Det känns som om det var igår jag satt och skulle sätta betyg på Marvel’s Avengers. Där och då landade jag i att det stoltserade med ett gediget stridssystem och en välgjord och tilltalande berättelse, däremot drogs helheten ner av en tradig uppdragsdesign som var en direkt produkt av spelets omfattande online-inslag. I samband med att jag satte punkt för min tid med Marvel’s Avengers satt jag och drömde om en värld där Square Enix plockat de bästa russinen från Avengers-kakan och slängt ihop ett riktigt trevligt hjältelir utan en massa fluff och flerspelarfasoner. Spolar vi fram tiden drygt ett år är det faktiskt exakt vad vi fått. Marvel’s Guardians of the Galaxy är ett fullspäckat men likväl laserfokuserat superhjälteäventyr med så mycket charm, stil, humor och glädje att det stadigt positionerar sig som en av mina absoluta favorittitlar från spelåret 2021.

FLER MARVEL-SPEL: Marvel’s Spider-Man: Miles Morales

En rätt stor tröskel för utvecklare som ger sig på en Marvel-rättighet i dagens MCU-influerade klimat är den ständiga jämförelsen med karaktärernas utseende i de minst sagt populära filmerna. Insomniac Games kom smidigt undan eftersom vi redan vant oss vid flera fristående versioner av Spider-Man medan Crystal Dynamics fick bita i det sura äpplet med sina till synes billiga Chris Evans- och Scarlett Johansson-kopior. Guardians of the Galaxy från Tomb Raider-gänget Eidos Montréal borde rimligtvis falla i samma fälla som Marvel’s Avengers, men på något märkligt vis lyckas Eidos-versionerna av de karismatiska rymdhjältarna stå på egna ben. Vid det här laget har jag rätt bra koll på universums färgsprakande beskyddare och Eidos egna tolkningar är knappast någon drastisk nyversion. Däremot skiljer de sig tillräckligt mycket för att jag inte ska sitta och leta efter Chris Pratts ansiktsform i spelets huvudrollsinnehavare samtidigt som alla de personlighetsdragen vi känner till och älskar finns kvar i all sin glans.

Den övergripande berättelsen i Guardians of the Galaxy är lika simpel som den är familjär. Vi möter Star-Lord och hans entourage i full färd med någon tveksam plan för att tjäna lite extra rymdkrediter, en plan som givetvis går snett och resulterar i ett betydligt mer omfattande och potentiellt galaxhotande scenario. Vad som dock är betydligt mer intressant är spelets dramaturgiska muskler. Handlingen får nämligen rejält med draghjälp av otroligt vackra mellansekvenser, passande musikaliska inslag och en väldigt klädsam humor som framkallade flera skratt redan under första speltimmen. Sedan skadar det ju knappast att relationerna mellan spelets huvudkaraktärer är så genuin och hjärtevärmande att jag bara vill existera i deras värld flera timmar efter spelet tagit slut. Spelets narrativa delar håller minst lika hög klass som vilken Marvel-inspirerad film eller TV-serie som helst. På flera sätt lyser till och med berättelsen i Guardians ännu starkare tack vare sin fristående natur, något som tillåter inkluderingen av betydligt fler ansikten och narrativa trådar än någon tidigare MCU-tolkning.

FLER SUPERHJÄLTAR: Backspegeln: Batman: Arkham Asylum

Våra kära Guardians of the Galaxy är knappast kända för att hålla tyst, men med tanke på hur välskrivna spelets många (väldigt många) dialoger är så får de gärna babbla på i all evighet. Vi har snacket i mellansekvenser, småpratet på skeppet, dialoger under uppdragens lugnare delar, de syrliga kommentarerna när jag väljer fel väg på en främmande planet. Det finns så mycket underhållande dialog i det här spelet att jag ofta bara vill stå still och lyssna. Faktum är att jag ofta måste stå stilla för att få höra allt eftersom minsta lilla handling kan trigga igång en ny dialograd, något som naturligtvis avbryter pratet som pågick. En extra krydda här är möjligheten att välja vad Star-Lord ska säga. Förutom att göra dialogerna mer livfulla introducerar detta även val och konsekvenser i spelets handling. Oftast har mina val ingen enorm inverkan på det som komma skall men spelet kommer likväl ihåg och berättar även på klassiskt Telltale-manér när konsekvenserna gör sig synliga.

