1 minuter lästid

Jag kände en enorm förväntan när jag traskade hem från min lokala spelbutik, för i handen hade jag God of War anno 2018. Kanske inte så konstigt då spelet lyckades med konststycket att (nästan) inta tronen som det högst rankade PS4-spelet någonsin. Till och med de flesta gaming-feminister svalde machovåldet med en stilla hänvisning till far- och son-temat.

Som far till en massa ungar bör jag känna igen mig och kunna ”bonda” med Kratos och hans son, eller hur? Efter någon timme eller två i spelet var jag imponerad över hur äkta huvudpersonerna kändes, grafikens prakt sken i mitt ansikte och yxan blev som en del av mig själv. Men där var några saker som gnagde i mitt sinne och gjorde sig påmind allt för ofta, först och främst hur stor och vidsträckt världen än kändes bestod den ändå bara av korridorer kantad med osynliga väggar.  Speciellt tydligt blev det när man seglade omkring med båt och inser att friheten mest är en illusion, lite som de där mekaniska bilarna man åkte på räls när man var barn.

Näste man till rakning är Yxan, som vapen och sett till designen är den i det närmaste perfekt, men när man tvingas lösa 95% av alla pussel med den, blir den aningen uttjatad. Det ska huggas trådar, kastas yxor på runor och massor av varianter på det temat. Kan nästan höra producent barskt gapa – ”Nu har vi lagt 25% av budgeten på yx-skrället, se nu till att använda den precis överallt oavsett logik eller annat trams.”

Slutligen har vi då systemet för uppgraderingar, som blev utan de stora pengarna. För medans vapenfolket åt snittar och drack champagne satt en kille längst ner i produktionsstudion och försökte skapa ett bra uppgraderingssystem för huvudpersonerna. ”Hm, låt oss kombinera gränssnittet från COD och Final Fantasy med Trafikverkets kunskapsprov”. Resultatet blev en salig röra där ytterst få saker gör en skillnad och det stora testet blir att försöka hitta dessa!

Nu låter jag väldigt kritisk, men trots dessa brister är det ett riktigt bra spel med många fina stunder och asgrym action.


mm
David Petersson

Med rötterna i C64:ans demokultur har David utvecklat 00FF00-fingrar. Är övertygad om att jorden bara är en väldigt stor variant av Pac-Man. Tror på en varierad kost och konsumerar därför alla typer av spel. Älskar Nintendo och går inte långt utan sin Switch.

All author posts

Privacy Preference Center