Det var ett tag sen en virtual reality-upplevelse senast fick mig rejält omskakad. Första VR-upplevelsen jag hade i 2013 var på en virtuell berg & dalbana och i 2016 testade jag norskutvecklade Fugl på Nordic Game som också lyckades ge mig en känsla av rymd och plats. Sen dess har jag spelat ganska mycket VR-spel och därmed har det känts som att jag blivit avtrubbad. Kunde det vara så att VR mist sin lyster och förmåga att chocka? 

Det skulle ändras när jag en dag började besöka världens olika hörn i Google Earth.

Det är en spännande ny twist på en tjänst som funnits sen 2005. Det är en sak att studera världen ur Streetview och en helt annan när man låter appen omge en av den virtuella världen runtom. Att få en faktiskt fysiskt närvaro och känna rymd runtom sig gör så otroligt mycket för inlevelsen. Det är skälet varför VR har en så stark dragningskraft.

Det är nästan kusligt och det är i människostorlek-läget som appen verkligen börja skina. När man kopplar bort alla digitala säkerhetsbälten med några klick börjar mjukvaran överväldiga och låter mig uppleva världen med skräckblandad förtjusning.

Google Earth VR

Min första visit blev Eiffeltornet i Paris. Att stirra uppför den massiva konstruktionen var i sig svindlande men inte närheten av den yrselkänsla som skulle infinna sig minuten senare när jag med ett jätteskutt plötsligt hamnade i tornets spira.

När du ställt in s.k. människorstorlek och förmågan att gå på marken ser Google Earth alltid till att du håller dig ovanför jord. Detta betyder att varje gång en byggnad är i vägen för dig “hoppar” programmet upp dig på toppen av den aktuella anläggningen. Detta “hopp” gör så det snurrar i skallen på mig rejält. Det är otroligt intensivt och även otäckt. Det är som att ta en hiss i orimligt högt tempo. Ens hjärna hinner knappt registrera höjddifferensen innan man plötsligt står högst uppe på Paris stolthet, Mount Blanc, otaliga skyskrapor i New York eller Hong Kong och Malmös egna 190 meter höga Turning Torso.

Skuttet är absolut värst men om man har minsta fallenhet för höjdskräck kan Google Earth VR vara en omskakande upplevelse. Jag klarar det förhållandevis väl själv men upplevelsen kan variera. För mig handlar saker oftast om hur säkert underlaget känns, inte höjden i sig. När jag var uppe i det 346 meter höga CN Tower i julas när jag besökte Kanada kände jag av den där obehagskänslan. Tornet i sig är stabilt men dess smala konstruktion följt av att jag faktiskt går utanför “pinnarna” i en podd som hänger över luften skapar en känsla av vinglighet och upplevelsen av ett osäkert underlag.

LÄS MER OM VR: The Elder Scrolls V: Skyrim VR

Jag brukar säga såhär. Jag kan stå på Gibraltarklippan som är 426 meter över havet och känna mig trygg p.g.a. den stabila utkiksplatsen medan jag samtidigt kan känna obehag av att stå på en 3 meter hög byggnadsställning längs en villa om denna plattform vinglar. Allt handlar om hur säker jag känner mig.

Då är det såklart märkligt att virtuell sightseeing kan få mig att känna detta då jag alltid har fötterna tryggt på ett solitt golv. VR är väldigt bra på att få hjärnan att glömma verkligheten utanför. Det kvittar hur hur säkert allt är på utsidan är när reptilhjärnan som hämtar information från insidan tar kommandot.

I spelet Fugl är man en fågel som flyger runt i hisnande miljöer och jag minns hur jag kände att jag behövde lägga mina händer som höll i spelkontrollen mot kanten av bordet framför mig för att “grunda” mig i verkligheten så jag inte skulle känna att jag bara svävade runt i en mångfärgad rymd.

Det hjälper inte heller att man oftast inte får se sina fötter i VR. Därför har jag ingen aning om vad jag står på även om fötterna utanför VR-ridån står tryggt. Hjärnan signalerar oavsett att jag är utan underlag. Jag skäms inte för att erkänna hur jag under min jorden runt-resa i Google Earth då och då fick sätta mig på knä eller till och med på baken för att återfå fattningen, fästa mig vid jorden och ge min hjärna tid att förstå vad som fanns på utsidan även om den via mina ögon såg hur jag stod på kanten av Empire State Building. Samtidigt som erfarenheten ibland gav mig skrämselhicka kunde jag inte låta bli att fortsätta förundras och fortsätta jaga höga toppar i världen.

När jag sen står och stirrar på moder jord från Google Earths mest utzoomade läge som innebär att jag bokstavligt talat står i rymden känner jag hur universum vill dra mig i alla tänkbara riktningar samtidigt. Jag har stjärnor runtom mig överallt och Tellus är framför mig som ett stillastående vattenfall, en blå slipprig pärla som jag känner att jag kommer glida av vilken sekund som helst. Det är en utomjordisk upplevelse på många sätt.

VR kan fortfarande överraska. Det häftigaste är hursomhelst hur det uppnåddes. Inte genom någon episk strid, inte genom att besöka ett spännande fantasy-landskap utan det räckte att jag skulle få se jorden, vår jord, på ett sätt som jag aldrig hade gjort tidigare. När vi kan få det ordinära att bli något extraordinärt, då är vi på rätt väg.

Jag inser att virtuel reality fortfarande kan få makten över mig. Det kan fortfarande få ner min gard. Det finns fortfarande mycket att känna, utforska och uppleva och det gör mig glad och optimistisk inför den virtuella framtiden. Och det är en svindlande tanke jag kan uppskatta.