8 minuter lästid

Vi har nu kommit en ganska bra bit in i nådens år 2022, och tiden för nyårslöften är kanske förbi sedan länge. Det är dock aldrig för sent att bryta destruktiva mönster och fula ovanor eller att ändra på ett beteende som får en att må dåligt. Nu pratar jag inte om att ”gå ner i vikt”, ”börja äta nyttigare” eller ”komma igång med träningen”. Medan den här typen av livsstilsförändringar givetvis kan vara befogade om de görs på rätt sätt är min uppfattning att sådant ofta bara verkar föranleda stress och ännu mer dåligt mående.

Nej, det jag syftar på när jag pratar om destruktiva mönster är när man till exempel låter en stor passion eller ett djupt fritidsintresse bli till en syssla, ett göromål, ett tvång. När det mentala utrymmet som tidigare fyllts av glädje, tillfredsställelse och avkoppling istället huserar måsten, krav och stress. Jag har hört exempel på detta i samband med författarskap, komponering, konstnärskap och många andra kreativa sysselsättningar som innefattar någon form av skapandeprocess – men aldrig tidigare vad gäller tv-spelande.

Under de säkert åtta år jag har varit en trogen anhängare av Svampriket.se har jag hunnit lyssna en del till Anders Brunlöfs (även känd från podcasten Retroresan) ljuva stämma, och därtill hört denne vid flertalet tillfällen nämna något om ett spelfritt år. Lite smått förskräckt vid tanken på att inte få spela spel under en längre tid avfärdade jag länge detta som något annat än vad det faktiskt låter som. Inte kan väl någon vid sina sinnens fulla bruk, och som dessutom älskar tv-spel, vilja utsätta sig för den tortyr det måste innebära att inte få spela spel på ett helt år?

Nyfiken på vad detta åtagande faktiskt innebar kontaktade jag för en tid sen Anders för att låta honom själv redogöra för sitt spelfria år.

Först och främst, vad exakt innebär ett spelfritt år?

Som jag utformade “projektet” innebar det att jag under ett års tid avstod från att spela digitala spel, d.v.s. tv-spel, dataspel och andra interaktiva berättelseformer.

Skiljelinjen drogs vid ett analogt flipperspel som jag bedömde som tillåtet då det var väldigt gammalt och därför inte innehöll några digitala komponenter. Det var mest för att för mig själv bekräfta var gränsen gick. Men det var kul! Jag har alltid gillat flipperspel och de riktigt gamla maskinerna är ju fortfarande de som rymmer flest nostalgiska minnen.

Men kortfattat innebar projektet att jag under ett års tid avstod från att spela digitala spel.

Varifrån kom idén, och varför beslutade du dig för att göra detta?

Idén hade vuxit fram under en längre tid men kom till en kokpunkt någonstans under våren 2012 då jag spelade väldigt mycket, ofta kopplat till olika projekt som jag själv drev eller var involverad i. Tv-spel, som skulle vara min flykt från vardagen, hade förvandlats till ett måste och gav mig inte längre särskilt mycket glädje eller stimulans. I egenskap av spelrecensent ramlade spelen bokstavligen in och med en sådan hög frekvens blev helhetsintrycket rätt så grumligt. Detta var dessutom under en tid då brunt tycktes vara varje spelutvecklares favoritfärg och min visuella bild av tv-spel blev sakteliga en geggig brun massa.

HUR SPELEN KAN STYRA DITT SPELANDE: En slav under spelens kronologi

Jag har en gammal vän som länge förespråkat avhållsamhet inom andra ämnen. Jag diskuterade mycket av mina tankar och idéer med hen flera månader innan jag bestämde mig för att ta pausen. Hen fanns också med som en stöttepelare under perioder där jag själv ifrågasatte vad jag höll på med och hela projektets existens.

Vad hade du för förväntningar på det spelfria året?

Min främsta förväntning var att genom avhållsamhet så småningom bygga upp ett sug för tv-spel igen. Men också att ge plats för andra intressen som jag mer eller mindre försummat till förmån för spelen. Men det fanns också många frågetecken inför projektet som jag själv ville ha svar på. Hur skulle jag förvalta den nyvunna fritiden? Skulle ens intresset finnas kvar eller skulle det ersättas med något annat? Jag hade ingen karta och kompass inför projektets start och det var lite av poängen.

Det fanns också en förhoppning om att jag någon gång under året skulle komma till någon typ av insikt. Att jag efter en tids abstinens och avhållsamhet på ett djupare plan skulle förstå varför jag spelade i den omfattningen jag gjorde. Och det gjorde jag nog också, men mer om detta senare.

Hur upplevde du året under tiden?

Det är sällan det är så tydligt hur långt ett år faktiskt är. För det är nog det jag minns allra tydligast, att det var ett väldigt långt år.

Jag minns även att jag kände vad som närmast kan liknas vid abstinens när vissa spel släpptes. Jag var aldrig nära att “trilla dit” men det kändes ganska tidigt att det var något som saknades i mitt liv. Till viss del gick det att ersätta med andra typer av media såsom att se en film eller tv-serie, men något saknades fortfarande. Den moderna spelindustrin är uppbyggd kring belöningssystem och jag tror med lite distans till det hela att det var främst kring detta min abstinens kretsade.