Vissa val är tuffare än andra.

Jag har klurat på hur jag vill förmedla mina tankar om spelets presentation. Jag älskar till exempel hur spelet leker med användargränssnittet och sättet det använder bland andra Bonnie Tyler, Iron Maiden, Starship och Rick Astley som om det vore vilken bakgrundsmusik som helst. Dessutom stoltserar det med ett gediget soundtrack som imponerar på egna ben men som skiner ännu starkare i kontrast med alla charmiga pop- och rockklassiker. Jag älskar även alla små läckra referenser till det större Marvel-universumet i såväl mellansekvenser som spelsekvenser samt återkommande kreativa minispel och oväntade karaktärsframträdanden. Det finns så många små saker som tillsammans utgör en av spelets största styrkor, och jag hittar inget bättre ord än ”stil”. Guardians of the Galaxy har en sådan jäkla stil och är så coolt på så många sätt att jag ofta bara satt och log under mina timmar med spelet.

LÄS MER: Marvel’s Avengers

Det kanske inte kommer som någon vidare överraskning att våra hjältar har en tendens att hamna i trubbel ganska (väldigt) ofta och när inte Star-Lords silvertunga räcker till gäller det att ta till knytnävarna, eller åtminstone nävarna som håller i laserpistoler. Stridssystemet i Guardians är dock inte det djupaste jag sett, men det är likväl tillfredsställande att susa runt med mina raketstövlar och utfärda kommandon till mina kompanjoner samtidigt som jag pepprar laserpatroner mot närmsta fiende. Alla Guardians har tillgång till olika färdigheter som attackerar fienderna på olika sätt. Jag kan till exempel hålla fast fiender med hjälp av Groots grenar för att sedan följa upp med en vidsträckt granat från Rocket. Spelet bjuder på ett rekorderligt stridssystem som samtidigt inte sätter någon ny standard för strider i tredjeperson. Dessutom sänks kvalitén på dialogerna avsevärt under striderna och jag får ofta höra samma mening ett par, tre gånger under samma sammandrabbning. En aspekt som dock sticker ut i positiv bemärkelse och förser striderna med en intressant krydda har fått namnet ”huddle”. I praktiken innebär det att hjältarnas samlas och snackar ihop sig för att sedan fortsätta slåss. Som en liten hjältemodig timeout. Här får jag välja en av två monologer som jag tror kommer inspirera mitt team till att vinna den pågående striden. Väljer jag rätt blir samtliga hjältar aningen starkare men framförallt får vi avsluta slagsmålet till tonerna av Mötley Crüe, Twisted Sister eller något annat pulshöjande musikstycke. Det är ett system som är så dumt att det blir genialt, så ostigt att det blir häftigt och jag älskar det.

Guardians of the Galaxy är på många sätt ett väldigt linjärt äventyr, det innebär dock inte att det helt saknar utforskande inslag. Spelet bjuder på flera tillfällen att avvika från den inslagna vägen för att hitta uppgraderingsmaterial, samlarobjekt och (viktigast av allt) nya kostymer till mina hjältar. Mycket av spelets stil rinner över även hit. Jag får ofta höra hur jobbig jag är när jag svänger av för att klättra upp på en närliggande klippa och får ibland be en motvillig Rocket mer än en gång att öppna en avvikande dörr. På så vis känner jag att mina utflykter blir en naturlig del av progressionen, även om mina Guardians-kompisar inte alltid håller med.

MER FRÅN SQUARE ENIX: Outriders

Jag kände mig optimistisk inför lanseringen av Marvel’s Guardians of the Galaxy men jag hade ändå inte förväntat mig att spelet skulle pricka rätt på så många punkter. Det fanns som sagt delar i Marvel’s Avengers som jag verkligen gillade och det känns utan tvekan som att Square Enix tog de positiva aspekterna därifrån, skeppade över dem till Eidos Montréal och sa: ”Gör detta fast mer och med nya hjältar”. Guardians of the Galaxy är precis vad ett sådant här spel borde vara och förhoppningsvis är det ett tecken på att du i framtiden inte behöver heta Rocksteady Studios eller Insomniac Games för att kunna slänga ihop ett riktigt bra superhjältespel.