Jag har haft en märklig resa med min favorithobby Destiny 2 på sistone. Under året har jag bara lite pliktskyldigt spelat de båda expansionerna Curse of Osiris och Warmind. Typ huvuduppdragen, lite patrols och några strikes, och få upp mina karaktärer till en hyfsad nivå.

Men innerst inne var den där febriga glädjen från det första Destiny borta. Den som gjorde att jag varje vardag gjorde raiden på alla tre karaktärer och ägnade hela helgen åt att jaga exotics. Kanske höll jag på att bli gammal? Är min kärlek till Destiny över?

Så kom Solstice of Heroes-evenemanget i somras. Genom att samla ihop poäng av dels saker man redan gjort och dels saker man skulle göra kunde man visa upp hur dedikerad man var i spelet. Och om man fick ihop tillräckligt med poäng fick man köpa en exklusiv t-shirt för att visa upp även IRL hur grym man var. Och den där jävla t-shirten skulle bli min.

Äh jag vet inte, kanske ville jag bevisa för mig själv att jag fortfarande älskade Destiny. Eller så var det ett sätt att säga hejdå med en smäll. Problemet var bara att jag var bortrest större delen av tiden så jag hade bara en dryg vecka av effektiv tid att få det gjort. Men jag gnuggade ner arslet i soffan, la min backlog åt sidan och kastade mig in i spelet.

Och allt gick bra till en början! Det var till och med kul, lite som förr i tiden när man grindade dag ut och dag in. Klara en Nightfall? Visst! 25 Heroic Public Events? Haha, lätt. Och några halvsvåra berättelseuppdrag på det. Kommer gå lätt som en plätt det här. Men sådär halvvägs in i veckan stötte jag på inte bara en utan flera delar i min långa checklista som var väldigt svåra. Inte bara svåra egentligen, utan omöjliga rent av. I alla fall ensam, och definitivt med tanke på hur lite tid jag hade kvar på mig.

Insikten slog mig som en slägga. Jag skulle inte fixa det. T-shirten skulle inte bli min. “Det är bara ett spel” intalade jag mig själv. “Att spela ska vara kul, inte kännas som ett måste” försökte jag påminna mig. Men i mitt hjärta kändes det som ett misslyckande. Ibland när livet känns lite kaotiskt och ogreppbart blir spel ett sätt för mig att hålla ordning. Att följa något tydligt. Och den här gången kunde jag inte ens hoppas på det.

Det gick någon dag. Jag fick en god natts sömn. Jag funderade på det och insåg att problemet, att jag inte kunde fixa det ensam, egentligen hade en ganska enkel och rak lösning. Jag skulle kunna använda någon Looking For Group-tjänst. Till och med Bungie själva har lagt till en sån direkt i mobilappen. Kvällen efter provade jag att söka efter fellow guardians i samma sits och insåg att de var många. Varje minut sökte solo-spelare världen över efter människor i exakt samma sits som mig själv. Jag gick med i en grupp och någon minut senare plingade en invite på min spelmaskin.

Det tog en timme. Det där berget, det orimliga Mount Everest, som förut stod i min väg hade reducerats till en liten kulle på lekplatsen. Fiender föll på rad för kraften hos ett fireteam av anonyma guardians från världens alla hörn. Efter ytterligare några timmar av grindande satt jag framför datorn och tryckte på beställningsknappen på Bungies webbplats.

Jag hade lyckats, jag var ingen himla scrub. Jag är fortfarande en riktig guardian – i alla fall i ett år till.