3 minuter lästid

Kan man slösa bort sin ungdom på tv-spel? Ja, det är klart. Om din stora intresse är att dansa balett och du istället bara spenderar dagarna med att spela tv-spel så kanske du ångrar dig i efterhand. Det viktiga i livet är trots allt att göra det man tycker är roligt och som man brinner för, snarare än att göra saker man inte är intresserad av.

När jag var liten spelade jag elorgel. Förklaringen var ekonomisk. Min storasyster hade spelat elorgel, men snabbt tröttnat, och nu hade vi alltså en elorgel stående i vardagsrummet som hade kostat en massa pengar. Så nu skulle jag spela också. I början var det rätt kul. Det fanns massor av knappar och rytmer och ljud att leka med. Tyvärr var jag obegåvad. Jag älskade musik, men jag var betydligt bättre på att lyssna på den än att spela den själv, och klaviatur var definitivt inte min grej. Jag tyckte synd om min lärarinna. Att hon varje vecka måste sitta en timma och lyssna på mitt hemska, allt annat än svängiga spelande.

Alla vuxna sade åt mig att om jag hoppade av så skulle jag ångra mig i efterhand. ”Du kommer att ångra dig när du blir stor,” sade de. ”Då kommer du att önska att du fortsatte att ta lektioner.” Så sade de om och om igen. Och jag trodde på dem. Men en dag, när det var dags att träffa den stackars lärarinnan, så ringde några kompisar på hos mig. De hade startat ett punkband och de ville att jag skulle spela bas. (Eller egentligen ville de att jag skulle spela gitarr, men snabbt blev det uppenbart att sex strängar var minst två för många för mig att hålla reda på, så de satte mig på elbasen istället.) Så jag struntade, till min mors stora förfäran, i min elorgel-lektion och började spela punkbas istället.

MER ELORGEL: Veckans spelmelodi: Gran Turismo – Moon Over the Castle

Och nej, jag har aldrig ångrat mig. Inte en enda gång har jag tänkt ”Varför slutade jag spela elorgel? Tänk vad roligt om jag hade fortsatt att ta lektioner!” Nej, inte enda gång. Varje gång jag ser en elorgel tänker jag bara ”Åh gud, vad underbart att jag äntligen tog modet till mig att slutade med den där tortyren.” Och jag är säker på att min gamla lärarinna håller med.

När man är ung oroar man sig så mycket för att man ska göra något fel. Säga något fel till en tjej, svara fel på lärarens fråga i klassrummet, klä sig fel, dansa fel, lyssna på fel musik – det finns tusen sätt att göra bort sig på. Ju äldre man blir desto mer förlåter man de dumma sakerna man gjorde, och desto mer ångrar man sakerna man INTE gjorde. Mina hemskaste minnen är inte de där gångerna när jag gjorde bort mig när jag pratade med en tjej, utan de stunderna när jag var kär i en tjej, men istället för att gå fram och prata med henne, så vände jag tvärt om, gick hem och satt och längtade på mitt rum. Minnena av tjejen som jag vågade bjuda ut och vår totala katastrof till dejt – det som kändes som världens undergång när det hände – har i efterhand blivit något kul, en anekdot man kan berätta för grannen på tåget och skratta åt med vännerna. Men minnet av tjejen som jag var hopplöst förälskad i men aldrig vågade bjuda ut, utan vände ryggen till gör fruktansvärt ont i efterhand.

Så oroa dig inte för att du håller på att slösa bort din ungdom på tv-spel. Ifall du inte är besatt av balett förstås. Då borde du dansa balett istället. Om jag ångrar något är det att jag inte spelade ännu mer tv-spel när jag var liten, för det viktiga i livet är att följa sitt hjärta. Och skulle jag någon gång få för mig att jag vill spela elorgel igen så står den fortfarande där i vardagsrummet hos mina föräldrar.