Etikettarkiv: Cathedral

Årets bästa spel 2019 enligt David

Det visade sig att 2019 skulle bli det år då jag kom att spela många fler spel än jag någonsin tidigare spelat under ett år. Sen jag blev en del av Player 1-redaktionen har jag av förståeliga skäl fått mycket mer på min speltallrik, inte minst vad gäller dagsaktuella spel. Jag har också fått spela många spel som jag, om jag inte hade haft mitt skribentuppdrag, aldrig hade testat annars.

Nu tänkte jag presentera de spel som jag har haft allra roligast med under året som gått. Inte helt otippat kommer min lista bestå enbart av sånt som jag spelat i recensionssyfte. Men låt oss börja med ett par hedersomnämnanden som fått stryka på foten.

Hedersomnämnanden 

Northgard: Relics
Det är lite på gnällen att det här spelet räknas som att ha släppts under förra året, för grundspelet kom ut redan 2017. Men tillägget Relics släpptes 2019 och var också anledningen till att jag fick chansen att spela den här realtidsstrategi-pärlan. Det är det mysigaste spelet jag har spelat inom sin genre. Det såg snyggt ut, var roligt att spela och kunde erbjuda rejäl utmaning om jag så ville. Om den här topplistan varit för 2017 hade det tveklöst fått en riktig placering.

Beat Cop
Det såg inte mycket ut för världen och jag hade inga höga förväntningar alls på det. Men att som snut i 80-talets New York försöka jonglera underbetald hederlighet med vinstgivande korruption var mycket mer underhållande än jag hade kunnat ana. Grafiken var grundläggande men ändå uttrycksfull och spelmekaniken så enkel att det gick fort att ta till sig.

5. Robbie Swifthand and the Orb of Mysteries

Det här är vanligtvis inte min kopp te. Spel som är kasta-handkontrollen-svåra brukar inte alls falla mig i smaken. Det hade i vanliga fall fått mig att faktiskt lägga ner Switchen och göra något roligare. Men balansen mellan frustration och underhållning är så hårfin i Robbie Swifthand att det fick mig att bita ihop och köra ända in i kaklet.

Banorna var precis så lagom långa att det aldrig kändes omöjligt att hela tiden börja om från början för att klara av dem. Visst blev jag förnedrad av spelet flera gånger om, men det gjorde det bara ännu mer tillfredsställande när jag till slut lyckades. Jag klarade varenda bana och lyckades hitta samtliga gömda mynt. Dödsantalet hamnade någonstans strax under fyrsiffrigt, men hjälp vad kul jag hade!

4. Superliminal

Superliminal dök upp sent på året men lyckades precis sno åt sig en listplacering. Jag behövde inte titta länge på det för att inse att det var något jag skulle tycka om. Fysikpussel är rakt upp i min gränd och allt som påminner ens litegrann om Portal kastar jag mig över. Spelidén med perspektiv som huvudsaklig mekanik såg häftig ut redan i trailern och levde absolut upp till förväntningarna. Det gick snabbt att förstå men blev lika snabbt klurigt igen och fortsatte att utmana till slutet. Medan det inte kändes särskilt banbrytande kändes det heller aldrig gammalt eller urvattnat. Spelet var kort men jag tycker att utvecklarna gjorde klokt i att inte dra ut på det för länge. Dessutom var det oväntat obehagligt på sina ställen. En oväntad men fullvärdig fjärdeplacering.

3. Cathedral

På ytan såg det ut som precis vilket retroflörtande plattformsspel som helst. Det visade sig dock överraska i både svårighet och storlek såväl som estetik. Det kändes genomgående klurigt, utmanande, underhållande och snyggt. Nog fick jag nöta för att klara spelets samtliga bossar men det kändes aldrig övermäktigt. Dialogen har en underfundighet och ett fjärde-väggen-brytande som gör att spelet sticker ut bland andra likande spel.

Cathedral är dessutom ett lysande exempel på att metroidvaniaspel spelas bäst med handkontroll. Jag började spela med tangentbord men förstod ganska snabbt att usb-kontroll nog var rätt väg att gå. Om inte annat så för att slippa dö riktigt lika ofta. Och kontrollen i det här spelet är supertajt! Det blir till en vacker dans i fingerfärdighet när jag måste sammanväva hopp, svärdshugg, sköldparering, magier och specialföremål för att navigera mig igenom spelet och göra ner fienderna. Det slutade aldrig att varken utmana eller vara roligt.

