. Mer än en gång hinner jag till och med bli frustrerad innan jag får minnet tillbaka och istället skäms för att jag är så inrutad i gamla mönster.

LÄS FLER RECENSIONER: Anthill

Snart lär jag mig också vad mitt uppdrag går ut på. Storyn som till en början kändes lövtunn och nästan obefintlig visar sig inte bara vara djupare än väntat, men också rätt så spännande. En hemlig bok talar om Ardur the World Eater, som för längesedan öppnade en portal till vår värld och släppte lös kaos och monster bland människorna. Denna portal är en länk mellan våra världar och finns i katedralen, där spelet tar sin början. Det kanske låter en smula ostigt, men jag äter upp alltihop på grund av sättet det berättas på. Det är inte något nytt sätt men jag tänker inte säga mer än att det är ovanligt för de gamla pixelspel jag minns. Det är inte bara någon vis gubbe som hasplar ur sig detta i förbifarten, utan det levereras med inlevelse och atmosfär.

Jag märker dessutom att jag gradvis blir mer förälskad i Cathedrals färgglada och jättegulliga utseende och estetik. Alla sprites är välanimerade på ett sätt som jag inte tror var standard när det begav sig. Karaktärerna är inte bara stela med en eller två animationer utan rör sig mjukt och ”naturligt”. Detaljer som att gatlyktor flimrar och småfåglar som inte bara känns programmerade utan organiska. Karaktärer och miljöer känns ungefär lika levande nu som jag tror vi alla upplevde att de gjorde då.

Det här är definitivt ett spel som bör spelas med handkontroll. Tangentbord funkar givetvis utmärkt men då uteblir den där härliga nostalgikänslan av vara tillbaka i sitt pojk-/flickrum och helt uppslukas av ett episkt äventyr. Tyvärr räcker inte min USB-SNES-kontroll (det mest uppenbara valet) till då det behövs dubbla uppsättningar axelknappar. Men Playstation 4-kontrollen gör susen, och kontrollen är tajt som bara den. Knapparna lyder min minsta vink och ger mig känslan av att glida fram som i en dans – återigen något som återskapar känslan av hur spelen kunde upplevas på den gamla goda tiden. Därför känns det också som att jag bara mig själv att skylla när misstag sker och jag tar skada eller dör.

Och skylla mig själv får jag göra en himla massa gånger för Cathedral är ett hyfsat svårt spel. Det är inte bara att plattformshoppa på slentrian och hugga sig hejvilt igenom monster och demoner. Fienderna kräver för det mesta lite mer strategiskt tänkande och mycket av terrängen kräver timing och precision. Men mest av allt är det svårt på så vis att jag inte alltid vet riktigt vart jag ska härnäst. Det finns oftast någon form av ledtråd eller fingervisning men för det mesta tillåter spelet mig att utforska på egen hand, vilket leder till en del vilsenhet och förvirring. Men på något vis lyckas spelet med att vara precis så svårt att jag nätt och jämnt hinner bli frustrerad, innan jag hittar vartåt jag ska och tillfälligt glömmer mina bekymmer igen.

HAR DU SVARAT PÅ VECKANS FRÅGA?: Vem är spelvärldens mest otäcka Cronenberg?

Tack och lov är Cathedral så pass modernt att det innehåller checkpoints. Dessa statyer går att hitta med jämna mellanrum genom spelet och sparar automatiskt när en går förbi dem. Istället för att jobba med extraliv och invecklade lösenord så straffas spelaren genom att bli av med tio procent av sitt guld när livmätaren tar slut, varpå en får fortsätta spelandet vid den senast aktiverade statyn.

Spelet är i nuläget dock inte helt buggfritt. Även fast handkontrollen funkar finfint överlag hoppar den ibland över vissa kommandon. Detta gäller särskilt i menyerna där vissa knapptryck ibland inte funkar alls och då och då hoppar markören två steg istället för ett. Som tur är går detta att korrigera med hjälp av tangentbordet. I vissa regioner kan plötsligt musiken försvinna och kommer inte tillbaka förrän jag går vidare in i nästa region. Vid ett par tillfällen har hela spelet också kraschat och stängts ner. Lyckligtvis har detta skett ganska nära inpå att jag har gått förbi en checkpoint, så ingen större skada skedd.

De här småmissarna påverkar inte den totala spelupplevelsen nämnvärt; de blir på sin höjd en smärre olägenhet. Men jag hoppas ändå att krut läggs på att fixa dem och finpolera spelet snarast möjligt. Det vore ju synd om utvecklarna inte låter sin ögonsten gnistra fullt ut, menar jag.

Cathedral är ett supercharmigt och underhållande spel. Om jag var någorlunda platoniskt inställd till det i början har jag vid det här laget absolut gått och kärat ner mig i det. Det är en jätteuppenbar retroflört, men med tillräckligt många nya element för att göra det nytt och fräscht. Om du bara ska spela ett enda 8-bitsspel i år tycker jag att du ska greppa ditt svärd och bege dig in i katedralen.