Tidsloopar i spel har aldrig varit min grej. 12 Minutes var frustrerande och Outer Wilds gjorde mig mer förvirrad än något annat. Därför var det kanske ingen bra idé på förhand att ta sig an Deathloop, tidslooparnas tidsloop. Men tänk vad fel magkänslan kan ha ibland, för Deathloop hanterar konceptet tid på ett helt nytt sätt och bjuder upp sådana som mig, tvivlarna, till dans. Och jag dansar med, i en adrenalinfylld våldscykel av nyfikenhet och envishet tills andan försvinner och jag dör och dör igen. Men jag gör det med glädje, för Deathloop är ett av årets absolut bästa spel.

Du iklär dig rollen som Colt, en barsk man som vaknar upp på en strand med en föga förvånande minnesförlust. Kort därefter hittar du i en bunker ett vapen och en radio som uppenbarligen tillhör dig och ungefär här blir det klart för vår huvudkaraktär att han lever sitt liv om och om igen. Det är upp till dig att bryta mönstret.

SE HÄR: Arkane avslöjar sitt nya spel – här är Deathloop

För att ta sig ur tidsloopen behöver Colt döda åtta måltavlor. Åtta så kallade Visionaries. Om en överlever, eller om Colt dör, så startar dagen om och loopen upprepar sig på nytt. Dessa måltavlor har olika agendor och befinner sig på olika platser på den ö som spelet utspelar sig på. Det är också här Deathloop blir intressant på riktigt. Ön består nämligen av fyra skådeplatser (Updaam, Karl’s Bay, Fristad Rock och The Complex) men också fyra tidsperioder (morgon, lunch, eftermiddag och kväll) och tiden, den rör sig endast framåt när du lämnat ett område. Detta innebär att du som spelare har total kontroll över framåtrörelsen och kan utforska utan att känna stressen av att tiden är på väg att ta slut. Det är ett smart koncept för oss som blir pressade av ett begränsat tidsspann och spelet blir istället mer likt ett pusselspel där det handlar om att lista ut hur du ska döda åtta måltavlor under ett dygn på bara fyra olika platser, snarare än att hinna göra det innan det är för sent.

Spelets Visionaries med Julianna i mitten.

Huvudantagonisten i Deathloop heter Julianna. Hon är tuff, rapp och gör allt sin makt för att ta ner Colt. Dynamiken mellan huvudkaraktärerna är trovärdig och dialogen känns naturlig då röstskådespelarna Jason E. Kelley (Colt) och Ozioma Akagha (Julianna) är minst sagt skickliga i sin leverans. Manuset är dock ömsom bristfälligt ömsom brilliant. I sina bästa stunder levererar det en kvick dialog som representerar de skilda viljorna på ett träffsäkert sätt. När det är som sämst så smyger författarna in en ansenlig mängd svordomar som känns mer pinsamma än något annat. Men det är klart, det finns nog en hel del underbyggd frustration hos personer som gör allt för att motverka den andra, men det hade kunnat presenteras på ett smartare sätt.

SE HÄR: Storytrailern till Deathloop

Den här dynamiken bjuder åtminstone in till en intressant multiplayer. Huvudmenyn ger dig nämligen två alternativ, antingen att bryta loopen som Colt eller att försvara den som Julianna. Det senare alternativet innebär att du hoppar in i en annan spelares session och förstör dennes framsteg vilket i sin tur skapar en påtaglig nerv, särskilt om du spelar som Colt då Julianna redan är oberäknelig och blir det än mer när hon styrs av en riktig person. Allting mynnar ut i en underbar katt och råtta lek med hög puls som belöning, men skulle detta inte vara något som lockar så går det att stänga av multiplayeraspekten, vilket kan vara en fördel ifall du exempelvis kan behöva pausa spelet då det inte går när multiplayern är igång.

För den som har spelat Dishonored eller Prey, två av Arkane Studios tidigare titlar, kommer det inte uppstå några tvivelaktigheter när det kommer till Deathloops gameplay. Det är precis lika alert och uppfinningsrikt som man kan tänka sig. Spelet spelas i förstaperson och med hjälp av en bred arsenal vapen, granater, hackningsverktyg och Slabs tar du dig igenom omgivningarna bäst du vill. Just Slabs är spelets höjdpunkt och liknar de man kan hitta i tidigare spel från Arkane, det har någonstans blivit studions adelsmärke och ger dig chansen att till exempel teleportera sig en kortare sträcka eller spola tillbaka tiden ifall du blir dödad. Det är helt enkelt superkrafter som ger dig flexibilitet och de funkar precis lika bra här som de alltid har gjort. Veteraner kommer sig hemma direkt.

LÄS MER: Deathloop hämtar tillbaka 15 år gamla ideér

Eftersom Deathloop är ett spel som startar om från början mellan varven innebär det också att du som spelare blir av med dina ägodelar varje gång detta sker. Det kan verka frustrerande, men spelet har ett system som gör så att du kan låsa fast vapen till kommande runda. Små objekt i världen ger dig en sorts valuta som sedan spenderas för detta ändamål. Här har utvecklarna verkligen tänkt till då det i princip aldrig känns som att du förlorar progression, den kanske vanligaste risken som denna typ av spel utsätter sig för. Istället blir varje omgång givande och framåtrörelsen är konstant, trots att tiden startar om.

För mig personligen är presentationen i Deathloop den absoluta höjdpunkten när det kommer till spelets beståndsdelar. Menyer och mellansekvenser osar 60-tal med bruna och orangea detaljer och spelvärlden är fylld med tegelbyggnader, neon, snö, is, metaller och klippor. Omgivningen är spektakulär och eftersom Arkane har valt att arbeta med fyra begränsade ytor så är detaljrikedomen imponerande stor. Varje rum känns genomtänkt och att ta sig mellan hustak och korridorer är en fröjd både för ögat och för hjärtat. Musiken är därtill fantastisk med stegrande intensitet i stridsmoment och lugna fina svepningar under utforskandet, vilket dryper av samma känsla som ett brittiskt storband levererar när de spelar valfri Bond-låt i perfekt harmoni. Ett minus gällande presentationen är all text. Det finns otroligt mycket information att hitta i det här spelet och det tar inte lång tid innan det känns både förvirrande och överväldigande att läsa allt om alla. Spelet är dock smart även i den här aspekten och summerar det viktigaste på ett lättåtkomligt sätt, men är man intresserad av mer bakgrund än bara den nödvändiga så blir det en utmaning att följa med i svängarna. Men överlag är Deathloop som balsam för kroppens sinnen, här agerar ljud och ljus i perfekt symbios med varandra.

Att gå in med sänkta förväntningar i något som den generella publiken har uppskattat är ofta en bra sinnesnärvaro att befinna sig i och det stämde kanske in bättre nu än någonsin förut. Deathloop perfekterar den numera egna genren av tidsresor och ger dig, spelaren, makten över just tiden. Det här ger spelet ett lugn samtidigt som de bästa aspekterna med uppfinningsrika pussel får maximalt utrymme. Lägg därtill ett gameplay med total känsla och en värld som är paketerat i en egen, nytänkande skrud och du har ett i princip perfekt spel. Små skavanker som ett stundtals dumt manus och överväldigande textblock tar ner slutbetyget en smula. Men tänk vad spelhösten 2021 har levererat och Deathloop kan mycket väl vara det berömda körsbäret på toppen.