6 minuter lästid

Hur mycket jag än vrider och vänder på det är jag inte helt säker på att jag förstår Mosaic. Visst, jag förstår dess huvudsakliga budskap och vad det vill ha sagt. Men jag är inte hundra på varför det behöver vara ett spel.

Jag vaknar med ett ryck av mobilalarmet som tjuter. Jag klappar till mig själv på kinden för att kvickna till och plockar sen upp mobilen för att stänga av alarmet. Jag har fått nya meddelanden. Vissa är bara spam, någon har skickat till fel nummer, mamma undrar om jag kommer hem för att fira pappas födelsedag, och ett meddelande från jobbet varnar mig att om jag kommer för sent mer än fem gånger till så får jag sparken.

Jag reser mig upp och hasar mig in i badrummet. Tydligen har jag somnat med kläderna på. Jag rättar till slipsen och slätar till håret. Tandborstningen utför jag nästan mekaniskt medan jag stirrar rätt in i spegeln och ödesmättad musik börjar spela. Jag spottar ut löddret och hänger med huvudet ner i handfatet. Det tar emot att lyfta det igen och gå ut till köket.

I kylen finns inte mycket att hänga i granen, så jag stänger dörren igen och tänker att jag nog klarar mig utan frukost idag. När jag vänder mig om ser jag de obetalda räkningarna ligga i drivor på köksbordet. Jag kollar telefonen igen. I bankappen kan jag se precis det jag befarar: jag är luspank. Fattades bara det.

FLER RECENSIONER: Lost Ember

I telefonen hittar jag också spelet BlipBlop. Det går ut på en enda sak: klicka. Genom att klicka på en stor knapp i mitten av skärmen kan jag samla ”blips”. Dessa kan jag använda för att köpa uppgraderingar som gör att jag kan samla mina blips fortare. Detta är hela spelet. Det är ingen egentlig gameplay; jag bara klickar på samma knapp hela tiden – och jag gör det många gånger.

Till slut känner jag att det kanske är lika bra att jag försöker ta mig till jobbet ändå. Så jag går ut i det sterila trapphuset och tar hissen ner till bottenplan, spelar lite mer BlipBlop på vägen. Ute på gatan går alla andra människor i samma drönande takt till sina jobb, vilka alla verkar ligga i exakt samma riktning som mitt eget.

Väl framme på jobbet tycks mina arbetsuppgifter bestå i ytterligare en form av spel. Jag har svårt att helt förstå mig på mekaniken i det, men i huvudsak går det ut på att skicka resurser uppåt på skärmen i ett hexagonmönster. När resurserna har nått sitt mål och fyllt upp en mätare är jag klar och skärmen skiftar till svart, varpå jag så småningom vaknar upp i min säng igen.

I princip så här ser Mosaic ut. Varje dag börjar likadant och går i sak ut på att ta sig till jobbet för att slava vidare för staten. Allt i en härligt svart-vit skrud. Jag antar att jag skulle kalla det för ett peka-klicka-spel. Jag styr karaktären på ett ganska konventionellt sätt genom att klicka dit han ska gå och på de saker han ska interagera med. Klickbara saker markeras med en liten vit ikon när jag närmar mig, så jag behöver sällan leta efter dem. Mycket mer än detta och själva ”jobb-spelet” är det inte.

Det är uppenbart att Mosaic är repetitivt med flit. Det är långtråkigt att spela eftersom jag måste gå överallt, vilket späs på av att varje ny dag visar ytterligare en del av min långa resa till jobbet. Men kanske är det också det som är poängen – det ska inte vara roligt att gå till jobbet. I övrigt varierar de olika dagarna enbart med små saker som sticker ut.

En av dagarna får jag till exempel syn på en gul fjäril. Jag följer den med blicken och fortsätter gå längs gatan. Plötsligt är det jag själv som styr fjärilen där den med nöd och näppe tar sig fram i en miljö som inte alls bryr sig om eller överhuvudtaget är avsedd för den. Kort sagt får flygturen ett abrupt slut och jag lunkar vidare till jobbet.

På liknande vis får jag under andra dagar stöta på andra sorters djur, gatumusiker eller bara mer naturrika stadsområden. Alla dessa är markant färgglada jämfört med sina omgivningar. I mötet med dem får jag ett slags virvlande färgsymbol över huvudet. Om jag klickar på denna är det som att jag blir hög. Med det menar jag att allt blir suddigt och någon form av psykedelisk drömsekvens följer.