2. The Occupation

Eftersom jag redan har skrivit både en recension för The Occupation samt en motivering som ett av decenniets viktigaste spel ska jag inte bli långrandig här. Jag vill bara passa på att understryka att det här är ett fantastiskt spel.

Precis som jag har nämnt tidigare engagerade det här spelet mig på ett sätt jag inte känt på väldigt länge. Stämningen är tät spelet igenom och mysteriet som nystas upp är intressant. Men behållningen ligger såklart i det underbara och samtidigt förhatliga realtidselementet. Det simpla faktum att det inte går att gör allt i spelet gör det både frustrerande och nervkittlande. När jag ställs inför ett val måste jag offra det ena eller det andra; jag kan inte välja båda alternativen. Var jag ska spendera mina sista fem minuter innan säkerhetsvakten låser ner arkivet jag just nu befinner mig i? Ska jag fortsätta rota bland filerna eller försöka smyga mig igenom lufttrumman in till rummet intill?

Även om jag fortfarande inte funnit tid att återbesöka det har jag för avsikt att så snart jag får möjlighet spela det igen.

1. Days Gone

Nu kanske ni tänker ”men gav inte du Days Gone bara en sexa i betyg när du recenserade det?” Jo, det stämmer alldeles utmärkt. Men min svala recension till trots fortsatte jag spela vidare stötvis även efter att mitt recensionsuppdrag var färdigt. Plötsligt fann jag mig längta efter att få återvända till det postapokalyptiska Oregon så fort jag fick lite tid över. Därför ser jag ser det här lite som min chans att återgälda det, med facit i hand undermåliga, betyg jag gav till Days Gone i våras. Hade jag kunnat skulle jag byta Days Gone till en sjua och Bloodstained: Ritual of the Night till en sexa – there, I said it!

Allteftersom jag fortsatte spela lyckades jag förbise många av de brister som hämmade den upplevelse jag fick när jag började spela (flera av dessa försvann också så småningom i patchningar). Huvudkaraktären fortsatte vara en halvhjärtad och träig stereotyp och handlingen var väl egentligen aldrig det som lyfte spelet. Men mekaniken, med en bra blandning av smyg- och actionelement, var dess styrka. Detta i kombination med att samla resurser för att bygga och modifiera föremål och vapen erbjöd lagom med variation och utmaning. Att dessutom kunna bränna runt på motorcykel i ett härjat men till viss del fortfarande vackert Oregon gav spelupplevelsen lite extra krydda. Måhända är inget av ovanstående något som får spelet att i någon längre utsträckning stå ut i mängden. Men trots det hade jag väldigt kul med Days Gone, och det blev så småningom det första spelet jag tog platinum i på PS4.


Därmed slår vi igen det kapitel som var 2019 och blickar framåt mot vad 2020 har att erbjuda. Det som just nu hägrar vid min horisont är främst The Last of Us: Part II, ett spel jag kanske egentligen inte känner att jag behöver men som jag är väldigt, väldigt sugen på. Dessutom har jag fått upp ögonen för Animal Crossing: New Horizons som ser ut att fullkomligt tala till min inre fixare. Spännande ska det bli!

Cathedral

Precis när jag trodde att retrovurmandet börjat gå på tomgång kom Cathedral och gav mig svar på tal.

Det verkade till en början ganska slätstruket. Ett sidoscrollande plattformsäventyr i fantasymiljö med 8-bitsgrafik och en liten riddarprotagonist var inte alls vad jag var sugen på. Dessutom har jag ju spelat i princip alla varianter av den här typen av spel genom åren. Det är ett dammigt gammalt koncept som jag har känt mig ganska färdig med.

Och inledningsvis var det i princip som jag väntat mig. Cathedral innehåller nämligen många av de element jag känner igen och minns från 8-bitseran: hoppande, svärdshuggande, pilskjutande, magikastande, guldsamlande, och bossar med attackmönster som en måste lära sig. Så långt, inget banbrytande. Det är ett klassiskt metroidvania-spel där nya delar av spelet i vanlig ordning låses upp allteftersom jag samlar på mig nya förmågor eller föremål. Därför känns det inte särskilt stimulerande att jag bara tillåts hoppa omkring i samma trötta stenbyggnad och hugga ihjäl samma tre sorters fiender gång på gång. Var är alla andra olika områden, miljöer och fiender som jag lärt mig ska finnas i den här typen av spel?

