Neo: The World Ends With You är en uppföljare till The World Ends With You som släpptes till Nintendo DS 2009. Även denna gång är det samma regissör, Tatsuya Kando, bakom spakarna. 2018 släpptes The World Ends With You: Final Remix till Nintendo Switch, och nu vet vi varför: för att göra nya och gamla fans redo för den sanna uppföljaren.

Spelet har inte så mycket av en huvudkaraktär utan istället följer vi en liten grupp med personer. De första två som vi träffar är Rindo och Fret. De går i samma klass i high school och har varit vänner sedan länge. Rindo har alltid sin mobil nära till hands och föredrar att ta det lite som det kommer. Fret är väldigt utåtriktad och fylld av energi som han gärna gör av med genom att prata konstant. Rindo axlar mer av en ledarroll medan Fret föredrar att vara den mer lättsamma humoristiska personen i paret.

Det är Rindo som blir den första som märker att något inte står helt rätt till när de båda är ute och går i Shibuya. Plötsligt blir världen omkring dem färgad i rött och Rindo ser hur hans bästa vän omkommer i en fruktansvärd trafikolycka. Sekunderna efter att Rindo upplevt detta vaknar han upp igen och Fret är bredvid honom, som om ingenting hade hänt. Världen är dock inte riktigt som den ska, då det verkar som att ingen utomstående vare sig kan se eller höra dem.

En mystisk tjej dyker då upp och berättar att hon är en så kallad Reaper och att de två nu är deltagare i ett spel som heter Reapers’ game. Hon berättar att de inte direkt har något val i om de vill delta i detta spel. Det har också installerats en app i Rindos mobil som fungerar både som en social media-plattform och som informationsplattform då det är genom den som de får sina nu dagliga utmaningar. Rindo och Fret får också veta att det finns olika lag som tävlar mot varandra i det här spelet och att det är genom att utföra uppdragen samt slåss mot något som kallas för Noice som man höstar in poäng. Den med flest poäng när spelet är slut vinner, det låter simpelt nog. Uppdragen kan handla både om att lösa mysterier runt om kring Shibuya men också om att slåss mot specifika Noice-monster. 

Rindo och Fret inser dock ganska snabbt att de inte kommer att kunna klara av det här ensamma och ger sig iväg för att hitta fler personer som kan gå med i deras lag. Det går inte riktigt som de hade tänkt sig och en mystisk spelare vid namn Minamimoto tvingar in sig själv i laget efter att ha räddat de två från en särskilt stark Noice. Han hånar dem för att de inte vet någonting om hur spelet fungerar och Rindo misstänker att det finns mycket som Minamimoto inte berättar för dem.

Det tar ett par dagar innan den fjärde och sista medlemmen i gruppen sluter upp med dem. Detta är Nagi, som är en universitetsstudent besatt av sitt favoritspel och det närmaste vi kommer en otaku-arketyp i det här spelet. Det är när vi träffar henne som Rindo upptäcker att de alla har unika krafter som bara de kan använda.

De som är med i Reapers’ Game använder sig av pins för att slåss mot Noice-monstren. Dessa pins har alla olika motiv och olika krafter. Varje spelare använder sig av en pin åt gången och varje pin har en förutbestämd knapp som den är kopplad till. I praktiken betyder det att du inte kan ha två pins som båda använder sig av till exempel X-knappen samtidigt. Detta gör att man måste tänka lite extra på hur man vill lägga upp sin strategi. Olika pins har också olika många attacker innan de behöver laddas upp igen. Vissa attacker kan användas i snabb följd efter varandra medans andra kan användas färre gånger men är då lite starkare. Pins kan också levlas upp och bli starkare, vissa kan även uppgraderas till en ännu starkare och lite annorlunda version av sig själv. Det finns sammanlagt 333 pins att samla under spelets gång. Att besegra Noice-monster ger dig pins men de finns också att köpa i olika butiker i Shibuya. 

Shibuya är inte bara ett kvarter i Tokyo där man slåss mot Noice-monster utan här finns även ett stort socialt nätverk. Det finns olika butiker som du kan besöka samt en uppsjö av lokala restauranger. De butiker som har en Reaper-logo kan interagera med spelare. De flesta av butikerna säljer olika typer av kläder. Kläder ger olika fördelar såsom mera liv eller mer attackstyrka. För att kunna använda vissa klädesplagg måste man möta de krav som finns för just det plagget genom att ha ett visst antal stilpoäng så att man blir “cool nog” för de kläder man vill ha på sig. 

Restauranger å andra sidan fungerar lite annorlunda från butikerna. Alla i gänget har olika matträtter och drycker som de har som favoriter och det kan ta ett par försök innan man listar ut vem som gillar vad. Att köpa och äta saker ger permanenta ökningar av attack, försvar, stil och hit points. Du kan dock inte äta hur mycket som helst, det finns en liten procentmätare som visar hur mätta gängmedlemmarna är. Olika typer av mat fyller upp mätaren olika mycket och när den är full är det bara att ge sig ut och slåss mot Noice-bestar för att jobba upp aptiten igen. 

Rindos mobiltelefon är också den väldigt viktig för den utgör layouten för menyerna i spelet. Här kan man hitta en karta över de gator i Shibuya som gänget kan ta sig fram på, fippla runt med vem som ska ha vilken pin, samt få en överblick över alla saker man kan hitta och samla på i spelet, såsom pins, kläder och musik. Det är även här man kan hålla koll på vad som är uppdraget för dagen. Rindo kallar det för “mental notes” och här syns huvuduppdraget (samt sidouppdrag) för dagen. Det är också här man hittar det smart förklädda färdighetsträdet som kallas Rindos sociala nätverk. När du gör sidouppdrag eller handlar i butikerna får du vänskapspoäng som du använder för att låsa upp olika färdigheter. 

