Fall Guys: Ultimate Knockout

4 minuter lästid

I en alternativ framtid där små färgglada gelébönor dominerar världsordningen är lagar och normer sedan länge ett minne blott. I en skoningslös gameshow tävlar 60 modiga godbitar om de åtråvärda kungakronorna. De få som skapar vänskapliga band klipper snabbt av dem i utbyte mot minsta personliga framgång. Det är nämligen så att den enda noterbara belöningen tilldelas den som är ensam kvar, oavsett hur bönan tog sig dit. Välkommen till Fall Guys: Ultimate Knockout.

LÄS FLER RECENSIONER: Neversong

När jag står inför en drabbning mot 59 andra hungriga slagkämpar borde jag kanske känna mig lite skraj, men spelets strålande soundtrack sätter direkt en upplyftande och framåtdrivande ton. Spelets trallvänliga titelspår gör att varje menystund har guld i mun. Men oavsett hur trevligt det är att hänga i huvudmenyn, och under spelets inledande dagar fick jag spendera en hel del tid där, så är det till slut dags att kasta sig in med huvudet före.

Hade du berättat för mig om ett spel där 60 personer tävlar om att vara sist kvar hade jag sagt stopp direkt. Battle royal-genren har aldrig riktigt lyckats sätta sina klor i mig. Hur kommer det sig då att Fall Guys är ett av de mest underhållande multiplayer-spelen jag någonsin upplevt? Jag vill mena att det handlar om två saker: spelets inbjudande struktur mixat med dess brutala hänsynslöshet.

I princip alla kan spela Fall Guys i någon mån. Givetvis med varierande framgång, men det tar inte många sekunder att förklara hur det hela fungerar. Genom att springa, hoppa och greppa styr du din lilla gelégodis mot framgång. Efter varje tävling åker bottenskrapet ut, och så fortsätter det till enbart en tävlande kvarstår. Tävlingarna varierar mellan vanliga hinderbanor, olika lagtävlingar och uthållighetstester på roterande plattformar. Tävlingarna är så pass rakt på sak att jag alltid har full koll på vad som ska göras, även om jag aldrig spelat tidigare.

Fotoläget i Fall Guys är tyvärr inget att hänga i granen.

Fall Guys är såklart roligast när jag avancerar i flera tävlingar i rad och har chans att vinna alltihop, men även när jag bara går vidare en eller två gånger har jag jättekul. Till skillnad från andra battle royal-spel där spelarantalet sjunker en i taget medan jag sitter livrädd i en buske erbjuder Fall Guys en mycket mer strukturerad och metodisk uteslutningsmetod. Du behöver nämligen inte vara bäst hela tiden för att gå vidare så länge du inte hamnar i den absoluta botten. På så vis kan även en halvdan spelomgång sluta i succé.

LÄS MER: Battle royale och Bombermans delade DNA

Efter varje program tilldelas jag erfarenhetspoäng samt färgglada mynt att använda i den kosmetiska affären. Lyckas jag dessutom vinna hela kalaset får jag en kungakrona, valutan som används för de allra finaste föremålen. Affären är endast kosmetisk och spelets bägge valutor förtjänas regelbundet under själva spelandet. När jag går upp i nivå låser jag dessutom upp allt från nya färger och mönster till fräscha segergester. Spelets progression är alltså ensidigt kopplad till kampen om att ha spelfältets coolaste geléböna, vilket faller mig helt i smaken.

I want it all.

Den andra anledningen till varför Fall Guys tilltalar mig är den tidigare nämnda hänsynslösheten. Det är inte förrän i det absoluta slutskedet du måste vara bäst för att vinna, men innan det räcker det bara att inte vara sämst. Detta är extra tydligt i lagtävlingarna där endast laget med minst antal poäng åker ut. Det finns till exempel en tävling där tre lag tävlar om vem som kan knuffa en stor boll snabbast genom en hinderbana. Grejen är bara att ni inte behöver vara fler än två, tre stycken som knuffar bollen, vilket gör att resten kan fokusera på att sakta ner motståndarlagen. Istället för en tävling om vilket lag som är snabbast förvandlades det istället till en kamp om att undvika sistaplatsen, vilket är bra mycket mer underhållande och intensivt.

Nu förstår jag också att spelförstörande moment inte är något särskilt många hade rubricerat som roligt, och i de flesta fall håller jag med. Men när ett spel kretsar kring att undvika botten känns det bara naturligt att jag skulle använda alla medel som finns för inte hamna där. Detta är såklart extra tydligt i lagtävlingarna där det är enklare att fokusera på laget bakom en än de som ligger före, men även i övriga tävlingar kan det ibland vara lättare att försöka få ut en motståndare än att själv stanna kvar tillräckligt länge för att personen ska åka ut på egen hand.

Winner, winner, jelly bean dinner.

Fall Guys är ett av de roligaste multiplayer-spelen jag någonsin haft nöjet att testa. I sin nuvarande form är det en oerhört ettrig och kaotiskt rolig upplevelse, förutsatt att du har tålamod med bitvis överarbetade servrar. Jag är dessutom övertygad om att potentialen till nya tävlingar, kosmetiska möjligheter och spellägen är tillräckligt stor för att vi ska räkna med Fall Guys som en ny storspelare i den välbefolkade multiplayer-genren i många år framöver.