Den gamla klassiska manövern ”hopp med svärdshugg nedåt” finns såklart också med.

Något jag däremot faller för tidigt i spelet är dess underbara musik. Varje område har sin egen melodi och stycket som spelas i den inledande katedralen är peppigt som bara den! Kompositören har verkligen lyckats omfamna 8-bitskonsolernas ljuddesign och fått till den där ”pixliga” musiken som jag älskat sen barnsben. Jag låter tonerna bli min sporre och spelar på ett tag till.

DU HAR VÄL INTE MISSAT VÅR NYA LOOK: Välkommen till version 3.0

Ett par timmar in i spelet kommer jag till en by, varvid det känns som att spelet öppnar upp sig och börjar på riktigt. Byn fungerar lite som knutpunkt till de övriga regionerna i spelet. Här kan jag bland annat köpa uppgraderingar till min rustning, hela mig, och sätta in mina pengar på banken. Jag träffar på Green Wanderer som berättar att hen har gömt användbara tips i form av anteckningar runtom i spelet. Det finns också en liten kåpklädd figur med ond uppsyn som ger dig ledtrådar om saker du bör leta efter eller ställen du bör besöka. De olika karaktärernas dialoger har överlag en humoristisk touch eller metakommentar som driver med konventionerna och får mig att småle mer än en gång. Många poängterar till exempel det faktum att huvudkaraktären aldrig säger någonting, och en av invånarna frågar med vilken rätt jag bara spatserar rakt in i hennes hem utan tillåtelse.

I biblioteket finns bibliotekarien Conan som ber att du i utbyte mot guld samlar in och returnerar ett hundratal böcker som har försvunnit. Dessa är Cathedrals collectibles och finns utspridda genom hela spelet. Men kanske viktigast i byn är den portal som finns i ett av husen. Genom att aktivera denna kan jag teleportera mig mellan de områden där portaler aktiverats. Listan av upplåsbara portaler skvallrar om cirka tio olika områden.

Ungefär vid det här laget har min initiala skepsis lagt sig och jag börjar se spelet i ett annat ljus. Att kunna hoppa mellan de olika områdena metroidvania style och ta mig lite längre och djupare varje gång jag återvänder ger den där härliga känslan av ”bara en liten stund till”. Spelet erbjuder successivt mer omväxling i och med att plattformandet blir mer pusselorienterat samtidigt som nya fiender presenterar nya attackmönster, vilket gör att jag hela tiden blir fortsatt nyfiken och vill se vad som gömmer sig runt nästa hörn.

Så småningom får jag möjligheten att påkalla Soul, en liten beslöjad och flygande varelse á la Orko från He-Man. Genom att ta kontroll över denne kan jag flyga in i trånga utrymmen och trycka på knappar eller knuffa ner föremål från höga ställen. Det är en mekanik jag inte är van vid i den här typen av spel och glömmer därför vid ett antal tillfällen bort att använda Soul. Mer än en gång hinner jag till och med bli frustrerad innan jag får minnet tillbaka och istället skäms för att jag är så inrutad i gamla mönster.

LÄS FLER RECENSIONER: Anthill

Snart lär jag mig också vad mitt uppdrag går ut på. Storyn som till en början kändes lövtunn och nästan obefintlig visar sig inte bara vara djupare än väntat, men också rätt så spännande. En hemlig bok talar om Ardur the World Eater, som för längesedan öppnade en portal till vår värld och släppte lös kaos och monster bland människorna. Denna portal är en länk mellan våra världar och finns i katedralen, där spelet tar sin början. Det kanske låter en smula ostigt, men jag äter upp alltihop på grund av sättet det berättas på. Det är inte något nytt sätt men jag tänker inte säga mer än att det är ovanligt för de gamla pixelspel jag minns. Det är inte bara någon vis gubbe som hasplar ur sig detta i förbifarten, utan det levereras med inlevelse och atmosfär.

Jag märker dessutom att jag gradvis blir mer förälskad i Cathedrals färgglada och jättegulliga utseende och estetik. Alla sprites är välanimerade på ett sätt som jag inte tror var standard när det begav sig. Karaktärerna är inte bara stela med en eller två animationer utan rör sig mjukt och ”naturligt”. Detaljer som att gatlyktor flimrar och småfåglar som inte bara känns programmerade utan organiska. Karaktärer och miljöer känns ungefär lika levande nu som jag tror vi alla upplevde att de gjorde då.

