Ett alltför vanligt uttryck är “det var bättre förr”. Det säger vi när vi inte tycker nuet och framtiden har oss något att erbjuda. Ofta ser vi tillbaka på spel som vi älskade medan vi sörjer och surar över att de inte längre tillverkas. Därför tänkte vi att vi kan rycka lite i våra nostalgiska minnestrådar samtidigt som vi försöker ha en optimistisk syn på framtiden. Vid sidan av att beklaga oss över varför vi saknar serien ifråga passar vi även på att fantisera varför dessa spel borde få en ny chans med dagens teknik i ryggen. Vi berättar hur bortglömda serier som tynade bort kan få nytt liv med nya perspektiv. Mycket kan trots allt hända på 10-20 år.

Artikelserien “Ge XXX en ny chans” som syftar att belysa bortglömda spelserier som vi tycker borde få en comeback. Därför inleder vi rejält med hela åtta spelserier som vi på redaktionen önskar kom tillbaka.

För att en spelserie skall godkännas måste två regler följas:

1) Spelserien måste varit frånvarande i minst 7-8 år. Då räknas den som ”bortglömd” och undanlagd av utgivarna enligt oss.

2) Spelserien räknas som just en serie om den haft minst två delar. Alltså inga one-offs. Vi räknar också främst fullskaliga konsol- och datorversioner.

Glöm inte heller att spelserier är inte samma sak som varumärke. Det finns t.ex. många spelserier med Mario i huvudrollen. Varje sådan serie eller spin-off räknas som sin egen serie så länge det släppts minst två spel.

I början av veckan frågade vi er vilka serier ni tyckte skulle göra comeback och vi har fått in många svar än så länge. Dessa ser ni nästa veckas upplaga av Veckans fråga. Nu är det alltså vår tur att berätta för er vad vi saknar.

The Lost Vikings – Alexander Cederholm

Skiftande mellan karaktärer på det viset som Lost Vikings tillät har få spel gjort efteråt. De få exempel jag kommer på är det äldre Gobliiins på Amiga och minimalistiska Thomas Was Alone. Det spel som burit med sig Lost Vikings-arvet tydligast är nog finskutvecklade Trine som har en liknande gameplay-idé men lämnade ifrån sig en betydligt mer linjär slutprodukt. 

Därför tycker jag det är dags att Erik, Baelog och Olof alla får en ny chans att ta med oss på ett nytt ambitiöst klurigt äventyr. Dessa tre nordmäns vitt skilda förmågor ledde en gång i tiden till en väldigt kul, varierande och utmanande pussel-odyssey. Erik var den mobila med sina tjurrusningar och hoppa medan Baelog var mer landfäst och stod för gruppens offensiva svärd- och pilbågsangrepp. Den sista var den rundsatte Olafs som med sin träsköld kunde bidra med skygg och även ge honom den otippade förmågan att sväva (?!?) ner för avsatser. För min del får gärna de extra egenskaperna som tillkom i tvåan återvända med MEN vi håller varulv- och drak-karaktärerna så långt borta som möjligt, bara sprid ut deras attribut bland de the skandinaverna istället så är jag nöjd.

Man kan såklart göra något turordningsbaserat så som originalet var utformat då en vikings agerade tvingade fick de andra att snällt vänta på sin tur. Ett sånt upplägg kan ju lätt leda till ett 4X-spel som drar nytta av alla vikingarnas kunskaper där pusslande är i fokus snarare än strid men det jag verkligen hade velat se är att dagens online-möjligheter hade möjliggjort simultana co-op-pussel, vilket hade gett nästa spel en väldigt ny feel men samtidigt varit troget originalet. Och råkar man inte ha online-vänner kan man spela själv men då blir det mycket mer likt originalspelens tempo. Efter sett Heroes of the Storm-tolkningen hur de tre ser ut i modern tappning är jag optimistisk och hoppas även humorn är intakt, moderniseras och bjuder på leenden.

