Det rådde mycket Vilda västern-attityd i spelbranschen under 80- och 90-talet och det är inget vi sett i industrin i stor skala förrän på senare tid i samband med indierevolutionen som pågår i denna stund. Nu är det tid för innovation och vågade koncept efter en lång tid av stagnering p.g.a. riskobenägna spelutgivare. En gång i tiden var dock även de större spelarna i industrin redo att ta risker och det ledde till några intressanta experiment under de tidiga NES-dagarna.

Vi talar ibland om dessa spel som de svarta fåren i spelserier. Vi kallar dem detta för att de tog en helt annan form än sitt föregående spel och oftast följdes de upp av ett spel som höll sig lite mer konservativt. Under detta andra försök kunde allt från perspektiv till världsdesign ändras. Inget var heligt men faktum är att de haft väldigt stor inverkan på de serier de är en del av. Det finns element som spred sig vidare i seriens DNA medan de lite mer överväldigande ändringarna skalades tillbaka.

LÄS MER: Fem minnesvärda ögonblick från Metal Gear Solid

De klassiska exemplen är Zelda II: The Adventure of Link, Castlevania 2: Simon’s Quest och Super Mario Bros. 2, men jag hade även lagt till Teenage Mutant Ninja Turtles 2: The Arcade som skulle få avgöra seriens framtida inriktning samt Snake’s Revenge som i princip var Konamis eget Super Mario Bros. 2 där de bytte ut Kojimas eget Metal Gear Solid: Solid Snake på MSX2 mot en helt annan produkt som Konami producerade med USA och Europa i åtanke.

Samtliga spel var djärva försök att göra något nytt och som tydligt gick utanför ramverket av vad som då ansågs vara kärnan i dessa serier. Alla fick ett relativt svalt mottagande eftersom publiken inte riktigt var redo för den större förändringen. Många av dessa serier skulle därefter återgå till sin ursprungliga vision medan t.ex. Castlevania många år senare skulle vandra i Castlevania 2:s mer utforskande fotspår och bli det i dag klassiska Symphony of the Night. Castlevania 2 var dock inte ensam om att lämna spår efter sig.

LÄS MER: Det kontrastrika Super Mario Sunshine

Även om I Zelda 2: The Adventure of Link inte introducerade konversation med NPC-karaktärer är det i Links andra äventyr NPC:er fick betydande roller. Den i dag väldigt bekanta magimätaren började sin karriär i Zelda 2 och ikoniska Dark Link gjorde också sin debut redan här. Sen har Nintendo även haft lite kul med referenser när Ocarina of Times olika vise döpts efter städer i det andra NES-spelet så som Ruto, Saria, Naboor och Darunia. Om man vill kan man dessutom påstå att The Adventure of Link’s plattformande element återvände i full styrka i samma Nintendo 64-klassiker men lustigast är nog den tydliga referensen i Game Boy-strapatsen The Legend of Zelda: Link’s Awakening där Nintendo framkallar minnen från Zelda 2:s plattformshoppande när man är nere i diverse grottsystem.

Slutligen har vi Super Mario-serien gjorde att Mario glömde hur man drog föremål ur jordmyllan samt förmågan att stå på och lyfta fiender. Hans tidigare erfarenhet att gräva i sand och jord blev också bortglömd fram till Super Mario Galaxy-serien men då var grävtekniken rejält förändrad. Det skulle också dröja runt 20 år innan serien på nytt gav oss chansen att styra fyra olika karaktärer med säregna drag men när den väl gjorde det tillät den oss att spela samtliga hjältar sida vid sida. Tydligaste arvet från Super Mario Bros. 2 är däremot de fiender från Subcon som assimilerats in i Svampriket så som Shyguys, Bob-omber, Pokeys och Birdos, vilka alla har en tendens att göra gästspel i Marios värld och olika spinoff-produkter.

LÄS MER: Ett konsolavslöjande från en svunnen era

Det är intressant hur även dessa avarter påverkat spelhistorien trots initialt motstånd och ljummen beundran. I dag vet vi att de bidrog till branschutvecklingen och berikade sina egna älskade speluniversum. Att bryta ny mark är alltid positivt och även om tecknen på tydliga resultat inte allltid är omedelbara så märks de så småningom. Man måste bara låta cellerna ta sin tid, få fäste och bilda nya arv. Även de inledningsvis missförstådda bär sin funktion.