VAD ÄR DET EGENTLIGEN SOM GÖR SPEL SÅ SPECIELLT: Mycket för lite

Jag valde också att inte kliva av min redaktionella roll på Svampriket.se utan vävde snarare in det spelfria året som ännu ett projekt, där jag med någorlunda jämna mellanrum rapporterade in hur det gick för mig och vad jag valde att pyssla med istället. Detta blev ironiskt nog där jag lade det mesta av min nyvunna fritid – att på en sida om spel skriva och podda om att inte spela.

Men det fanns såklart också mer tid för umgänge bortanför skärmen. Min sambo uppskattade min mer närvarande tillvaro och vi gjorde fler saker tillsammans, utanför hemmets väggar. Min övriga sociala samvaro fick sig också ett uppsving och jag umgicks mer öga mot öga än tidigare. Jag fick dessutom mer ordning på min sömn och mer struktur kopplat till mat och sov-klockan, vilket i förlängningen gjorde att jag kände mig piggare och friskare.

Vad blev resultatet? Hur mötte det dina förväntningar?

Det var främst en insikt som blev resultatet. En insikt om att jag behövde bli bättre på att sortera bort och “kvalitetssäkra min fritid”. Tidigare fanns tendenser av att jag skulle fortsätta spela till eftertexterna rullade oavsett hur kul jag hade på resan. Idag är jag bättre på att sluta spela om det inte ger mig något och istället göra något annat. Och framförallt spelar jag inte i samma omfattning längre.

Men i ärlighetens namn fanns också en liten känsla av menlöshet. Den insikten var tuff att tugga i sig men det hela kokar ner i att mitt förhållningssätt gentemot tv-spelen innan pausen var lite väl seriös. Jag såg det mycket som ett andra jobb och gick ofta in i recenserandet helhjärtat och kompromisslöst. Inte för att någon hade sagt åt mig att göra på det sättet eller att det förväntades av mig, utan för att det är så jag brukade tackla det mesta i mitt liv.

KÄNNER DU TILL: Syftet med tråkiga spel

Någon gång under dessa tolv månader insåg jag att volymen behövde sänkas om jag skulle fortsätta gilla tv-spel. Det hade helt enkelt blivit för mycket av det roliga och som med allt annat i livet behövs balans, som herr Miyagi en gång i tiden så briljant förklarade.

Vad tänker du idag när du ser tillbaka på den perioden? Skulle du göra det igen?

Att göra det igen tror jag inte behövs. Det känns gjort och som ett avslutat kapitel. Men lärdomen var väldigt viktig för mig och jag är glad att jag genomförde det. Eftersom mitt förhållningssätt gentemot tv-spel var så illa däran som det var innan pausen behövdes något så pass extremt som ett helt spelfritt år för att räta upp skutan.

Den mest kännbara förändringen är att jag kort och gott inte recenserar spel längre. Denna förändring kom några år efter pausen men lärdomen från speluppehållet fanns helt klart med i beslutet då. I de fall där jag idag skriver och diskuterar om spel på Svampriket.se har jag själv köpt spelet i fråga. Jag vill behandla mitt tv-spelande som ett intresse utan några förbehåll och krav. Och sedan jag gjorde den förändringen har tv-spelet blivit mycket mer underhållande igen.


Jag slås gång på gång under Anders redogörelse av insikten att jag personligen inte alls skulle vilja prova på något i stil med ett spelfritt år (eller ens en spelfri månad), mycket för att jag redan spelar mer sällan än vad jag egentligen vill. Som förälder, partner och fullt arbetande lärare blir speltimmarna försvinnande få – vilket jag redan skrivit om till leda här på sajten – och den lilla tid som går att klämma in blir desto mer dyrbar.

Därtill blir jag i skrivande stund medveten om att jag faktiskt har haft längre perioder i mitt vuxna liv (läs: från myndig ålder och uppåt) där spelandet har förekommit i närmast minimal omfattning. Låt gå för att detta har berott mer på bristande inkomst och få faktiska spelkonsoler i min ägo än på någon form av aktivt val, men jag har bitvis spelat mycket mindre än jag gör idag.

EN METOD SOM GÖR SPELANDE MER HANTERLIGT: Jag är tillfreds med snabba avsked

Men när jag läser Anders utförliga beskrivning av sitt åtagande fylls jag också av både en djup respekt och fascination. I min mening krävs något alldeles extra för att våga ta det där steget och välja bort (om än under begränsad tid) något man älskar så innerligt. Samtidigt är det också stort att faktiskt inse när denna kärlek har gått för långt och istället blivit destruktiv.

Kanske just du som läser detta känner igen dig i Anders berättelse och beskrivning av spelandet som ett måste. Kanske finner du någon form av tjusning eller utmaning i konceptet ”ett spelfritt år”. Oavsett om så är fallet eller inte hoppas jag att denna text har gett dig ett förnyat synsätt på ditt spelande, eller åtminstone en nyvunnen insikt om vad det innebär att bibehålla en hälsosam relation till det tidsfördriv du håller högst – spel eller inte.