FLER PSYKEDELISKA SPEL: Superliminal

Häri ligger Mosaics främsta styrka. Det förlitar sig mycket på sin estetik och de många olika miljöerna. För spelet kan vara väldigt snyggt i sina stunder. Flera av dess storslagna vyer påminner visuellt om filmen Metropolis. Det skapar en vacker kontrast mellan den dystra staden och de idylliska naturområdena när de sparsmakade färgerna ställs mot det svartvita på ett effektfullt sätt.

För övrigt är BlipBlop skrämmande beroendeframkallande. Jag funderade på fullaste allvar på att ta alla achievements i det där jäkla spelet. Simpelheten gjorde mig alldeles besatt och jag klickade på som bara den. Det gick så långt att jag till och med laddade ner det till telefonen (jajjemen, det finns även som riktigt app). Så småningom återfick jag dock fattningen och lämnade mina blip-ambitioner därhän. Nåväl!

På min väg till jobbet finns egentligen inte särskilt många fria val. Jag kan ibland välja att vända och gå åt andra hållet men för det mesta blockeras vägen bakåt av folkskaror, trafik eller annat. Det känns väldigt mycket som att gå genom en korridor och ordet promenadsimulator ligger hela tiden nära.

En av dagarna bestämmer jag mig att jag banne mig ska komma till jobbet i tid. För jag vill kunna betala de där förpillade räkningarna på köksbordet. Men det känns inte som att det går ens när jag försöker. De stickspår som dyker upp längsmed vägen verkar helt plötsligt omöjliga att inte välja. Lägg till detta att karaktären rör sig urbota långsamt, vilket inte alls uppmuntrar till att utforska det som finns runtomkring.

Den Tindr-liknande appen Love går ut på att betygsätta andra användare, matcha med dem och få likes på sin egen profil – inte helt olikt den verkliga upplagan.

Spelet är bara ett par timmar långt men gör sin poäng tidigt, och jag fattar: livet är tråkigt och monotont; 9-till-5-jobb är ett enformigt helvete och hej och hå. Men sen händer liksom inget mer med det. Det känns inte riktigt som att det finns någon poäng. Det görs inget fyndigt eller roligt av det hela; allt är bara grå misär.

LÄS OM NÅGOT SOM INTE ÄR TRÅKIGT: Nu har jag onödigt kul igen

Själva gameplayet är inte alls särskilt stimulerande. Jag bara trycker mig fram genom betongdjungeln och försöker hitta nya saker att interagera med. Det är till och med roligare att spela BlipBlop, vilket säger en hel del. Eller så kanske det säger mer om mig. Hursomhelst blir jag lite besviken på att jag inte verkar kunna göra så mycket mer än gå dit spelet säger att jag ska gå och göra det spelet säger att jag ska göra.

Om jag tar Papers, Please som exempel så var det spelet en bra samhällskommentar, och det hade jag dessutom kul när jag spelade. Det var en oerhört mörk och tänkvärd skildring av en diktatorisk öststat, men med en underhållande spelidé. Detta känner jag att jag saknar i Mosaic.

Men så börjar jag fundera lite för mig själv. Är spelet genomgående tråkigt av en anledning? Är själva poängen med spelet att jag egentligen inte har något val? Att jag tvingas spela längsmed den utstakade väg som spelet presenterar för mig? Kanske är Mosaic så djupt och filosofiskt i sin satir att jag inte har förmågan att uppfatta och förstå det. Eller tänker jag bara alldeles för mycket på det här?

Det är svårt för mig att kalla Mosaic för ett dåligt spel, för jag är osäker på om de haft för avsikt att göra det enbart tråkigt eller inte. I slutändan får jag helt enkelt utgå ifrån om jag blev underhållen eller ens hade roligt när jag spelade. Och då blir svaret tyvärr nej. Men med det inte sagt att spelet är dåligt, för det är ju inget som inte funkar. Det är bara det att det inte tilltalar mig alls. Så om du känner att du är fast i en trist och grå vardag och behöver ett bra sätt att fly verkligheten vill jag uppmana dig att göra något annat än att spela Mosaic – för där finns bara ännu mer trist och grå vardag.