Vi kan såklart skapa ett 2D-spel men det hade helt ärligt talat blivit Trine med öppnare struktur så jag ser helst att vi sliter in de nordiska långskäggen in i framtiden där 3D-dominerar och ser hur dagens spel- och bandesign kan uppgradera den klassiska spelupplevelsen när vi åter igen får utforska tid och rum med dessa vilsna vikingar.

Wave Race 64 – Conny Andersson

Nintendo är en av de spelutvecklare som både är mest givmilda och konservativa med sina spelserier och det förvånar mig alltid varje ny konsolgeneration att de nästan tycks glömma bort vilka skatter de sitter på. Visst förstår jag att Mario Kart är den racings-serie som är mest populär och därmed fokuseras på, men eftersom jag totalt förälskade mig i Wave Race på Nintendo 64 har jag längtat efter ett nytt spel i den serien väldigt länge. Men visst, vi ska vara rättvisa först; det finns faktiskt en uppföljare (och en föregångare till Game Boy) men dom är rätt anonyma och rentav okända. Jag vill såklart se något med samma revolutionerande vatteneffekter som Nintendo 64-spelet hade, men uppdaterat för 2020-talet. Det räcker att titta på Super Mario- och Paper Mario-spel på Switch för att se hur fantastisk duktiga Nintendo är på att skapa vackert och trovärdigt vatten. Det är dags att dra detta till sin spets.

Sen behövs det såklart massor med banor, massor med turneringar och massa innehåll i största allmänhet. Att kunna spela detta bärbart på Switch hade varit fantastiskt, att tävla mot folk online hade varit otroligt men framförallt – att få trimma sina tider på nya banor likt jag gjorde på Sunny Beach, Drake Lake och Sunset Bay i föregångaren hade varit drömmen. 

Nintendos spelguru Shigeru Miyamoto brukar säga att skälet till att det kommer så få delar i exempelvis en annan bortglömd racingserie som F-Zero är för att Nintendo vill göra något nytt med varje spel och i Mario Kart försöker de hitta någon ny spelmekanisk finess inför varje del. Kanske detta är skälet att Wave Race står i dvala för även om nya banor, uppdaterad grafik och ett onlineläge är allt jag hade behövt resonerar förmodligen inte Nintendo likadant.

Red Faction – Andreas Lennartsson

Ett av mina allra trevligaste minnen från Xbox 360-eran är definitivt när jag fritog Mars från de ondskefulla EDF i Red Faction: Guerrilla. Jag gillade till och med 2011 års uppföljare Armageddon (det är helt okej att googla den). Även om jag inte har någon vidare erfarenhet av spelseriens två första spel vågar jag påstå att det definitivt är dags att Red Faction gör comeback.

Oavsett vilket av de fyra Red Faction-spelen vi talar om är säljsnacket om de förstörbara miljöerna detsamma. Det var inte bara en teknologi som gav oss mer realistiska strider utan låg även som grund för många av spelens utmaningar. Jag tänker i synnerhet på Guerrilla där ett uppdrag ofta kunde bestå av att helt enkelt demolera en stor byggnad. Jag älskade att sätta fjärrstyrda bomber på bärande väggar och slå ner balkarna med min löjligt effektiva slägga. Bara föreställ er vilken förtjusande förödelse vi skulle kunna skapa i ett modernt Red Faction med en sprillans ny variant av spelseriens härliga Geo-Mod-motor.

Jag räknar Red Faction som en undanlagd spelserie då det senaste spelet kom för mer än tio år sedan vid det här laget. Däremot ska vi inte glömma bort att Guerrilla faktiskt fick sig en remaster för bara ett par år. Dessutom är remaster-versioner ofta en bra liten fiskekrok som utgivare kan använda för att se om det finns någon anledning att ånyo blåsa nytt liv i en spelserie. Därför hoppas jag att ni omedelbums springer ut och köper Red Faction: Guerrilla Re-Mars-tered (höhö) och visar att det är hög tid att återvända till Mars.

