3 minuter lästid

För vissa av oss är det viktigaste att ett spel är väldigt svårt och bjuder på en ordentlig utmaning. För andra är det däremot avgörande att spelet är lätt så att man kan njuta av spelvärlden och storyn och det inte blir en massa upprepningar som gör att spelet tar förfärligt lång tid att klara. Jag befinner mig någonstans i mitten av skalan, jag spelar oftast på ”normal” eller på ”hard” beroende på vilken typ av spel det är.

Förstapersonsskjutare som Halo och Bioshock brukar, enligt min mening, vara för enkla för att man ska spela på ”normal” och det ger ett betydligt mer fullödig upplevelse om man väljer spelets motsvarighet för ”hard”. Taktiska japanska rollspel kör jag dock aldrig på ”hard”, för då kör jag snart fast i striderna. Och att spela 40 timmar av ett spel bara för att inse att man inte tar sig längre för att striderna blivit för svåra är tufft.

Är det ett spel där man kan ändra svårighetsgraden fram och tillbaka mitt i spelet så kan man chansa på en högre svårighetsgrad från början, även om stoltheten tar emot att ändra den mitt i spelet förstås. Och det kan ju påverka vilka trophies man kan få också. Men vill man veta vad som kommer att hända med våra hjältar även i nästa stad är det kanske det bara är att svälj stoltheten och sänka till ”normal”.

svårighetsgrad

Vad karaktäriserar då en bra svårighetsgrad?

För det första måste spelet bjuda på någon form av utmaning som gör att jag verkligen använder de flesta vapen, former av magi och specialföremål som spelet erbjuder. Finns det en enda taktik som fungerar i alla situationer blir striderna snabbt enformiga. Spelet måste tvinga mig att experimentera. Tvinga mig att lära mig nya taktiker och byta efter situationen.

LÄS MERA: Jag har förlorat intresset för svåra spel

För det andra ska svårighetsgraden vara en långsamt stigande kurva, där utmaningen blir större i takt med att jag lär mig  hantera spelets funktioner och möjligheter. Att svårighetsgraden plötsligt skjuter rakt genom taket under ett uppdrag för att sedan sjunka tillbaka ner på samma låga nivå som tidigare kan vara väldigt frustrerande. (Undantaget är Open World-spel där olika zoner är mycket svårare än andra och man får helt enkelt komma tillbaka till de svårare zonerna senare i spelet när man blivit starkare och fått bättre vapen.) Eller att spelet i ett skarpt läge kräver att man använder något form av taktik eller funktion man inte har haft tid eller möjlighet lära sig ännu, även om denna typen av misstag är ovanliga i moderna spel.

svårighetsgradNär det gäller bossar finns det olika skolor. Vissa vill ha tuffa bossar redan från början av spelet, medan andra vill ha lättare bossar i början som passar ihop med den övriga utmaningen på den aktuella banan. Jag placerar mig även här någonstans i mitten: jag vill att de första bossarna ska bjuda på en betydande utmaning, men inte så att man blir frustrerad och kör fast direkt.

Även när det gäller bossar så gäller faktumet att det är problematiskt om man tvingas använda något funktion mot bossen som man inte haft möjlighet att lära sig ännu. Ett bra upplägg är att det man måste använda mot bossen det man lärt sig på den aktuella banan, fast med någon oväntad twist, så att det hela inte blir allt för uppenbart.

Det jag vill ha är således en långsamt stigande utmaning (och ingen galen bergochdalbana där vissa banor är galet svårare eller lättare än de andra), att spelet tvingar mig att växla mellan och använda alla vapen, föremål och magier, att jag måste ändra taktik efter omständigheterna, samt – om det är ett actionspel – att det finns en bra balans mellan taktisk skicklighet och mekanisk skicklighet. Att mitt tänkande och mina fingrar får arbeta i en skön balans. I vissa actionspel kan det bli irriterande om taktiken är svår men utförandet är lätt eller att det mekaniska utförandet är svårt men taktiken är lätt. Det finns dock vissa spel som helt bygger på sådana udda balanser. Vi tycker alla olika och är inte lika bra på alla genrer, och jag föredrar olika svårighetsgrad inom olika genrer helt klart.