3 minuter lästid

När jag satte mig ner för att spela Ghost on the Shore visste jag inte riktigt vad det var jag skulle få uppleva. Ghost on the Shore kan bäst beskrivas som en walking simulator i en fin miljö med ett flertal mysterium att lösa. Spelet har ett starkt narrativ då det pågår en nära konstant dialog mellan huvudpersonerna som försöker att ta reda på vad som har hänt på den lilla ön som vår huvudkaraktär Riley strandat på efter att hon fastnat i en kraftig storm med sin nya båt. Vi vet inte så mycket om Riley förutom att hon behövde en ny miljö att ha runt omkring sig, att hon är en nybliven båtägare och att detta kanske är första gången som hon gett sig ut på en lång tur i båten. 

Riley fastar i stormen när hon ska passera en ö-grupp som kallar för Rogue Islands. Stormen visar sig vara för mycket för henne och hon är nära på att kapsejsa när en främmande Röst ger henne instruktioner för hur hon ska göra för att ta sig i säkerhet. Riley har svårt att tro att den mystiska Rösten vill henne väl och att hon inte bara inbillar sig den. Till slut, efter en del argumenterade med Rösten lyckas hon i alla fall förtöja båten vid en brygga och därmed vara i säkerhet.

Nästa morgon bestämmer hon sig för att undersöka den lilla ön som hon strandat på och tillsammans med Rösten som efter en liten stund minns att han heter Josh ta reda på vad som hände för länge sedan och vilken roll som Josh spelade. Ett drama mellan de olika invånarna breder ut sig framför dem och Josh minns mer och mer utav det liv som han levde när han bodde på ön. Men det är inte bara information från dagböcker, tidningar och anteckningar som de hittar utan det är även något annat som lurar på ön. Mystiska irrbloss svävar runt på ön och vill hjälpa till med att berätta historien som ägt rum här.

Det är ungefär så långt som jag vill gå in på handlingen till spelet då det är ett extremt storydrivet spel. Under spelets gång kan man plocka upp allt från dagböcker och anteckningar till tidningar och fotografier för att få reda på allt om de som bodde på ön. Det finns även specifika brev i små cylinderformade burkar samt kassetter utspridda på ön som Riley hittar och läser/lyssnar på. Det som skiljer dessa två från andra objekt är att de har en röstskådespelare som läser upp dem och att Riley sätter sig ner för att ta del av informationen. När spelaren plockar upp ett objekt så har oftast antingen Riley eller Josh något att kommentera. Ibland kan det vara mer information om att Josh minns någonting eller så kan det vara en spontan kommentar från Riley.

LÄS FLER RECENSIONER: Luna The Shadow Dust

Riley har en anteckningsbok och en freestyle med sig när hon vandrar runt på ön. Freestylen använder hon för att lyssna på kassetterna som hon hittar. Anteckningsboken använder hon för att samla all information som hon och Josh hittar för att göra det lite lättare att plocka ut vad som är viktigt så det är en hel del läsning i det här spelet. Riley är också en person som tycker om att teckna och vid ett flertal tillfällen får spelaren möjlighet att låta Riley teckna en landskapsbild. 

I den pågående konversationen mellan Riley och Josh får spelaren välja vad det är Riley ska säga eller svara. Spelaren får två till fyra olika dialogalternativ som ligger på en skala från passivt aggressiv till bara aggressiv. Varje dialog efter detta kommer bara upp en gång i samma genomspelning så valen spelaren gör påverkar hela tiden den relation som Riley och Josh bygger.

För mig tog det hela min första genomspelning av spelet att över huvud taget ha någon empati för Riley. Spelet har fyra olika slut som alla beror på hur Riley interagerar med Josh och ett par andra val som dyker upp under spelets gång. En genomspelning tar ca tre timmar så att hitta alla objekt och få alla slut är inget större problem. Mitt problem är att Riley är fruktansvärt svårgillad i början och i princip genom hela första genomspelningen. Spelaren vet väldigt lite om henne och det finns ingen uppenbar anledning till varför hon beter sig som hon gör. Personligen tyckte jag hon var ganska barnslig och det gjorde det svårt för mig att vara investerad i henne. Joshs historia och mysteriet på ön var mycket mer intressanta. Efter att ha spelat igenom spelet första gången och med betydligt mer kontext var det lättare att gå tillbaka för att se mer av spelet. 

Spelet är överlag en ganska lugn upplevelse och mysterierna är väl skriva. Jag kände hela tiden att jag vill ta reda på mer om vad som hänt på ön, dramat mellan de olika personerna som bott där och jag ville hela tiden ta reda på vad som egentligen hände Josh. Det var kul att lite leka detektiv och pussla ihop all information jag hittade.