Portal – David Nylander

Om jag kan raljera ännu mer om Portal? Klart jag kan! Jag ÄLSKAR den här ”serien” och väntar ännu på dagen då en annan franchise kommer och tar dess plats i mitt hjärta (och på min arm). Eller väntar och väntar, jag är högst tveksam till att det kommer att ske överhuvudtaget. Men vore det inte fantastiskt om det helt plötsligt dök upp ett nytt IP som får dessa spel att blekna? Eller ännu bättre, om två spel blev till tre och denna serie blev en trilogi istället för en duologi.

Det har nu gått mer än tio år sen Portal 2 släpptes. Sen dess har jag inte kunnat spela ett enda pusselspel i förstapersonsperspektiv utan att – medvetet eller undermedvetet – jämföra dem med Portal. Ej heller har något av spelen ens kommit i närheten av den storhet jag förknippar med berättelsen om Chell och GLaDOS. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det finns inget bättre giftermål mellan spelmekanik och berättande. Åtminstone inte inom genrerna pusselspel och förstapersonsskjutare. Båda spelen hade fortfarande varit enastående sett till enbart spelmekaniken, men det är just i kombination med ett välskrivet och humorfyllt manus som det verkligen lyfter till skyarna.

LÄS MER: Portal: Vad som finns på andra sidan

En kan argumentera för att de båda spelen är perfekta som de är, och att det kanske är klokast att inte peta mer på detta omsorgsfullt konstruerade korthus och riskera att det raseras. När jag tänker på ett potentiellt Portal 3 känner jag mig kluven mellan fruktan för att serien ska dras i smutsen och längtan efter en välberättad fortsättning på den redan fantastiska berättelsen. Portal-spelen peakade tidigt, och chansen att en ytterligare titel skulle kunna bibehålla samma nivå både vad gäller manus och spelmekanik är nog tyvärr ganska liten. Men för min del skulle det räcka med något som bara är hälften så pricksäckert, bara det görs med samma kärlek som det vi sett hittills.

Need for Speed: Underground  – Douglas Lindberg

2004 släpptes ett spel som revolutionerade min barndom. Racing hade fram tills dess varit en stor del av mitt liv och titlar som Grand Prix 4 och framförallt Colin McRae Rally avlöste varandra och sög upp hundratals timmar av min inte särskilt dyrbara fritid. Sen kom Need for Speed: Underground och vände allting upp och ner. Vår dator var inte kraftfull nog för spelet och någon konsol hade vi inte i hushållet, mina föräldrar stöttade aldrig mitt spelintresse fullt ut. Men min kompis ägde spelet och även en ratt och där förändrades allt.

LÄS MER: Arkadracing-erans sista gyllene år

Spelet i sig är ingenting banbrytande, det handlar om att köra olagliga race längs med trafikerade gator i bilar som är alldeles för stylade för sitt eget bästa. Men det var något med attityden, känslan och den totala friheten i att varje bil betydde något. En Clio kunde vara lika effektiv som en Nissan Skyline, det handlade bara om att älska den tillräckligt mycket. Att lackera bilen som man ville, att byta ut motorn mot en starkare och att sätta på kaxigare fälgar var någonting som vi aldrig hade sett i ett bilspel förut. Och då har vi inte ens pratat om dragracen, åh dessa underbara inslag i ett redan magiskt spel. Där handlade allting om timing, att träffa varje växel och att undvika den trafik som kom i motsatt riktning. Det var en perfekt balans i arkadkänslan och man kände sig fulländad när fyran slog över till femman och motståndarna åt ens grus. Lägg där till NOS, eller “eld ur avgasröret” som man kallade det då och man började räkna ner dagarna tills man fick möjlighet att ta körkort, nio långa år in i framtiden.

Visst har det gjorts några ansatser att återuppliva serien. Den svenska studion Ghost har gjort några tappra försök men magin från de gamla spelen har inte bevarats. Beror det på att man har blivit äldre? Kanske. Beror det på att man har sitt körkort nu och inser att streetracing är både farligt och onödigt? Definitivt. Önskar jag ändå att man fick återuppleva det man kände för snart 20 år sedan? Absolut, alla dagar i veckan. Jag tror och hoppas att det finns en möjlighet till det. Åtminstone så tycker jag att man borde ge den här serien ännu en chans. Om inte annat kan vi väl åtminstone få en remake på ett av tidernas bästa spel.

