Firegirl: Hack ’n Splash Rescue DX, eller Firegirl kort och gott, är ett härligt litet spel där du spelar som (du gissade rätt) Firegirl, en tuff tjej som följer sin bortgångne fars spår som brandbekämpare. Som chef har hon ingen mindre än sin fars tidigare kollega, som på något märkligt sätt nu blivit brandchef. Hon får provanställning på stadens brandstation där det gäller att bevisa att hon klarar uppgiften. Bränder att släcka finns det gott om, då det på något mystiskt vis dyker upp fler och fler. Det är mystiska böcker, skumma försäljare och elddemoner blandat i en salig röra av vattenslangar och sjukhusräkningar. Den enda utrustning du har med dig ut på dessa släckningsuppdrag är en yxa och din trogna brandslang med högtrycksspruta. Dessa kan uppgraderas genom att köpa fräckare grejer. Och som alla oss andra måste Firegirl jobba för att tjäna pengar och tjäna pengar för att uppgradera sin utrustning, för att sen kunna jobba mer och tjäna ännu mer pengar – circle of life, liksom.

På räddningsuppdragen skall både djur och människor räddas, och överlever du och alla dem du skulle rädda får du lön, men om någon av er får du betala sjukhusavgiften själv i sann amerikansk anda. Det kan ibland vara lite klurigt att hitta folket som gömmer sig bland lågorna, men viss hjälp fås av chefen, tack och lov, för det är nog det enda han gör rätt i spelet. För det kan ju vara så att han kanske vet vad som ligger bakom bränderna.

FLER ELDIGA SPEL: Elden Ring

Vissa personer som räddas kan anställas på brandstationen. Att ha en egen doktor anställd är ju väldigt käckt, för då går sjukhusräkningarna ner lite grann. Min personliga favorit är hunden som räddas ur lågorna, som sedan flyttar in på stationen. Även denna hund har sina fördelar då den kan ge lite ledtrådar om var folket gömmer sig i bränderna. Och som vi vet gör hundar i spel nästan alltid succé. Är hunden söt är det ännu bättre, och kan man klappa den blir spelets betyg automatiskt högre, det är sen gammalt. Dock är jag lite undrande till varför spelutvecklarna valde att ha en schäferhund i spelet, då alla vet att dalmatiner är den klassiska brandstationshunden.

När du lyckats med vissa uppgifter, typ som att hitta en gul katt eller släcka ett visst antal bränder får du en medalj eller ett märke, vilket inte är mer än rätt då man räddat en liten flickscout eller en banjospelande hippie undan en säker död. Fler medaljer åt hjältarna! Dessa medaljer och märken är inte bara stiliga, de ger även vissa väldigt praktiska fördelar, som mer vatten i tanken eller fler fans. (Alltså som en egen hejarklack. Ju fler fans, desto mer pengar får du.) Medaljerna och märkena kan vara lite kluriga att få, men en rolig utmaning som tar spelet till en extra nivå. Jag har en liten rackare kvar att hitta, men jag kämpar på, även om jag spelat klart spelet sen länge. Vem vill inte ha en stor fancy medalj hängande på bröstet liksom. Alla dessa snygga medaljer är samlade i ett tjusigt medaljskåp på chefens kontor, så att han hela tiden kan se hur himla bra man är.

Banorna består av fyra olika scenarion: hus, köpcenter, skog och tåg, där alla har sina olika utmaningar. Gemensamt är dock alla dessa små eldmonster eller eldslågor som skall släckas. För varje låga eller monster som släcks tjänar du in en sekund, vilket kan behövas då tre minuter är lite väl kort tid att rädda två-tre personer ur ett brinnande hus. För att röra sig uppåt i byggnaderna använder Firegirl sin vattenslang för att skjuta sig uppåt och framåt. Just själva brandslangen kan vara lite knepig att styra, det är inte alltid den gör som jag vill, men efter några försök börjar jag få lite koll på grejerna. Det är något med styrningen av den som känns lite fel, som att den ibland kanske laggar eller bara lever sitt eget liv (kanske är det just så en brandslang fungerar i verkliga livet, med det enorma vattentryck som kommer ur den, kanske är det just det som spelskaparna eftersträvar). I vilket fall som helst lär man sig hur den funkar efter ett tag, och kan kompensera för dess märkliga rörelser. Med lite tålamod så går det mesta.

Firegirl är ett mysigt och lagom långt platformshooter-spel som på så många sätt är mycket väl avvägt. Svårighetsgraden är precis lagom, lite klurigt i början innan man lärt sig kontrollerna helt, men när det väl sitter flyter det på bra. De fel man gör är bara dumma klant-fel och man har enbart sig själv att skylla. Den som försöker skylla på spelmekaniken har inget här att hämta. Längden på både banor, ca 3-4 min, och hela spelet, runt 5-6 timmar, är alldeles lagom. Ett perfekt spel att spela när man bara har en kort stund på sig, då det är samma fyra banor man rör sig på hela tiden. När man har spelat klart storyn men känner att man ändå inte är riktigt färdig, så är det bara till att fortsätta. Inte med nytt spel plus, utan att köra vidare för att få den där sista svåra medaljen man vill ha.

LYSSNA PÅ VÅRA PODDAR: Om vatten i spel

Spel av den här typen får sällan den uppmärksamhet det förtjänar. Det är ingen stor studio som gjort det och det är ingen känd titel, men Firegirl är helt klart ett av de spelen som hamnar högt på min lista över mysiga spel. Även om eld och bränder kanske inte är ett mysigt ämne är det alla de små delarna ihop som gör det mysigt. Det och att man kan klappa den lilla hunden på brandstationen – sånt ger extrapoäng i min bok.