4 minuter lästid

När ett spel kommer ut blir det automatiskt en produkt av sin tid och kan därmed påverka spelsläppen runtomkring på såväl positiva som negativa vis. Jag minns exempelvis när Fallout 4 kom ut och fick rejäl kritik för sina generiska sidouppdrag som givetvis jämfördes med CD Projekt Reds kreativa och fängslande sidoberättelser i The Witcher 3: Wild Hunt som lanserats sex månader tidigare. Jag kommer även ihåg hur Horizon Zero Dawn fick höra om sin undermåliga klättring och mobilitet i den öppna världen i jämförelse med det vidsträckta och fria The Legend of Zelda: Breath of the Wild som släpptes endast två veckor efter Aloys jungfruresa. Samma Aloy har dråpligt nog hamnat i skymundan även i uppföljaren då Forbidden West lanserades i direkt anslutning till det larvigt kritikerrosade Elden Ring, ett spel som verkligen satt spelarens egen resa och utforskande i fokus istället för att fylla sin karta med markörer och andra överflödiga ledstjärnor. Vi kan helt enkelt fastställa att lanseringsdatumet för ett spel ofta har en stor påverkan på hur vi upplever det, och det har ofta ganska lite att göra med spelet i fråga.

LÄS RECENSIONEN: Assassin’s Creed: Valhalla

Varför håller jag på och pladdrar om Horizon, Breath of the Wild och Elden Ring när rubriken mycket tydligt indikerar att vi ska prata om Assassin’s Creed Valhalla och spelets senaste och minst sagt mastiga expansion Dawn of Ragnarök? Jo, för när dammet började lägga sig efter senvinterns båda monsterlanseringar Horizon Forbidden West (som prisats för sin otroliga grafik och gripande berättelse, såväl som huvudsaklig och vid sidan av) och Elden Ring (som många menar bjuder in till den mest välgjorda öppna världen någonsin) knackade Ubisoft på dörren och ville sälja oss sin nya expansion. Då spelar det ingen roll hur många skygglappar vi kritiker tar på oss, Dawn of Ragnarök kämpar redan där i rejäl motvind. Samtidigt känns det lite orättvist att kritisera något som baserar sig på ett spel från 2020. Det är liksom inte så lätt för Ubisoft att helt återuppfinna sitt grundkoncept för att tävla mot spel som kom ut bara några veckor tidigare. Samtidigt borde kanske Ubisoft och Assassin’s Creed gjort just det långt innan Elden Ring och Horizon Forbidden West kom ut.

Jag har spenderat larvigt många timmar i Assassin’s Creed Valhalla och behöver knappast berätta hur förtjust jag var i Eivors våldsamma resor under hösten 2020. Jag älskade även spelets Wrath of the Druids-expansion och konstaterade då att jag gärna ville ha mer, vilket jag såklart fick tre månader senare i och med The Siege of Paris. Nu började dock bensinen ta slut för Valhalla. I min recension av expansionen skrev jag att fastän samma tillfredsställande spelsystem som gjort mig så investerad fram till nu fanns där så var de nya delarna alldeles för tunna för att förhöja den sammantagna spelupplevelsen. Nu när jag dessutom spenderat ett gäng timmar i Dawn of Ragnarök är Valhalla så nära soppatorsk ett spel kan komma.

LÄS VAD VI TYCKTE OM FÖRSTA EXPANSIONEN: Assassin’s Creed Valhalla: Wrath of the Druids

Det känns kanske väldigt förutsägbart och rent av klyschigt, men jisses vad jag saknar glidare och änterhake när jag går från ett spel som erbjuder de verktygen till ett spel som inte gör det. Inte för att Valhalla står eller faller på just det, men jag saknar dem mer än vad jag trodde. Dessutom är jag så oerhört trött på alla nya prickar på kartan. De små sidoberättelserna känns inte alls lika fängslande längre, skatterna känns rent av onödiga sett till min redan löjligt kraftfulla vapenarsenal och de nya uppgraderingspoängen känns mest som strösocker på en överfull glasstrut. Jag behöver liksom inte fler krafter och förmågor när jag redan kan besegra vem som helst i spelvärlden med förbundna ögon.

Dawn of Ragnarök sätter självaste Oden i huvudrollen. På papperet låter det rätt så häftigt, men det blir en ganska platt och förinställd karaktär som dessutom känns väldigt blek i jämförelse med min älskade Eivor. Denna förändring kommer visserligen med några fördelar då det introducerar användningen av mytologiska superkrafter. Den mest användbara är definitivt förmågan att förvandlas till en korp som kan susa runt i himlen och skaffa sig ett strategiskt överlägset läge inför kommande uppdrag, eller bara susa upp till närmsta utkikspunkt på tre sekunder. Jag gillar även kraften att återuppväcka fallna fiender för att slåss vid min sida, även om den känns aningen överflödig då jag eliminerar fiender snabbare på egen hand. Handlingen bjuder även in till aningen mer storslagna och episka uppdrag och bossfighter än tidigare, men likväl känns det på tok för bekant och numera även ganska föråldrat.

VÅR RECENSION AV ANDRA EXPANSIONEN: Assassin’s Creed Valhalla: The Siege of Paris

Assassin’s Creed Valhalla var oerhört vackert när det släpptes och det är inte så att det på något sätt är fult idag. Därmed inte sagt att det var en smärtfri övergång från Forbidden West till Valhalla, inte minst sett till Valhallas ansiktsanimationer. Medan en karaktär med tillhörande animationer i nya Horizon kan få mig engagerad och intresserad på en gång gör motsvarigheten i Valhalla mest att jag vill komma därifrån. Det är en minst sagt brutal förändring och egentligen ingenting som är Valhallas fel, men något det får lida för i vilket fall.

Även om jag nu börjar få slut på gnällkontot är det tydligt att Assassin’s Creed Valhalla har blivit varvat både en och två gånger sedan spelets lansering för snart ett och ett halv år sedan. Jag önskar mer än de flesta att Ubisoft och Assassin’s Creed ska spana ut över dagens spellandskap, gå tillbaka till ritbordet och komma tillbaka starkare än någonsin. Jag kommer alltid älska Valhalla oavsett hur många innovativa speltrender som dyker upp under de kommande åren, men för att Assassin’s Creed ska kunna ge sig in i högsta serien ånyo måste Ubisoft inse att ribban uppenbarligen är betydligt högre lagd än vad den var i november 2020.