Silent Hill – Robin Molin

Jag måste ha varit ungefär tolv år gammal när jag fick Silent Hill 3 på PS2-skiva. Nu i efterhand kanske det inte var det mest lämpliga för mig att spela men jag testade ändå. Mitt tolvåriga jag kom inte ens förbi den första nivån innan jag var totalt livrädd och rörde därefter inte spelet igen på flera år. När min avsmak för skräck gav sig och jag äntligen kunde njuta av Silent Hill-serien genom vuxna ögon blev originaltrilogin enligt mig den gyllene standarden för survial-horror genren. De förvridna monstrena som stapplar runt de ruinerade miljöerna i kombination med den mörka berättelsen håller upp förvånansvärt bra än idag. Dock är de spelen mer än 20 år gamla och visar sin ålder väl när de kommer till saker som att styra karaktärerna. En grafiskt uppdatering skulle inte skada heller.

LÄS MER: Speciella stunder: Enkelriktad relation i Silent Hill 4

Vad hände då med Silent Hill? Svaret på det är relativt simpelt. Konami petade sina smutsiga fingrar i smeten. Silent Hill är nu tvärdöd sedan Konami upplöste Team Silent och sålde rättigheterna till västerländska utvecklare med bristande kunskap om källmaterialet. Men jag tror Silent Hill kan skina ännu än gång. Med dagens teknologi skulle serien utan tvekan krypa in under huden på världens befolkning likt aldrig förr. Först och främst, ta tillbaka hisotrien om sekten och deras gudar från spel ett och tre. De groteska monster blandat med den religiösa vinkeln har potentialen att lägga grunden för ett riktigt motbjudande vackert narrativ. Även det kända skiftet från den så kallade fogworld till otherworld kan göras otroligt organiskt och obehaglig. Sirenen tjuter och sakta men säkert kryper sig förändringarna fram i miljöerna. Inga cutscenes, allt sker i realtid. Varför inte öppna upp staden Silent Hill med lite open world-element? Behöver spelaren vara sparsam med sin utrustning över en hel stad istället för enskilda nivåer kan varje fiende bli allt mer hotfull.

Listan är lång över saker som kan presentera Silent Hill för en ny publik. Problemet är också att listan är lika lång över saker som inte bör göras. Jag tror starkt på att det måste finnas en lättare retrokänsla i samband med en stor hög med quality of life-förbättringar. Exempelvis vill jag ta tillbaka låsta kameravinklar i klaustrofobiska miljöer men göra karaktären mer lättstyrd än ett kylskåp. Det är svårt men garanterat inte omöjligt i rätt händer. Jag vill bara tillbaka till den där dimmiga staden och bli reducerad till en skakande pöl än en gång.

MDK – Rickard Eklund

Murder Death Kill som spelet skulle heta från början släpptes 1997 och var lite spännande jämfört med de andra stora spelen på den tiden som körde förstapersons-vy. MDK valde att istället satsa på tredjeperson-perspektivet, för då fick man se lite mer vad karaktären gjorde och mer av designen, för här var man ute efter att skapa lite mer personlighet och karaktär. Inte nog med att man fick springa runt att skjuta som en galning så hade MDK infört lite minispel också. Det kan handla om att hoppa fallskärm och undvika bomber, åka skateboard och samla poäng. Det var en salig nästan ologisk röra. Det finns också en annan sak som gjorde att MDK stack ut. Du kunde nämligen leka prickskytt vilket inte var helt vanligt förr. Och inte nog med det, din speciella utrustning innehåller även en fallskärmsliknande funktion, vilket ger dig möjlighet att flyga uppåt i luftströmmar och segla iväg till andra plattformar.

Det första spelet va rätt mycket pang på rödbetan. Lite förvirrande berättelsemässigt möjligen, men det var något som utvecklarna Shiny Entertainment förbättrade enormt till MDK 2 som kom ut 2002. Här fick vi lite mellansekvenser och dialoger. I första spelet fick vi bara spela som Kurt. Han var en städare hos den galna Dr. Hawkings tills han fick sin outfit och blev utkastad för att rädda världen. I andra spelet fick vi även spela som Dr Hawkings själv och hans cigarr-rökande hund Max med sex ben/armar. Humorn är en stor och viktig del i spelet och något riktad till lite äldre barn/vuxna.