Om man bara springer runt i Shibuya skulle man aldrig märka att Noice ens existerade. Alla spelare i Reapers’ Games kan skanna en fara för att lokalisera Noice-hotet. Om man kommer för nära dem attackerar de och en stridsrunda drar igång. Ganska snabbt in i spelet låser man upp kedjeinteraktioner. Detta innebär att man kan trigga mer än ett Noice-monster i taget och på så vis få mer än en stridsrunda. Kedjeinteraktioner med Noice-odjur är helt frivilligt (förutom för ett par uppdrag) och gör att Noice-otäckingarna kan ge bättre och mer sällsynta pins. 

Varje karaktär har också en speciell kraft som är unik för dem. Rindo kan förflytta sig i tiden och skapa en sorts parallella tidslinjer, Fret kan hjälpa personer att minnas saker eller hjälpa till att sätta ihop fragmenterade minnen, och sen har vi Nagi som kan känna av vad andra känner rent emotionellt och dyka in i deras undermedvetna för att influera deras känslor. Denna förmåga funkar som Noice-strider och poängen är att få bort Noice-bestar som infekterat människor.

Detta är ett JRPG upp i dagen. Mycket mer japanskt rollspel än så här blir det inte. Det betyder i detta fall att det är extremt mycket text att läsa och mycket dialog som inte alltid har röstskådespeleri bakom sig. Detta kan vara både bra och mindre bra. Ibland är det lite svårt för mig att hänga med eftersom mycket text inte alltid är mitt starkaste område. När röstskådespeleri ackompanjerar text kan jag lättare hänga med och skulle jag likväl bomma något finns även en behändig chattlogg så jag kan gå tillbaka i konversationen. 

Det är mycket musik i spelet, hela 51 olika musikstycken för att vara mer precis. Musiken är väldigt passande för den street-vibe som spelet har. Den spelas hela tiden i bakgrunden och ibland är det musik med text och det är här som det blir lite problem för mig. I och med att en del av dialogen kan ta en bra stund så tröttnar man ganska fort på musiken som spelas på konstant loop. Det skiftar mellan olika musikstycken men man kan ganska snabbt tröttna på dessa melodier, särskilt om det gäller dialog utan röstskådespelare. Musiken går dock att stänga av i huvudmenyn så om man vill kan man lyssna på egen musik men behålla alla ljudeffekter, röstskådespel och sitt sinne i behåll.

Någonting som jag var lite nervös över innan jag började spela var att manuset skulle kännas krystat med tanke på att det är ett ungdomsgäng vi följer, att det skulle kännas som ”en boomer som försöker skriva en zoomer”. Men till min förvåning märktes detta inte alls. Jo visst, Fret är lite jobbig ibland med sitt språk, och den engelska översättningen stämmer inte alltid överens med den japanska röstsättningen. Dessa ungdomar känns genuina vilket gör att det blir lättare att relatera till karaktärerna. Jag är lite äldre än en gymnasieelev men jag tillhör samma generation som Rindo och Fret och är lite mer i ålder med Nagi så hur de beter sig är något jag faktiskt kan relatera till. 

Något annat som jag verkligen gillar är just striderna mot Noice-monstren. Efter att ha spelat många spel där karaktär X gör en specifik attack och Y en annan är det roligt att kunna helt bestämma själv vilka typer av attacker man vill använda. Det finns en typ av kombo som man kan uppnå genom att attackera med en av karaktärerna tillräckligt många gånger och sedan snabbt byta över till en annan för att göra mer skada. Detta är alltid lika tillfredsställande att genomföra. Efter varje strid får man ett betyg och jag måste villigt erkänna att jag fick inte de höga betygen förrän jag bytte från normal till easy. Det låg dock enbart på mig och inte på spelet. Man får betyg relaterade till hur lång tid striden tog och hur mycket skada gänget har tagit. Jag har en förmåga att ta lite mer skada än nödvändigt för att jag hela tiden glömmer bort att man kan ducka.

Jag gillar den frihet som man har när man ska välja vilka attacker som man använder i Noice-striderna. Att själv få bestämma så här mycket över sin egen spelstil är verkligen något som jag gillar. Det gör att det blir personligt på ett väldigt bra sätt, och något som passar just den som spelar. Det ger också utrymme för att experimentera. Jag märkte själv hur vissa av attackerna inte alls passade min spelstil och i stället för att vara fast med den en längre tid så kunde jag bara byta ut dem till något som passade mig bättre.

Såvida man inte är helblind så lär det inte gått någon förbi att det här spelet har en väldigt tydlig stil med tydliga anime- eller manga-rötter och är det något man inte gillar så se upp, för Neo: The World Ends With You har tonvis med varan! Själv rådiggar jag spelets look och ser fram emot att leta reda på alla 333 pins, musikstycken och olika klädesplagg  som gömmer sig i Shibuya. 

Jag gillade också den typen av mysterium som man måste lösa för att komma vidare vissa dagar. De är inte för svåra eller för lätta, förutom den där gången när jag skulle hitta en specifik restaurang och jag sprang runt hela rackarns Shibuya i över 20 minuter bara för att inse att jag varit på rätt gata från uppdragets början och missade restaurangen bara för att jag var blind och korkad. Det är sånt som händer men det påverkar såklart inte min positiva helhetsupplevelse av min visit i denna Noice-infekterade japanska metropol.