I vanliga fall lockas jag inte särskilt av rougelikes. Spel med en massa slumpmässighet och spel där man får börja om ända från början när man dött har aldrig känts som något för mig. Och Slay the Spire är inte bara en rougelike, men också ett kortspel, vilket betyder ännu mera slumpmässighet. Men då jag fick spelet till skänks, och då det fått så höga betyg, var det bara att installera det på min dator för att se vad det var. Och oj, vad bra det är! Slay the Spire är en fantastiskt lyckad kombination av deck builder och rougelike, som snabbt lyckas omvända till och med en skeptiker som mig. Att spela kort för att ta död på monster i en underjord lät väl inte jättespännande tyckte jag, men det var innan jag testade det alltså.

Här är åtta anledningar till varför det är en mycket god idé att kika närmare på Slay the Spire.

1. Slumpmässighet på ett bra sätt

Slumpmässighet i spel kan vara väldigt spännande, men det kan också kännas orättvist och drygt. Varje del av Slay the Spire är genomsyrat av slumpen, från vilka kort du får på hand, till vilka fiender du får möta, till vilka belöningar du får efter striderna, till vad som händer mellan striderna. Men all denna slumpmässighet är balanserad med dina egna val. Du känner dig alltid utmanad av ödet, men aldrig utlämnad åt ödet, utan det slumpmässiga genomsyrar spelet för att öka spänningen, för att göra varje strid oförutsägbar och för att göra ditt nästa val ännu mer nervkittlande. Och kittlande är det minsta man kan säga om det här spelet.

I Slay the Spire är slumpen din danspartner. Den för och du följer. Och i de bästa stunderna är du det du som tar kontrollen, och då känner du dig synnerligen mäktig.

2. Nu kan vad som helst hända

Jag har tidigare skrivit om den härliga ”nu kan vad som helst hända”-känslan. Det är en känsla som genomsyrar varje steg i Slay the Spire. I grund och botten är spelets upplägg överskådligt och spelets karta klar och tydlig, men spelet ger hela tiden en underbar känsla av att precis vad som helst kan hända bakom nästa hörn. Och oväntade saker händer verkligen hela tiden.

Döden finns alltid bara en runda bort. Allting går jättebra i en timme, och du har full kontroll över fienderna. Du samlar på dig jättebra kort efter jättebra kort och flera föremål med vinnande specialegenskaper. Du har en klar strategi och den fungerar. De flesta fiender har ingen chans mot dig. Du känner dig oövervinnerlig. Snart är slutbossen här. Men så gör du ett misstag i en runda, och i nästa runda har du inte en enda block på hand och fienden drar av en fruktansvärd superattack som drar bort resten av din värdefulla hälsomätare. I Slay the Spire är du aldrig riktigt säker. Först skriker du, sedan surar du och anklagar spelet för fusk, och till sist knyter du handen och börjar du om från början igen, mer beslutsam än någonsin.

3. Ingen omgång är den andra lik

Kan man känna nostalgi för något som hände för ett par dagar sedan? I Slay the Spire kan man det. Varenda spelomgång är nämligen helt olika den andra, för varje kortlek du bygger är unik, och den strategi du bygger upp beroende på vilka kort, och vilka föremål med specialegenskaper, du får blir således också unik. Du får hela tiden testa på att konstruera nya taktiker beroende på vilka kort och specialegenskaper du kommer över härnäst. Minns du den där gången när du fick lägga flera extra kort varje omgång? Eller den där gången när du nästan bara hade defensiva kort i din lek och du långsamt blockade ihjäl dina fiender? Eller den där gången när halva din kortlek bestod av den förökande gratisattacken Anger som du drog iväg precis varenda omgång så att den förökade sig ännu mer? Jag minns det.

4. Fyra spel i ett

Inte nog med att varje spelomgång är den andra olik, det finns dessutom fyra karaktärer att välja på, som alla har olika grundegenskaper och olika kortlekar. När du äntligen har lyckats klara spelet har det roliga bara börjat. Då är det dags att klara det igen. Och igen.

5. Triumfen när man besegrat en boss

Vad gör en bra boss? De ska vara stora, tuffa och kluriga att besegra. Och när du till sist lyckas ta knäcken på dem ska det spontana jublet komma ändå nerifrån botten av ditt varma hjärta. I Slay the Spire gör det det.

6. Man får känna sig smart

Tjusningen med turordningsbaserade spel är förstås att man får chansen att sitta och tänka igenom sitt beslut. Ibland stänger jag av spelet och funderar på mitt nästa drag medan jag sitter och äter middag. I Slay the Spire finns det alltid flera olika aspekter att hålla i huvudet samtidigt, men aldrig för många så att det blir oöverskådligt. Ett bra strategispel ger spelaren chansen att få känna sig smart och Slay the Spire ger dig alla chanser att känna dig nöjd med dig själv. Om du bara tänker till lite.

7. Den inspirerande kartan

Kartan i Slay the Spire kanske inte ser så mycket ut för världen, grå och enkel som den är, men den gör massor för inlevelsen i spelet. Precis som i spelets strider finns här nog många olika vägar att välja på för att det ska bli spännande, men aldrig så många så det blir oöverskådligt. I Slay the Spire är det oftast allt annat än lätt att få tillbaka kraften på sin hälsomätare, så mycket av spänningen bygger på hur du ska ta dig igenom en värld och möta så många minibossar och samla på dig så många föremål med bonusar som möjligt utan att hälsomätaren slår i botten innan du tagit dig fram till bossen.

Ska jag riskera min dyrbara hälsa i jakten på en extra bonusförmåga genom att besegra en miniboss, eller ska jag vila ut vid en lägereld? Eller är det bättre att ta en väg som leder till ett besök hos handelsmannen? Som kanske kan erbjuda de kort jag behöver? Ska jag göra så många strider som möjligt för att samla så många kort som möjligt, eller ska jag chansa och se vad som händer bakom nästa slumphändelse? I Slay the Spire har man alltid blicken mot horisonten och skatterna som väntar bakom nästa krök.

8. Att bygga upp och ta hand om sin kortlek

Det är något speciellt med att sköta en trädgård. Att plantera sina blommor. Att vattna dem och få se dem växa upp. Att skapa trivsel och liv. Och få försvara sin trädgård från vilda djur. I Slay the Spire så tar du visserligen inte hand om någon trädgård, eller föder upp några djur, men du tar hand om din kortlek och du ser den växa. Kortleken i Slay the Spire blir lika viktig för dig som din trädgård och dina djur i en bondesimulator. Att se din kortlek växa, att gallra bort de oönskade korten, och att steg för steg utveckla en taktik som gäller just för den här kortleken, för just den här genomspelningen.

Att klara Slay the Spire är alltid bitterljuvt, för även om du lyckas besegra slutbossen måste du säga hej då till din kortlek som du lagt så mycket kärlek på. Men du kan alltid börja om från början och ge en ny trädgård liv.