4 minuter lästid

Det är lika bra att ta tjuren vid hornen direkt! Metal Gear Survive är det första Metal Gear som släppts efter att Kojima och Konami skildes åt för snart tre år sedan. Naturligtvis rör det upp många känslor bland alla som älskat en av spelhistoriens mest speciella kreatörer och de närmare 30 år av mer eller mindre episka spionspel han stod bakom. Personligen tror jag att det kan komma en hel del gott ur detta, för hur man än vänder och vrider på det är Metal Gear Solid-serien ganska sliten och skulle nog behöva pausas under en längre tid. Något som blir ganska tydligt när nu Konami på egen hand lanserar en spin-off på temat zombier.

Metal Gear Survive är absolut inget dåligt spel utan till största delen både spännande och välgjort, men där finns ingen magi att hämta och långt mindre något som skulle kunna ta serien vidare. Med det sagt så släpper jag oket från gamla tiders mästerverk signerat Hideo Kojima och fokuserar allena på spelet som recensionen handlar om.

Allt börjar med en häftig attack på Mother Base som är Big Boss högkvarter och slutar i ett nederlag där bossen med nöd och näppe lyckas fly fältet. Anledningen till flykten är inte bara nederlaget utan även det faktum att ett mäktigt maskhål öppnar upp sig över slagfältet och slukar allt i sin närhet. När hålet väl stängts återstår bara spillror och ett gäng döda kroppar. Under räddningsarbetet hittas bland annat din blivande spelares kropp. Tydligen har du drabbats av en utomjordisk infektion som är av stort intresse för en hemlig militär organisation i USA. Efter att ha blivit väckt till liv igen har du som soldat inget annat val än att acceptera order, en kommendering som för dig till en parallell värld som kallas Dite. Tyvärr är det knappast något semesterparadis utan en ökenvärld befolkad av zombie-liknande varelser som är resultatet av en infektion som tar över människokroppar och ersätter huvudet med en lysande bit materia.

Ditt uppdrag blir att försöka hitta ett botemedel och sedan ta dig hem igen. Som du säkert kan gissa är det knappast något som låter sig göras i en handvändning, utan det tar i runda slängar 30 timmar att slutföra själva berättelsen om du även ger dig ut på lite valfria sidouppdrag. Vardagen i den charmiga lilla dimensionen Dite består primärt av att pyssla med resterna av Mother Base, leta efter växter att äta, buteljera skitigt vatten och hitta recept på nya verktyg, vapen och maträtter.

Om du tror att zombie-varelserna är det största hotet tror du väldigt fel, för det som kommer kräva ditt liv under spelets första timmar är bristen på mat och vatten. För din noggrant skapade hjälte har en metabolism av guds nåde och går från mätt till hungrig på en halvtimme, vilket är lite lätt stressande då du snabbt dör när din matmätare är nere på noll procent. Som om detta inte vore nog lapar hen kopiösa mängder dricka som också råkar vara grunden till din ork och ditt liv.

Det positiva är att det finns mycket vatten att tillgå om man gillar att fisa, kräkas och förgiftas, men med lite tur hinner du få i dig några flaskor innan du börjar simulera vinterkräksjukan deluxe. Ätliga saker är däremot betydligt mer sällsynta och jakten på dem gav mig många chanser att praktisera ”Tryck X för att ladda ditt senast sparade spel” när jag dog av svält. Som väl är blir det lättare allteftersom du får bättre verktyg och vapen. Jag skulle dock ljuga om jag ibland inte bara ville slita ut valda delar av mitt näshår i ren frustration över att ständigt behöva leta ätliga saker, men man vänjer sig och det skapar trots allt en del spänning och inte minst en vilja att försöka få bukt med problemet mer permanent.

Som omväxling till mat- och vätskedöden finns där en hel del uppdrag som för historien framåt och ger dig möjlighet att låsa upp olika förbättringar av din karaktär. Allt eftersom tiden går får du tillgång till mer och bättre vapen, olika fordon och inte minst fler sätt att lösa din extrema aptit och törst.

En ständig ljuspunkt är ”zombisarna” som dräller runt lite varstans och faktiskt tycks vara ännu hungrigare än din egen lilla hjälte. De ser väldigt dåligt, vilket inte är så konstigt då de har en lysande röd kristall istället för ett huvud. Kristallen tycks fånga upp ljud och rörelser i närheten, och om den som stör är en livs levande människa går där någon slags kollektiv signal att det vankas människokött. Så nu vet ni varför man gärna vill skaffa sig bättre vapen!

Man kan som bekant inte bygga något av luft allena men lyckligtvis dräller det av trä, plast, olika metaller och annat kul som man kan samla på sig och konstruera saker av. Tack och lov kan man bära helt brutala mängder bråte innan det tar stopp, kanske är det där hungern och törsten kommer ifrån?

Kombinationen av allt som är emot en och mängden möjligheter att slå tillbaka är skickligt balanserad och skapar ständigt lusten att fortsätta utforska världen. Rent grafiskt är det kanske inget mästerverk, men allt är välgjort och fungerar som det ska. Detsamma gäller ljud och musik, med ett litet plus för bra röstskådespelare. Totalt sett är det ett bra spel som ger mycket för pengarna då det kostar drygt hälften av en normal fullpristitel och ändå erbjuder runt 30 timmar av spänning antingen solo eller tillsammans med någon kompis i co-op.

BETYG: 6/10