Long Ago: A Puzzle Tale är ett precis som det låter, ett pusselspel. Det är indelat i story-nivåer där du samlar fjädrar och s.k. optional-nivåer där du samlar någon sorts kristall (?). Kristaller behövs för att låsa upp nästkommande nivå, och fjädrarna behövs för att låsa upp kapitel i sagan om prinsessan Genevive. En lite halv-ostig medeltidsinspirerad historia om en prinsessa som flyr sin elake far, och som läses av en utomordentligt dålig röstskådis. Jag får rysningar av obehag varje gång jag hör henne (tänk naglar-mot-en-svart-tavla-känsla). Fjädrar och kristaller samlas genom att rulla en kula på ett spelbräde, där du också plockar upp mynt. Mynten kan sedan användas till att köpa olika skins till din spelkula. För att göra det klurigt har du bara ett visst antal (alldeles för få) drag på dig att rulla kulan.

Tänk dig det där labyrintspelet du hade när du var liten, då en liten metallkula skulle rullas på ett bräde som lutades åt olika håll. Lite i den stilen, förutom att det inte finns några hål att trilla ner i, och att du bara har ett visst antal drag på dig att lyckas klara nivån. Låter relativt enkelt, och det kanske det är om man kan tänka minst tio steg framåt hela tiden på ett spelbräde där de olika hindren i din väg rör sig, samtidigt som en jobbig liten trudelutt spelas om och om igen. Om man läser beskrivningen av spelet står det att det skall vara ett avslappnade spel kombinerat med en modern saga på rim. Avslappnande är definitvit inte ordet jag skulle använda, och om den är så modern vet jag inte riktigt heller, men rimmen har de lyckats med i alla fall.

”There once was a girl…” börjar berättelsen i Long Ago: A Puzzle Tale. Jag föreställde mig en uttjatad historia om en prinsessa som behövde räddas av en stilig prins och allt det där som jag har läst om hundratals gånger förut. Inledningsvis verkade det som att jag skulle bjudas på något helt annat, MEN såklart visade det sig så småningom att det ändå var en stackars flicka i nöd som skulle räddas. Jag blir så trött på detta ständigt återkommande ämne! Ge mig en prins i nöd som blir räddad av en stenhård tjej för en gångs skull. Hade sagan i spelet varit lite mer nytänkande hade jag faktiskt tyckt om spelet ganska mycket, men i detta fall faller det bara platt. Jag får avsmak, blä! Spelet är som tur är inte så långt, men kan ändå räcka upp emot 20 timmar om man har otur med tänket.

Min åsikt är att spelet hade klarat sig mycket bättre utan den fåniga sagan med den dåliga röstskådisen. För det är faktiskt rätt underhållande att försöka samla alla mynt, fjädrar och kristaller på spelbrädet innan alla ens drag är slut. Det är roligt att utmana sig själv och försöka fokusera på hur hela banan kan klaras av utan misstag. Är det så att man råkar fastna på en bana, vilket i alla fall jag gjorde fler gånger än jag tänker skriva här, så har spelutvecklarna, de små genierna, tänkt till. De har gjort så att om det råkar gå lite för många gånger innan man lyckas med banan så dyker det upp ledtrådar. Spelar man tillräckligt många gånger kan man få en pil som visar den snabbaste vägen genom banan, vilket genererar flest kristaller. I det läget lönar det sig att vara dum så länge man har tålamod.

Slutsats: Long Ago: A Puzzle Tale hade varit bra mycket bättre utan den fåniga sagan. Men själva spelandet i sig är lite småmysigt, och funktionen med att det går att få ledtrådar gör att det är uthärdligt. Utan dessa hade jag slängt Switchen i väggen för länge sen.