En hiphop-stjärna som går bärsärkagång i en krigshärjad ruinstad i ett land i Mellanöstern låter som ett av de märkligaste uppläggen för ett spel någonsin, och vad har Robert Ludlum, en helikopterbesatt liten pojke och Formel 1-cirkusen med saken att göra? Martin berättar allt om kultspelet 50 Cent: Blood on the Sand!

Ett år av arbete var förgäves. TV-serien Covert One, baserad på spionthriller-författaren Robert Ludlums böcker, blev ingen succé och TV-spelet som skulle släppas tillsammans med TV-serien lades ner. Så Swordfish Studios hade plötsligt ett halvfärdigt agentspel i tredjeperson som de inte visste vad de skulle göra med. Fast utgivaren Viviendi hade en idé. Actionfesten 50 Cent: Bulletproof hade sågats av kritikerna, och kritiserats för sitt våldsamma innehåll, men blivit en stor försäljningsframgång, så skulle de kunna tänka sig att göra en uppföljare till det spelet istället?

Den brittiska studions medlemmar tyckte det var en absurd situation. De bestod enbart av ”vita Birminghambor som inte visste någonting om hiphop”. Men de var en liten studio som inte hade möjligheten att tacka nej till ett stort projekt, än mindre betrakta det som något slags skämt. Så det var bara att kavla upp ärmarna och förvandla det eleganta spionspelet de jobbat på i ett år till ett spel som skulle glorifiera övervåld och gangsterrap.

Man stötte naturligtvis på problem direkt. Upplägget i agentspelet hade varit att du skulle ”spela som dig själv”, en vanlig medborgare som plötsligt hamnade mitt i spionintriger, men 50 Cent var en larger-than-life figur som skulle ta plats i centrum av alla skeenden av spelet och märka ut sig. Så de eleganta animationerna när man diskret smög från skydd till skydd fick göras om så man rörde sig betydligt kaxigare. (Ja, det här var på Gears of War-tiden, så självklart byggde en stor del av tredjeperson-spelet på att man skulle söka skydd medan man pangade fiender.)

Problemet med bristen på kunskap om hiphop löstes genom att skippa allt vad gängstrider och hiphop-intriger hette i storyn, och istället placera hela spelet i ett krigshärjat Mellanöstern-land där Fifty och hans vänner kunde röja runt som klassiska actionäventyrhjältar. 50 Cent var också trött på kritiken av det första spelet, att det glorifierade verkligt våld, så han gjorde tummen upp åt det mer orealistiska upplägget.

LYSSNA PÅ VÅR PODDrADIO: Spelspecifikt: Det går utför i Lonely Mountain: DownhilR

Och det var viktigt att 50 Cent gillade vad han såg, för ja, det var faktiskt 50 Cent som hade sista ordet. Det var han som kom med många av idéerna till spelet. Bland annat stod Fifty för spelets trevligt snåriga och överraskande kärlekshistoria. Dessutom var det han som bestämde att spelet skulle innehålla de frejdiga och omväxlande banor där man röjer omkring i en bil. Spelmakarna lyckades utmärkt med dessa banor, och de är några av de roligaste inslagen i spelet. Inte minst skapar de härlig variation till det vanliga skjutandet.

Med ett par månaders mellanrum satte teamet ihop en demo av allt man hittills skapat och skickade denna via utgivaren Viviendi till 50 Cent, som fick ge sina åsikter om vad han gillade och han inte gillade med spelet. Vid en viktig milstolpe åkte teamet själva hem till 50 Cent. Då beslutade han att hans lille son skulle spela igenom spelet och fick bestämma vad som fungerade och inte. Som tur var älskade sonen spelet, förutom en sak: det fanns inga helikoptrar i spelet. Han ville ha helikoptrar i spelet! 50 Cents nickade instämmande. Hans budskap var tydligt: det måste läggas till helikoptrar i spelet.

