4 minuter lästid

Jag väcks av en väckarklocka. Jag befinner mig i ett trångt men fint inrett sovrum. Klockan tystnar när jag trycker på den, och jag lämnar rummet. Det första jag kommer att tänka på är Portal. Eller egentligen The Stanley Parable. Eller kanske snarare en kombination av de två.

Superliminal är nämligen ett förstapersonpusselspel med tydliga influenser från tidigare nämnda spel. Jag rör mig igenom miljöer som påminner litegrann om Portals testkamrar, med pussel som måste lösas för att jag ska kunna ta mig vidare. Däremot känns inredningen med heltäckningsmatta, beigea väggar och lysrörsbelysning som direkt hämtat från The Stanley Parable – eller valfritt, genomsnittligt 70-talskontor.

Pusslen, däremot, är något helt eget. I det här spelet är ”perspektiv” nyckelordet. På flera ställen under spelets gång finns orden ”perception is reality” skrivna, och det är en briljant sammanfattning av hur dess pussellösande fungerar. För uppfattning är verkligen verklighet i Superliminal. Hur jag som spelare uppfattar det jag ser har stor inverkan på hur jag kan interagera med min omgivning. Djup- och höjdseende är det här spelets mekanik.

Jag vet, det låter krångligt men jag ska försöka förklara det lite bättre. Många av pusslen bygger som sagt på hur jag interagerar med min omgivning. Till exempel kan jag plocka upp ett litet föremål i min närhet och hålla det mot en avlägsen bakgrund. När jag släpper föremålet befinner det sig nu istället en bra bit bort. Så när jag sedan går fram för att plocka upp det växer det i takt med att jag närmar mig och så – vips! – är det stort. Jag är dock inte bunden till att bara plocka upp saker i min närhet. Det går alldeles utmärkt att stå i ena hörnet av ett rum och greppa tag i ett stort föremål i hörnet mitt emot. Jag ställer ner det precis intill mig och genast är det istället litet. Andra pussel kräver att jag ställer mig på exakt rätt ställe i ett rum och tittar från rätt vinkel för att få bilder att ta form på väggarna eller i möblemanget, så att jag sedan kan interagera med dessa.

MER OM PORTAL: Portal: Vad som finns på andra sidan

De miljöer jag rör mig genom är överlag övergivna och folktomma. Det finns nämligen inga andra karaktärer att interagera med. Längsmed vägen genom i princip hela spelet får jag istället med jämna mellanrum röstmeddelanden via ett högtalarsystem eller inspelningar från kassettbandspelare som finns strategiskt utplacerade. Inledningsvis gör rösterna tydligt att jag befinner mig på något slags institut som heter SomnaSculpt och som verkar bedriva forskning kring sömn och drömmar. Men ganska snart känns det som att meddelandena bara innehåller en massa nonsens. Inte nonsens på så sätt att jag inte förstår orden, utan att innebörden blir väldigt flummig och aningen psykedelisk. Det talas om drömmar och det undermedvetna. Hursomhelst verkar allt inte stå helt rätt till. Är det verkligen meningen att jag ska vara här?

Superliminal är ett spel leker som med konventionerna och hur vi spelintresserade sen länge har lärt oss att spel fungerar. I likhet med Doc Brown uppmanar spelet dig att tänka ”fyrdimensionellt”. Avstånd, storlek och dimension är inte alls som vi är vana vid. Du tvingas tänka i flera led, tvärtom, baklänges och ut och in; allt är omkullkastat.

Det är en konstig och lite ovanlig tröskel att ta sig över, men när jag väl har greppat de första pusslen kommer jag ganska snabbt in i tänket. Vid flera tillfällen tänker jag: ”det här funkar säkert inte, men jag testar det ändå”, och allt som oftast visar det sig att jo, det gör det visst. Så jag börjar känna mig smart och att jag har koll på läget. Men spelet ligger hela tiden tre steg före. Precis när jag tror mig ha överlistat spelet presenteras en ny typ av hinder som tvingar mig att återigen ifrågasätta min förståelse för spelets regler.

ETT ANNAT PUSSELSPEL: Felix The Reaper

Det är inte alls otänkbart att den här typen av pussellösningar kan upplevas frustrerande av många. Jag gissar nu, men jag tror att en behöver vara väldigt van vid att spela den här typen av spel för att ha tålamod med de många olika pusslen. Även fast jag älskar den här genren och brukar kunna grunna på problemen ganska länge utan att ge upp var det ett flertal tillfällen när det kändes som att jag kört fast och mina fingrar svävade över alt- och tabtangenterna. Men jag gick aldrig så långt som att googla fram pussellösningar, och jag är glad att jag inte gjorde det. För likt de flesta pusselspel ger det en så belönande känsla när jag lyckas lista ut något på egen hand.

Rat Man, någon?

En bit in i spelet blir stämningen plötsligt väldigt obehaglig. Jag ska inte avslöja vad som händer, men låt oss säga att jag banne mig aldrig mer tänker spela det här spelet kvällstid i ett nedsläckt rum.

Superliminal är inte särskilt långt. Beroende på hur snabbt en löser pusslen bör sluttiden hamna någonstans mellan två till tre timmar. Detta ser jag som enbart positivt eftersom det slutar precis när det känns som att det skulle kunna bli tjatigt. Mindre är ibland mer. För dig som hungrar efter pussellösande i förstaperson är det här utmärkt att slå dig ner med en ledig kväll – eller dag om du är lite lätt harig som jag – och sätta ditt fyrdimensionella tänkande på prov.