Baksätesspelaren

2 minuter lästid

Det fina med spel är att det går att hitta något som passar alla, oavsett om du gillar pussel, en bra berättelse eller bara att skjuta ner fiender. Mängden sätt att spela på gör också att du kan välja vad som gör din upplevelse bäst, om det så är på mobil, konsol eller med ett tangentbord. Men sen finns det sådana som mig, som faller lite emellan allting.

Missförstå mig rätt, jag älskar spel! Men jag är så ofantligt dålig på dem. Jag spelar en del ändå, med mer och mindre lyckade resultat, men alltför ofta avslutar jag dem halvvägs igenom inledningen för att jag är så frustrerad. Mina fingrar förstår inte alls hur de ska kombinera sig med varandra för att få karaktären att göra vad jag vill, och rätt som det är så har hen slängt sig ut över ett stup och jag sitter där och undrar vilken knapp jag tryckte på som betydde ”hoppa mot en säker död”. Att spela på en dator kan gå, men du skulle lika gärna kunna sätta mig i en cockpit som att ge mig en handkontroll. Så hur ska jag, som inte har tålamod eller skicklighet, ta mig igenom alla spel som står på min bucketlist? Genom att leva mina gamerdrömmar genom någon annan såklart!

Jag har alltid älskat att sitta med nära vänner och partners och spela spel. Det har aldrig varit några problem för mig att stå över om vi är för många för att fylla ett lag, för att istället sitta och kolla på och prata med de som spelar. Faktum är att det höjer mina upplevelser av spelen, för jag slipper min frustration med klumpiga fingrar och kan istället fokusera på storyn. Det är här jag är glad över att ha en partner som älskar spel och inte har något emot att jag sitter bredvid och skriker ”vänd dig om, där är grejen du letar efter!” eller ”kom igen han förtjänar att dö”. Jag får liksom chansen att uppleva alla fantastiska spel, och att komma med input till vilken väg jag vill att det ska ta, utan att själv behöva trycka på knapparna. Det känns lite som en interaktiv TV-serie.

Men det är här jag blir lite kluven, för kan jag säga att jag har spelat ett spel när jag bara suttit bakom och tittat på? Jag kanske inte tryckte på knapparna men jag var där när Aloy försökte förstå sitt ursprung i Horizon: Zero Dawn. Jag fick se när Kratos utvecklades som fadersfigur i God of War och jag skrattade så jag grät varje gång Arthur Morgan flög av sin häst p.g.a. någon skum fysik-bugg i Red Dead Redemption II. Jag har ju varit där och upplevt alla historier, levnadsöden och situationer, även om det inte var jag som höll i spakarna. 

Jag kallar ändå mig själv för spelare, trots att min egna repertoar med spel är ganska begränsad. Jag kommer rekommendera spel jag uppskattade och jag kommer avråda från spel som inte var så roliga, men jag är öppen med mitt baksätesperspektiv. Jag tror inte att jag är ensam, utan ju mer jag öppnar upp om att jag gillar att bara titta på, desto mer får jag höra av andra att de gillar samma sak. Så till alla er andra baksätesspelare där ute vill jag bara säga, vår upplevelse räknas också!

En reaktion på ”Baksätesspelaren”

  1. Jag är också en stolt baksätesspelare!
    Förutom när jag frustrerat tar över kontrollen och springer tillbaka för att plocka upp alla fina skatter som min partner springer förbi.
    Bara för att senare se hur min partner slänger bort halva inventory för att jag fyllt det med giftig svamp och färggranna skalbaggar…

    Breath of the wild är förövrigt ett härligt baksätesspel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *