6 minuter lästid

Då jag i sedvanlig ordning mest spelat äldre spel under året, och bara spelat tre spel som släppts under 2020, utser jag som vanligt de tio spel som har underhållit mig mest, oavsett vilket år de släpptes. Bara hur roligt jag haft med spelen under året som gått räknas, så eventuella spelsessioner från tidigare år av spelen påverkar inte rankningen. Då kör vi!

10. The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel

The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel är inte det bästa spelet jag spelat i år, men efter 126 timmar från februari till november är det ändå det här spelet som är ”Årets Spel” för mig. Det marknadsförs som ”rollspel” men är snarare en hundra timmar lång visual novel med lite dungeon crawling och några mini-spel inbakande för variation. Bristen på varje form av moraliska val eller egna initiativ frustrerar mig, men samtidigt rycks jag med av en ovanligt välberättad (och lång!) historia som aldrig sviker eller sviktar, och ett överhuvudtaget otroligt genomarbetat och spelarvänligt spel.

9. Euro Truck Simulator 2

Om någon i början av året hade sagt att det här spelet skulle vara med på min topp 10 framåt årets slut hade jag trott att världen blivit galen. Nu har världen ändå blivit galen under 2020, men Euro Truck Simulator 2 finns i vilket fall med på min topp 10. Här har vi ett spel utan någon form av utmaning (om man inte medvetet vill göra det svårt för sig), där man i sakta mak puttrar fram i sin lastbil och levererar glass från Malmö till Växjö eller korgar från Manchester till Köpenhamn. Funktionen att lägga in sin egen musik i spelet är essentiell, då spelet framför allt har blivit ett sätt att i lugn och ro lyssna på mina favoritartister medan jag rullar fram genom Europa och ser mig omkring i de fascinerande miljöerna som utgör vår kontinent.

8. Stardew Valley

Det finns spel som inspirerats av andra spel, spel som snott från andra spel, och så finns det Stardew Valley. Det här är Harvest Moon. Varken mer eller mindre. Jo, lite mer är det faktiskt, för i princip allt från odlande av växter till bybornas berättelser har slipats och förfinats från förlagan. Resultatet är förmodligen det spel jag någonsin spelat som bäst och mest lyckas inspirera och motivera spelaren att hela tiden spela vidare. Varenda dag finns så mycket lockande saker att göra på sin gård, i byn, i skogen och i gruvan att spelet flödar över av inspiration och motivation. Men ja, det här är Harvest Moon. Varken mer eller mindre.

7. Hyrule Warriors: Age of Calamity

Idén är briljant: ta det första Hyrule Warriors, gör striderna mer varierande och progressionssystemet mer engagerande, och placera alltihop i Breath of the Wild-versionen av Hyrule, 100 år innan händelserna i Breath of the Wild. Grafiken är fantastisk, röstskådespelarna ljuvliga, Breath of the Wild-nostalgin bortom all kontroll och striderna är lika beroendeframkallande som någonsin. Det finns många idéer inom spelvärlden som såg mycket bättre ut på papperet än de visade sig fungera i verkligheten, men här har vi en snilleblixt som levde upp till alla förväntningar.

6. The Sims 4

Jag trodde inte att jag skulle falla för The Sims 4. Jag trodde inte att det var ett spel för mig. Allt är katternas fel förstås. Katterna i The Sims 4 är gosiga, gulliga, roliga, beslutsamma, bråksamma, skötsamma, nyfikna och bedårande. Precis som katter är i verkligheten. Mycket är förstås animationsarbetets förtjänst. Katternas animationer i spelet gör att de känns läskigt verkliga. Ja, det är nästan kusligt hur jag bryr mig om mina katter i spelet, precis som om de var levande varelser. Dagen när min första katt dog glömmer jag förstås aldrig. Inte dagen efteråt när min andra, steriliserade, katt fick ungar heller. The Sims 4 handlar om livet och livet är fullt av underverk och mirakel!

5. Civilization VI

Apropå animationer – animationerna i Civilization VI är också makalösa. Ledarna för de andra nationerna i spelet är så uttrycksfulla att man nästan skäms lite när man förklarar krig mot dem. Men man kan ta över världen med annat än vapenmakt; man kan använda religion, kultur, diplomati eller vetenskap också. Efter hundrafemtio timmar med Civilization Revolution blev mitt första möte med huvudserien en upplevelse där ett av mina favoritspel plötsligt blev mycket rikare och bjöd på extra allt och mycket mer. ”I Want to Conquer the World” sjöng Bad Religion, och jag sjunger med.

4. Slay the Spire

Ta två saker som jag är ointresserad av – rougelikes och digitala kortspel – och slå ihop dem och resultatet blir ett av de mest medryckande och beroendeframkallande spelen som jag någonsin har spelat. Jag brukar ha svårt för spel som enbart satsar på spelmekanik, och struntar i allt vad både spelvärld och story heter, men i det här spelet är jag helt inne i byggandet av min kortlek och spelets rafflande strider, där du spelar kort mot monster för att ta död på dem. Det tar bara ett par timmar att ta sig till slutbossen, men när man klarat spelet vill man genast börja om från början, och här finns så mycket variation, möjligheter till olika taktiker och hemligheter att spelet förmodligen räcker för evigt.

3. Forza Horizon 4

På min första de-bästa-spelen-jag-spelat-under-året-lista, den för 2018, kom Forza Horizon 4 på tredje plats. På fjolårets lista kom det på plats två. Och för tredje året i rad blir det alltså en pallplacering för Playground Games fantastiska och färgglada racingfestival. Forza Horizon 4 är det enda spelet som varit med på alla tre listorna, och det finns en förklaring till det: jag kan helt enkelt inte tröttna på den flod av underhållning som det här spelet flödar över av.

LÄS MER: Topp 10 bästa spelen jag spelade 2018

Efter 410 timmar, det första spel någonsin som jag spelat i mer än 400 timmar, blir jag fortfarande bättre på spelet och upptäcker nya intressanta bilar att köra. Lägg till att spelmakarna fortfarande uppdaterar och förbättrar spelet, och Forza Horizon 4:s grepp om platsen som ett av de bästa spelen någonsin blir bara starkare. Det är alltid sol i Forza Horizon 4 – även när det regnar.

2. Super Mario Odyssey

Jag hade inga förhoppningar alls på Super Mario Odyssey. Efter att varken Super Mario Sunshine eller Super Mario Galaxy föll mig i smaken trodde jag att 3D-Mario inte längre var något för mig. I Super Mario Odyssey har Nintendos Tokyo-studio dock skruvat ner svårighetsgraden och satsat på utforskande, massor av gömda hemligheter och experimenterande, och det passar mig perfekt.

LÄS MER: Martins 10 favoritspel som han spelade 2019

Super Mario Odyssey är närmast ett plattforms-Breath of the Wild i miniatyr, där du springer omkring i begränsade, men ändå öppna och stora världar och gör lite vad du vill. Sällan har upptäckarlusten varit så stark i ett spel. Ja, det var väl i Breath of the Wild senast, nu när jag tänker efter.

1. A Hat In Time

Hade jag låga förväntningar på Super Mario Odyssey så inte hade jag högre förväntningar på A Hat In Time. Ett indie-3D-plattformspel hade jag då aldrig spelat förut, och att jag spelade det direkt efter Super Mario Odyssey borde vara döden för vilket spel som helst. Men A Hat In Time visade sig varit oövervinnerligt i år.

I likhet med många andra indiespel är A Hat In Time fullt av konstig humor, men till skillnad från de flesta andra indiespel är humorn riktigt rolig! Det börjar med att du möter en liten flicka med mustasch som driver en motståndsrörelse och en klassisk maffiamedlem som fejdar med fiskmåsar, och sedan blir det ännu mer tokigt och underbart. Spelet blandar upptäckarlust med svettiga plattformsutmaningar på ett fantastiskt sätt. I grunden finns den bästa kontrollen som jag upplevt i ett 3D-plattformspel. Och antalet minnesvärda karaktärer är… ja, samtliga karaktärer i spelet egentligen.

När året började hade jag inte ens hört talas om A Hat In Time. Nu är det en utmanande, underhållande upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.