5 minuter lästid

Förstapersonskjutarspel har aldrig riktigt varit något för mig. En härlig kombination av att det är lite för stressigt och att jag är lite för dålig på det gör det till något som jag inte aktivt söker efter när jag väljer spel. Borderlands-serien har existerat i min periferi länge, jag har sett memes från spelen och mer än ett par videoessäer på Youtube om olika teorier eller karaktärsstudier, framförallt om Handsome Jack och hans berättelse spelen igenom. 

Detta spel, New Tales From the Borderlands, är däremot inte ett FPS-spel, utan likt det första spelet i denna spinoff-serie snarare en visual-roman i stil med Telltales spel. Jag har spelat båda deras Batman-spel och har kommit fram till att jag är väldigt förtjust i formatet.

Som vanligt innan jag börjar spela tar jag en titt på inställningarna för att se vad jag kan ändra och vad jag har kontroll över. Allt det vanliga med textstorlek och ljudinställningar finns där, men också saker som specifikt tillhör spel i denna genre. New Tales From the Borderlands bygger precis som det första spelet på att spelaren hela tiden gör val när det framförallt kommer till dialogen. Spelaren har en begränsad tid på sig att välja ett av alternativen för att sedan leva med konsekvenserna. Det kanske inte har undgått någon, och framförallt inte min stackars redaktör som läser igenom mina texter att jag är dyslektiker, och att hinna läsa alla alternativ är oftast omöjligt för mig. Därmed blev jag mycket glad över att se att man kan välja att stänga av just denna timer för dialogerna. Man kan göra detsamma för Quick Time Events vilket gör spelet väldigt anpassningsbart och det ger ett stort plus i min bok. 

LÄS ÄVEN VÅR RECENSION AV DET FÖRSTA SPELET: Tales From the Borderlands 

I New Tales From the Borderlands får följa tre huvudpersoner: Anu, Octavio, and Fran. Anu börjar sin dag som en forskare för Artlas. Hon är lite för godhjärtad för sitt eget bästa, och det får henne att hamna i trubbel utan att ha den sociala förmågan att ta sig ur dessa klavertramp alla gånger. Hon har lyckats skapa en pistol som kan teleportera materia men hennes chef, Rhys Strongfork, håller inte med om att det är en bra uppfinning och sparkar henne på fläcken. Det rymdskepp som hon jobbat på blir kort därpå attackerat och efter detta bestämmer hon sig för att ta sig ner till planeten Promethea där hennes lillebror Octavio bor.

Ocatvio är en vanlig bråkmakare och hamnar i trassel oftare än vad som kanske skulle vara bra för honom. Han försöker ha en tuffare fasad för att gömma eller maskera de brister han vet att han har. Ärligt talat är han lite av en fegis. Han hänger med en lönnmördarrobot, L0U13. De två har en ganska intressant dynamik: L0U13 tar hjälp av Octavio för att lura de måltavlor han blivit betald för att döda genom att få dem att säga sina namn, något som han behöver för att kunna säkerställa att det är rätt person han dödar. 

Fran äger en frozen yogurt-bar i 50-talsstil som tragiskt fick ta en stor smäll under det krig som nyligen tagit slut på Promethea. Hon har aggressionsproblem men hennes svävande stol har en del coola funktioner. Octavio jobbar i hennes bar men verkar kanske inte vara den mest hårt arbetande människan i världen. Den stora smällen jag nämnde är närmare bestämt ett stort hål i ena väggen och Fran försöker att få ut försäkringspengar för att laga skadan. Hennes svävande stol har en stor arsenal med funktioner, däribland en frysstråle.

Attacken på det rymdskepp som Anu jobbade på visar sig vara en del av en större attack som nu spritt sig till Promethea. Octavio och L0U13 hamnar i knipa mot de attackerande trupperna när Octavio och hans gäng försöker försvara sig själva innan de blir splittrade och Octavio och L0U13 söker skydd hos Fran. Samtidigt får Anu reda på var hennes lillebror finns och skyndar sig dit för att sluta upp med honom. Det är här vårt lilla gäng sluter samman och ärligt talat så vill de bara överleva dagen. 

En hel del segment i den här typen av spel är av Quick Time Event-natur. Dessa kan innebära att trycka på en knapp, hålla knappen nere eller röra styrspaken åt ett specifikt håll, allt anvisat på skärmen. Om man misslyckas med något av ovanstående kan det leda till både ett alternativt utfall av en konversation eller rentav en game over-skärm. Därför är det är viktigt att den funktionen fungerar. Jag upplever inte att den gör det i det här spelet. När det handlade om event där man antingen behövde trycka på flera olika knappar i en sekvens eller styrspak samt knapp fungerade det inte en enda gång korrekt. Till exempel ska man öppna ett kassaskåp med en kod. Koden har fyra knappar som man ska trycka på i rätt ordning under tidspress. När jag tryckte på den första knappen registrerades det att jag tryckte in de två första knapparna (vilket jag inte gjorde) vilket ledde till att jag misslyckades med interaktionen och behövde göra om den. Samma sak hände varenda gång det var styrspak plus knapp. Jag rörde styrspaken och det registrerades att jag även tryckte på knappen.

Jag spelar på Playstation 5 så kan inte säga om detta är ett problemen på andra plattformar men för mig tappade detta lite poängen med spelformatet för mig. Det finns också problem med instruktionssystemet i spelet. Det är svårt att veta på vilket avstånd från saker eller personer man ska vara för att kunna trigga en interaktion och jag kom fram till att man måste stå längre ifrån än vad man tror och vad som känns naturligt ur ett rent speltekniskt perspektiv.

MER LÄSNING OM BORDERLANDS: Borderlands 3

Något mer positivt är att man hittar pengar under spelet gång som kan användas för att köpa olika outfits till karaktärerna. Det gör inte så mycket rent spelmekaniskt eftersom det är ett slags visuell roman, men det är alltid roligt att kunna göra sin spelupplevelse unik på ett sätt som är så enkelt genom att man bara kan byta kläder på huvudkaraktärerna.

Humorn i det här spelet går väldigt mycket upp och ner för mig. En del dialog var superrolig, och jag kom på mig själv med att skratta högt några gånger. Men samtidigt är det mycket “en karaktär säger en sak och den raka motsatsen händer” lite för ofta för att det skulle vara kul i längden. Jag kan dock snabbt säga att röstskådespelarna är de som bär spelet på sina axlar så animeringsstilen gör det svårt för karaktärerna att förmedla särskilt mycket känsla. Det märks att de har haft roligt när de spelat in dialogen då det finns så mycket personlighet i den.

För den som spelat de andra spelen, både spelen i huvudserien Borderlands men även Tales from the Borderlands så är detta det perfekta spelet att fortsätta äventyren i den här världen med. Karaktärerna är livfulla och de historier som går att berätta i den här spelserien känns oändliga. För mig som inte är superfamiljär med Borderlands var det inget problem att snabbt komma in i vad som händer och jag kände inte att jag missade något genom att inte ha spelat andra spel i serien. Detta är ett perfekt spel att börja med om man vill testa på Bordelands-serien ur ett karaktärsperspektiv.