Vuxenlivet. bland är det bra rörigt. Oftast är det också mer komplicerat och invecklat än det behöver vara. Det en som liten trodde skulle vara en problemfri och lättsam tillvaro – mest för att en skulle få bestämma själv – visade sig vara fyllt med ansvar, stress och osäkerhet. Istället för en ekonomiskt oberoende situation fylld av enkla beslut befinner jag mig nu i ett vardagens vågspel:

”Se till att söka jobb långt innan du är färdig med din utbildning, och på så vis riskera utbrändhet; eller lägg istället fokus på den sista studietiden och förbered dig på en period av arbetslöshet direkt efter examen!”

”Kom ihåg att bjuda på det där objektet som nyss dök upp till försäljning på nätet och som du inte vet om du egentligen har råd med men som är ett alldeles för bra tillfälle för att försitta!”

”Köp dina tågbiljetter långt i förväg för att få dem så billigt som möjligt, utan garanti för att tåget faktiskt kommer gå när det är dags; alternativt vänta till precis sista minuten och betala en hel månadslön för resan!”

”Lämna in föräldraledighetsansökan så snart du bara kan för att vara på god fot med din arbetsgivare, trots att du egentligen inte har en aning om hur din levnadssituation kommer se ut så långt i förväg!”

”Var snabb på att buda på huset du inte är helt hundra på att du vill köpa, mest för att skrämma bort andra potentiella köpare och hålla nere priset så gott det går!”

”Kom ihåg att handla så mycket som möjligt under mellandagsrean när allt är mycket billigare; men tänk på att inte överkonsumera eftersom det kan ha en mycket negativ klimatpåverkan!”

Jag finner mig själv önska att jag bara kunde pausa omvärlden tills jag är redo för den. Eller åtminstone ha möjligheten att överblicka mina alternativ i lugn och ro. Det skulle vara fantastiskt att kunna få ta allt i min egen takt och känna att de beslut jag tar är informerade och vilar på en stabil grund av kunskap istället för stress och magkänsla. Det kanske låter konstigt, men den här känslan påminner mig om hur jag känner när jag spelar de flesta strategispel. Det första jag kommer att tänka på är Heroes of Might and Magic III.

För er som inte känner till Heroes of Might and Magic-serien kan jag börja med att lite kort berätta att dessa är turordningsbaserade strategispel med rollspelselement. Spelaren tar kommando över en eller flera hjältar vars uppdrag är att leda arméer av diverse människor, monster och allsköns sagoväsen i strid mot olika motståndare, som också de har kontroll över egna hjältar med tillhörande arméer. För att skapa en tillräckligt stark armé behöver spelaren med hjälp av hjältarna samla på sig resurser för att kunna expandera sina städer och sedermera rekrytera fler trupper därifrånI denna typ av spel tillämpar jag ofta en särdeles bekväm spelstil. Istället för att på YOLO-manér kasta mig huvudstupa in i stridens hetta håller jag huvudet kallt och försöker försäkra mig om att jag har allt under kontroll innan det är dags för mig att möta fienden. Att hamstra resurser och trupper i lugn och ro så att jag kan ge mig ut och erövra när jag känner mig säker och bekväm är precis min kopp te. Det finns ju ingen vits med att ge mig in i strider jag inte tror jag kan vinna. För om jag inte har tillräckligt bra koll på läget kanske jag blir besegrad och måste börja om – och det går inte för sig!

På den gamla goda tiden, när Heroes of Might and Magic III var nytt och jag och mina vänner spelade hot-seat (multiplayer-matcher på samma dator), minns jag att jag ofta irriterade mig på att jag aldrig fick spela i min egen takt. Mina kompisar hade alltid bråttom att ge sig ut med sina hjältar och plundra, långt innan jag själv ens var i närheten av att rikta dem min uppmärksamhet. Rätt som det var befann de sig djupt inne i mitt territorium och roffade åt sig mina resurser för att så småningom anfalla mig där jag satt hopkurad inne i mitt fäste. Jag lärde mig snabbt att ogilla detta sätt att umgås och valde allt oftare att spela på egen hand.

MER OM SPEL OCH LIVET: Fallout 3 gav mig modet att att gå vidare

Men inte ens i single player-läget tilläts jag slappna av och erövra världen i lugn och ro. Heroes of Might and Magic-serien tillåter nämligen inte alltid detta hamsterbeteende. Beroende på vilken kampanj du för tillfället spelar kan det till exempel hända att du bara har x antal veckor på dig att nå ditt mål. Ibland skickar din motståndare också trupper mot dig för att sinka dina framsteg när du ruvar i din borg och sakta försöker bygga upp din armé. Jag upplevde det ofta som att spelet hetsade mig att ta förhastade beslut som titt som tätt resulterade i ett underläge utan återvändo. Det var bara att starta om kampanjen på nytt.

Sparfiler

Där har vi också den stora skillnaden mellan spelen och livet. I spel kan vi kan luta oss mot det faktum att ingenting vi gör är helt oåterkalleligt. Åtminstone inte så länge vi har tålamodet att ladda om den där senaste sparfilen, eller i allra värsta fall börja om från början. Tyvärr tillåter livet oss sällan att stanna upp och begrunda våra valmöjligheter eller ompröva våra beslut på detta sätt. Här finns inga reload last save-alternativ. Ibland måste snabba beslut fattas och chansningar göras. Vissa gånger går det bra – andra inte. Men genom att stundom fatta mindre bra beslut växer vi också som personer och lär oss av våra misstag. Och gillar vi det inte kan vi alltid vända oss till spelen för lite tröst.

Men håll med om att det ibland hade känts oerhört bra med en sparfunktion även i verkliga livet. För hur många gånger hade vi inte laddat om den senaste sparfilen om vi bara kunnat?