Tyvärr hade man vid den här punkten av utvecklingen varken pengar eller tid att skapa ny spelmässig teknik specifik för helikoptrarna, så man fick använda den teknik och de resurser som man redan hade skapat för att lägga till helikoptrar i spelet. Och liten pojke eller inte: spelmakarna tog uppenbarligen sin arbetsgivares krav på allvar, för 50 Cent: Blood on the Sand är fullständigt fyllt av helikoptrar. Det är helikoptrar överallt. Personer som kommer för att snacka med dig i mellansekvenserna landar med helikoptrar, och efteråt åker de förstås därifrån i sina helikoptrar. När du vandrar genom en byggnad far helikoptrar förbi utanför fönstren av ingen anledning, och precis varenda bossfight i spelet består i att skjuta ner en vild skjutande helikopter. Du får till och med på en bana åka helikopter och skjuta vilt på allt som rör sig och skjuter tillbaka på dig på marken och i luften omkring dig. Är du som Fiftys son och älskar helikoptrar så kommer du att älska det här spelet.

En annan sak som man inte hade tid eller pengar till var att skicka en art director till Mellanöstern för att göra research om spelets miljöer. Det brittiska teamet visste tyvärr precis lika lite om Mellanöstern som man gjorde om hip hop. Så man gjorde det som de flesta skulle gjort i den situationen: man kollade på Hollywood-filmer som Three Kings och Black Hawk Down. Så spelets visuella skildring av Mellanöstern kanske inte var den mest korrekta, men det var en skildring som de flesta – som inte själva bodde i Mellanöstern – kunde känna igen sig i. För att inte gå fullständigt förlorat i klichéer och fördomar om Mellanöstern så anlitade de den muslimske Hollywoodförfattaren Kamran Pasha, som skulle ge storyn i spelet en oväntad nerv och känsla.

Det märks att det är en riktig författare som skrivit historien och dialogen, för trots det sanslösa upplägget med att den kaxige 50 Cent ska dra runt i Mellanöstern i jakt på sina stulna pengar, så sitter allting ihop på ett naturligt sätt och berättelsen rör sig framåt på ett skönt och tillfredställande sätt. I ett vildsint actionspel med ett gäng populärmusikaliska stjärnor i huvudrollerna förväntar man sig kanske cringe och att man får plocka fram skämskudden så fort någon öppnar munnen, men det hände inte en enda gång under spelets sex timmar för mig.

LÄS MER: Slagfältets komiska sida i Metal Gear Solid 3

50 Cent är också oväntat nertonad. Jag hade förväntat mig fler storslagna oneliners och fler vansinniga stunts i mellansekvenserna. Med spelets tokiga upplägg är det förstås inte realistiskt, men det är betydligt mer jordnära än jag hade förväntat mig. Det känns bra att Fifty inte är någon hjälte som ska rädda världen, utan han är bara ute efter den diamantprydda dödskalle som ska ersätta de pengar som stulits av honom. Och när 50 Cent och hans kompis börjar prata om Napoleon blir det till och med riktigt kul. Det enda konstiga med storyn är att spelet börjar med att Fifty ger en konsert för så där femtio tusen människor på en fullsatt stadion, men i resten av spelet är staden är veritabel krigszon utan en enda civil person på gatorna. Så var kom de där femtio tusen glada fansen ifrån? Var stadion full av spelets alla skurkar som du sedan mejar dig igenom under resten av spelet?

Även om storyn visade sig fungera riktigt bra, så stötte man på mer problem vid inspelningen av spelets röster. 50 Cent hade vid den här tiden redan börjat ta steget från musikvärlden till filmvärlden så han hade inga problem med att stå i en studio hela dagen och rabbla repliker. Hans tre kompisar i G-Unit, som du kan välja mellan vilken som ska vara din sidekick i spelet, var dock mindre intresserade av att skådespela. Teamet fick lägga en hel del tid på att försöka hitta var 50 Cents kompisar befann sig och locka med sig dessa till en studio, så de kunde spela in sina repliker.

