1997 satt tonårs-Alex i en biosalong och såg sommarbio-succén Men in Black. I denna 90-talsklassiker hittar vi Will Smith och Tommy Lee Jones i spetsen som en del av en organisation som övervakar och skyddar jorden från utomjordiska hot. Det är en underhållande actionkomedi och som jag utan större problem kan rekommendera någon att se än idag.

Strax före att en utomjordisk prins avlider yppar han meningen ”The galaxy is on Orions belt”. En mening som inte bär mycket logik inledningsvis då Orions bälte som bekant består av tre stjärnor. Senare i filmen visar det sig dock att prinsens kryptiska uttalande är betydligt mer bokstavlig om man börjar tänka med portaler, eller galaxer i det här fallet.

LÄS MER: Klart du hinner spela Inside

Det förefaller sig att det hänger en hel galax runt halsen på prinsens älskade jordkatt likt ett smycke, och kattens namn är mycket riktigt Orion.

Men in Black presenterar alltså här konceptet att hela galaxer kan hushållas i andra stjärnkluster, att en hel galax i själva verket kan vara ett smycke eller en sfär i en annan avlägsen vintergata. Detta var första gången jag exponerades för denna typ av tänk eller koncept. Faktum är att jag sett det användas väldigt lite i både film och spel sen dess och det är exakt därför Cocoon får mina tankar att vandra tillbaka till biomörkret den där 90-talskvällen.

Allt börjar hursomhelst enkelt. Inte med en galax utan med en ensam stjärna. Vår protagonist. Din insiktsliknande avatar som föds ur en kokong och bara ett fåtal sekunder senare är fri att vandra och utforska denna okända tysta värld. 

ETT ANNAT SPEL MED PLAYDEAD-GENER: Somerville

Tystnaden är faktiskt vad som slår mig först. Spelet är nämligen röst- och textlöst. Det var därför jag vill beskriva spelet som elegant. Det var ordet som spontant ploppade upp i mitt huvud efter att ha spenderat en timme i Cocoons utomjordiska värld. Cocoon är sostifikerad pusseldesign som passar de flesta. Helt i silentium och med sin enkla enknapps-formgivning lär Cocoon sakta ut sin världs pusselgrundbultar och ser verkligen till att det (spelet) förstår att du (spelaren) förstått spelreglerna innan det släpper dig vidare.

Denna filosofi används för att förstå nya permanenta förmågor, olika pusselutrymmens funktioner och även inför spelets boss-strider när en temporär mekanik introduceras. Då ser Geometric Interactive till att du förstått det nyintroducerade systemet innan de hivar bossens hela tyngd mot dig. Det är klassisk Super Mario-design där jag tillåts upptäcka, identifiera, förstå och tillämpa ny kunskap under stigande isolerade utmaningsförhållanden.

Det är också just isolering som gör Cocoon begripligt. Det går att transportera ner sig i sfärerna man ganska tidigt bär runt på vid utsedda platser. Detta innebär att man utforskar världar inuti världar. Dessa minikosmos av pussellådor är genialiskt och finstämt länkade till varandra på vitt skilda sätt.

LÄS MER: Klart du hinner spela Limbo

Det betyder att Cocoon jobbar på en mångdimensionell nivå där skuttandet in och ut ur världar utgör fundamentet för spelets pusselstruktur. Det är speldesign presenterad i skikt där deolika världarnas funktion och utformning graciöst snirklar sig in i varandra. Mot slutet av upplevelsen kommer man i princip utföra kvantmekaniska experiment som leder till synes omöjliga situationer. Jag hade verkligen velat se spelets designdokument och flödesschema för den här Matryoshka-dock-konstruktionen kan inte varit enkelt att luska ut.

Så för att skapa lag och ordning och framförallt överskådlighet i Cocoons galaxy brain-universum har Jeppe och kompani intelligent nog valt att dels göra resan linjär och dels tydligt låsa in spelaren i kokonger av utmaningar och pussel. Det gör det interdimensionella skuttandet greppbart och mer styrt utan att beröva mig som spelare på mina Eureka!-ögonblick när allt faller på plats.

Mot slutet av resan börjar jag också få en narrativ aning vad som pågick men det är bara extra lager färg åt detta pusselfyllda hus av dansk härkomst. Det är pusslen, variationen och världen i sig som ständigt drev mig framåt. Förvänta dig med andra ord inte något narrativt driv från Cocoon.

När jag inledningsvis såg Cocoon oroade jag mig att det skulle vara för komplext för mig och min sköra hjärna. Jag var allvarlig oroad att den här intrikata visionen skulle gå förlorad på mig, att hjärnånga skulle pysa ut ur öronen på mig för att fly utmaningen i nederlagspanik. Därför är jag glad att jag hade fel, och att jag också fick tillåtas imponeras och njuta av den färdiga briljansen. Det är tveklöst spelets största styrka, att det skapar lagom stora tankeexperiment utan att gå till överdrift. Fokus i spelet ligger inte i att utmana, låsa fast och hånfullt skratta åt dina misslyckanden utan snarare ge vem som helst en chans till insikt, experimenterande och tillfredställelse.

Cocoon är en atmosfärisk, tajt och elegant utformad resa om att förstå hur små vi egentligen är i det stora expansiva universum vi lever i. Det är en värld där nebulosor kan spela kula med varandra för att skapa kaskadeffekter och där även den minsta insekt bokstavligen kan bära hela världars ansvar på sin axlar.