2007 påstods det att arbetet skulle påbörjas av ett tredje spel, men det rann ut i sanden och istället släpptes det en HD-utgåva av MDK 2 så sent som 2012. Det är det sista vi hört av serien. De hade högtflygande planer på att bli ett varumärke komplett med serietidning och merch men en av de större skälen att det inte blev av var p.g.a. det något provokativa namnet MDK som står för Murder Death Kill. Så det blev MDK. Spelet sålde väldigt bra och blev hyllat av kritiker även om majoriteten upplevde spelet som lite kort. Det passar kanon i dagens kultur och de har ju faktiskt lämnat en stor möjlighet för fortsättning i det andra spelet så en reboot är inte nödvändig. Jag vill se någon återuppliva serien. Det behöver inte vara Shiny, bara vemsomhelst. Jag behöver mer MDK i mitt liv.

Banjo-Kazooie – Kenny Nordgren

Nintendo 64 är en av mina absoluta favoritkonsoler. Jag har så många fantastiska minnen från den tiden att jag inte riktigt vet var ska börja. De allra flesta minnen kommer i vilket fall från alla 3D-spel som släpptes på konsolen: The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Majora’s Mask, Super Mario 64, Donkey Kong 64… nostalgimätaren är i topp bara jag skriver titlarna! Förutom nämnda titlar är några av mina absoluta favoritspel till konsolen Banjo-Kazooie och Banjo-Tooie. Ni vet, den bruna björnen och det otrevliga fågelskrället som håller till i hans blå ryggsäck. Det är egentligen de två spelen jag främst återvänt till genom åren, mycket tack vare att de finns att tillgå via Rare Replay till Xbox One. Egentligen är det inte så mycket som skiljer dem från exempelvis Donkey Kong 64 eller Super Mario 64, men när det begav sig tyckte jag att det var aningen lättare svårighetsgrad på dessa (kanske inte på Banjo-Tooie), och så har banorna samt hubb-världen lockat snäppet mer i dessa spel.

Hur som helst! Tanken är inte att argumentera för att Banjo-spelen till Nintendo 64 är bäst på något sätt, men för mig är de både bra spel samt oerhört nostalgiska, och jag hade enormt gärna sett en uppföljare idag. Att det inte kommit något fler spel kan mycket väl ha att göra med Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts som släpptes 2008 och var ett sådant spel undertecknad skickade in i sitt Xbox 360, spelade någon timme och aldrig rörde sedan igen. Det är till dato en av mina absolut största besvikelser när det kommer till TV-spel. Det kanske inte är ett dåligt spel per se, men utifrån vad jag trodde och hoppades skulle bli ett nytt Banjo-Kazooie á la Nintendo 64 var besvikelsen monumental. Det är hög tid nu med ett nytt nu! Gärna på momangen!

Jag hade önskat ett retrodoftande äventyr med stor spridning miljöerna i banorna. Ni vet, någon bana som är täckt av snö, lite öken, lite berg. Det är samtidigt viktigt att hubbvärlden är väldigt inbjudande – mysig men samtidigt ganska så mystisk. Gärna med någon gömd bana någonstans som man snubblar in i helt på måfå. Frågor som ”hur kommer jag upp till den plattformen?” och liknande ska också ställas om hubbvärlden. Att man behöver ett viss antal collectibles för att komma vidare är någonting jag inte ens behöver nämna, men gör det ändå av ren princip. Rare ägs sedan 2002 av Microsoft, så tänk ett släpp till Xbox med urläcker grafik, men samtidigt lite sådär Nintendo-aktigt mysig à la Super Mario: Odyssey samt många hintar till Nintendo 64 (både spel- och grafikmässigt). Det skulle vara mumma det!

Vad tycker du om våra val? Vad tror du kunde göras för att ge dessa spel en värdig comeback i modern tid?