Bättre fly än illa fäkta!

Det här är definitivt ett spel som bör spelas med handkontroll. Tangentbord funkar givetvis utmärkt men då uteblir den där härliga nostalgikänslan av vara tillbaka i sitt pojk-/flickrum och helt uppslukas av ett episkt äventyr. Tyvärr räcker inte min USB-SNES-kontroll (det mest uppenbara valet) till då det behövs dubbla uppsättningar axelknappar. Men Playstation 4-kontrollen gör susen, och kontrollen är tajt som bara den. Knapparna lyder min minsta vink och ger mig känslan av att glida fram som i en dans – återigen något som återskapar känslan av hur spelen kunde upplevas på den gamla goda tiden. Därför känns det också som att jag bara mig själv att skylla när misstag sker och jag tar skada eller dör.

Och skylla mig själv får jag göra en himla massa gånger för Cathedral är ett hyfsat svårt spel. Det är inte bara att plattformshoppa på slentrian och hugga sig hejvilt igenom monster och demoner. Fienderna kräver för det mesta lite mer strategiskt tänkande och mycket av terrängen kräver timing och precision. Men mest av allt är det svårt på så vis att jag inte alltid vet riktigt vart jag ska härnäst. Det finns oftast någon form av ledtråd eller fingervisning men för det mesta tillåter spelet mig att utforska på egen hand, vilket leder till en del vilsenhet och förvirring. Men på något vis lyckas spelet med att vara precis så svårt att jag nätt och jämnt hinner bli frustrerad, innan jag hittar vartåt jag ska och tillfälligt glömmer mina bekymmer igen.

HAR DU SVARAT PÅ VECKANS FRÅGA?: Vem är spelvärldens mest otäcka Cronenberg?

Tack och lov är Cathedral så pass modernt att det innehåller checkpoints. Dessa statyer går att hitta med jämna mellanrum genom spelet och sparar automatiskt när en går förbi dem. Istället för att jobba med extraliv och invecklade lösenord så straffas spelaren genom att bli av med tio procent av sitt guld när livmätaren tar slut, varpå en får fortsätta spelandet vid den senast aktiverade statyn.

Spelet är i nuläget dock inte helt buggfritt. Även fast handkontrollen funkar finfint överlag hoppar den ibland över vissa kommandon. Detta gäller särskilt i menyerna där vissa knapptryck ibland inte funkar alls och då och då hoppar markören två steg istället för ett. Som tur är går detta att korrigera med hjälp av tangentbordet. I vissa regioner kan plötsligt musiken försvinna och kommer inte tillbaka förrän jag går vidare in i nästa region. Vid ett par tillfällen har hela spelet också kraschat och stängts ner. Lyckligtvis har detta skett ganska nära inpå att jag har gått förbi en checkpoint, så ingen större skada skedd.

De här småmissarna påverkar inte den totala spelupplevelsen nämnvärt; de blir på sin höjd en smärre olägenhet. Men jag hoppas ändå att krut läggs på att fixa dem och finpolera spelet snarast möjligt. Det vore ju synd om utvecklarna inte låter sin ögonsten gnistra fullt ut, menar jag.

Cathedral är ett supercharmigt och underhållande spel. Om jag var någorlunda platoniskt inställd till det i början har jag vid det här laget absolut gått och kärat ner mig i det. Det är en jätteuppenbar retroflört, men med tillräckligt många nya element för att göra det nytt och fräscht. Om du bara ska spela ett enda 8-bitsspel i år tycker jag att du ska greppa ditt svärd och bege dig in i katedralen.

Cathedral låter dig utforska en öppen värld i 8 bitar

Vad som inledningsvis såg ut som en lite stel Shovel Knight-kopia visade sig vara mycket mer ambitiös än så, så i den grad att jag tyckte det var värt att uppmärksamma detta spel som osar Wizards & Warriors. Cathedral bjuder på en stor öppen värld som man kan utforska med sin karta, pussel att lösa och svåra bossar att nita. Det ser faktiskt riktigt spännande ut för den som känner för lite modernt retrospelande.

Cathedral är gjord av en liten indiestudio vid namn Decemberborn Interactive och lanseras på GOG i oktober.