Det som överraskar mest med 50 Cent: Blood on the Sand, förutom den riktigt trevliga och avslappande storyn, är det stora fokuset på att samla poäng och slå high scores. Designen på den nergångna staden, den hårda tonen i spelets dialoger och fokuset på att skjuta och söka skydd drar tankarna till tyngre spelupplevelser som Gears of War och Grand Theft Auto IV, men spelmässigt känns upplevelsen mer som Forza Horizon 4 eller ett klassiskt arkadspel. Den glada hiphopen som hela tiden ljuder ur högtalarna ger också känslan av ett lättsamt arkadspel, snarare än något tungt actiondrama.

Det handlar om att avsluta fiender på coola sätt, och att skapa combos genom att döda flera fiender i rad under en kort tid, som i ett klassiskt shoot’em up-spel. Problemet som man stöter är att man dels måste ladda om vapnen hela tiden och dels att fienderna hela tiden söker skydd. Så det är inte ett rakt actionspel som Nex Machina, där du alltid har något att skjuta på. Det är inget spel där du kan rada upp combos bara genom att hålla in skjutknappen och snurra runt. Men dessa avbrott i combo-skapandet ger onekligen spelet en egen känsla som inte riktigt liknar något annat jag spelat. Och det går inte att komma ifrån att spelet är kul. Det är bitvis otroligt kul att röja loss med 50 Cent och hans kompis.

MER OM RETRO: Självinsikten i Segagaga

Det stora problemet med spelet är avsaknaden av två spelare co-op på delad skärm. Det finns co-op online och hela spelet är verkligen skapat för två spelare. Spelar du ensam har du hela tiden en AI-polare med dig som hjälper till att strida. Så ibland känner man sig verkligen ensam, för man saknar en kompis bredvid sig i soffan att tjafsa med under striderna och mellansekvenserna. Spel som Gears of War, Army of Two och Kane & Lynch, från samma tidsperiod, hade två spelare co-op på delad skärm, så det borde definitivt ha varit med här också. Det hade förvandlat det här trevliga, funktionella spelet till rent guld. Men gissningsvis har det brist på pengar och tid som gjorde att man blev tvungen att prioritera bort det.

Med fyra månader kvar till premiären såg det faktiskt ut som Swordfish Studios skulle få ihop ett fullt fungerade actionspel med 50 Cent och helikoptrar och hans kompisars röstskådespeleri och allt. Då kom vad som verkade bli dödsstöten för spelet: utgivaren Vivendi gick ihop med Activision. Och när cheferna för det nya bolaget, som fick namnet Activision Blizzard, gick igenom vilka spel man hade på gång insåg de snabbt att spel där en hiphop-stjärna röjde loss i något Mellanöstern-land inte var något man ville satsa på. Plötsligt hade 50 Cent: Blood on the Sand ingen utgivare och Swordfish Studios fick inte längre in några pengar att betala sina anställda med.

Så de sista fyra månaderna fick man arbeta utan utgivare och utan lön. Studion räddades från undergång av racingexperterna på Codemasters som köpte upp dem för att de skulle börja jobba med F1-licensen. Men ge ut ett spel med 50 Cent hade racingkungarna på Codemasters inget intresse av. Så en stor del av studion började arbeta med F1 2010, medan en liten grupp försökte avsluta för 50 Cent: Blood on the Sand och hitta en utgivare för spelet, innan studion skulle byta namn till Codemasters Birmingham och helt börja arbeta på FI 2010.

Till slut var det THQ som släppte 50 Cent: Blood on the Sand i februari 2009. Responsen blev raka motsatsen mot föregångaren 50 Cent: Bulletproof: kritikerna var positivt överraskade av spelet, men det blev en försäljningsmässig katastrof. Men 50 Cent då? Jo, han älskade att röja loss i sitt actionspel, berättade han i flera intervjuer. Inte minst det där med helikoptrarna.

Källor: Edge nummer 306, IGN, Usgamer, MTV