”’Stephen King skrev en gång att mardrömmar existerar utanför logiken och därför finns det inte mycket nöje med förklaringar. Förklaringar är antitesen till rädslans poesi.’ I en skräckhistoria frågar sig offret varför – men det kan och borde inte finnas en förklaring. Det obesvarade mysteriet är det som lever kvar i oss längst, och är det vi i slutändan minns. Mitt namn är Alan Wake, jag är en författare.”

Öppningsmonologen i Alan Wake Remastered är utan tvekan ett mästerligt exempel på hur man sätter tonen för sitt spel och det slår lika hårt idag som det gjorde 2010 när det först släpptes. Rädslan för det okända är absolut ett huvudsakligt tema för detta spel. Ljus möter mörker, okända krafter från sjöns dolda djup, galna skogshuggare, Barry Wheeler klädd i julgransbelysning. Är någonting av detta ändrat i den nya releasen? Nej. Alan Wake Remastered är just det: kultklassikern med nya bultande visuella muskler.

Det nya lagret färg är absolut ingenting att fnysa åt. Alan Wake som rent grafikmässigt åldrats ganska bra sedan det först släpptes ser nu skarpare ut än någonsin. Fräscha högupplösta texturer gör ett extremt bra jobb med att framhäva hur detaljrikt detta spel verkligen är. Där Alan Wake skiner mest är i kontrasterna mellan mörker och ljus som nu är bländande imponerande att lägga ögonen på. Det mjuka ljuset från Alans ficklampa faller otroligt snyggt på både skogsmiljöer och inomhusmiljöer. Skuggorna av föremål som träffas av ljus agerar extremt realistiskt och det är svårt att inte leva sig in i den värld som denna kontrast skapar.

LÄS OM FLER REMEDY-SPEL: Control

Fiender som lyses upp och skjuts exploderar nu i ett häpnadsväckande fyrverkeri av gnistor som enbart ser bättre ut tack vare den förbättrade upplösningen och de förbättrade partikel-systemen. Detsamma gäller lamporna som indikerar säkra zoner. Ljuset ifrån dessa ser nu ut som en helig vägg av ljus där spelaren kan fånga andan en stund mellan striderna med de korrumperade invånarna i Bright Falls. Effekten som för mig är den absolut bästa är hur spelet lyckas ge mörker en form av rörelse och liv. Vid väl valda tillfällen omfamnas landskapen av en suddig dimma och skuggor som snabbt kryper över marken. Det är som att skogen blir besatt och framstår då ännu mer hotfull tack vare den grafiska uppdateringen. Få saker i Alan Wake är lika skräckinjagande och vackra som när den levande natten tar över miljön. Ljuset från ficklampan kämpar för att tränga igenom det nästan organiska mörkret som uppstår.

Kort sagt, Alan Wake Remastered gör precis vad som behövs för att lyfta spelet till en modernare standard. Det är inte ofta spelet visar sin ålder. Ibland faller skuggor lite klumpigt på ansikten och animationer ser lite stela ut. Det är dock ingenting annat än förväntat. Berättelsen är fortfarande lika imponerande som för elva år sedan och den skrivna dialogen som Alan levererar blir nästan poetisk på sina håll. Striderna kan bli lite enformiga då och då. Det är inte jättemycket fiendevariation och det känns lite udda att attackera traktorer med ficklampan. Det tjänar dock narrativet då det okända mörkret som sprider sig över landskapet tar till alla möjliga medel för att stoppa Alan från sitt mål. Sättet jag ser på det är att det bokstavligt talat är spelaren mot världen.

LÄS MER: The Dark Pictures Anthology: House of Ashes

Är Alan Wake Remastered värt att ta sig an? Absolut. Vare sig det är nya spelare eller veteraner kan jag inte rekommendera denna utgåva av klassikern tillräckligt. Det är en nästan perfekt blandning av action, sci-fi, skräck, komedi och tragedi. Varje karaktär i Alan Wake är otroligt välskriven och adderar en stor mängd nyans till historien. Ingenting i spelet känns onödigt utan alla komponenter tjänar syftet att stärka narrativet. Ibland hamnar gameplay lite lätt i baksätet men för mig är det väldigt lätt att förbise detta just på grund av hur väl allting annat är gjort. Den grafiska poleringen gör bara ett redan visuellt slående spel ännu mer imponerande. Det finns verkligen ingen anledning för fans av action- och skräckgenren att inte plocka upp Alan Wake Remastered. När spelet väl är över lämnas huvudet fullt av spännande frågor samt funderingar, och viljan att gå ut i skogen om natten utan ett tänt ljus blir en omöjlighet av ren självbevarelsedrift.