3 minuter lästid

Ni har alla hört om Pokémon Go under 2016. Det skrevs spaltkilometer om fenomenet som tog världen med storm. Idag skall ni få höra en mer personlig berättelse om varför Alexander uppskattar det så mycket som han gör.

Även om spelet inte är ett fenomen av samma kaliber lever communityn och frodas än idag. Bara för att det inte är tiomiljontals människor som spelar det samtidigt längre betyder det inte att Pokémon Go inte är en framgångshistoria. Under åren som passerat har vi sett uppdateringar addera nyttiga funktioner och mer djup. Niantic har hunnit släppa lös flera olika generationer av Pokémon i vår värld, och även fast kylan biter hårt om fingrarna kan man se hur människor i alla åldrar återvänder ut på gatorna med sina mobiler för att fånga faunan med stor iver varje gång en ny kull med fickmonster blir tillgänglig.

Jag var en av de som envist spelade mig igenom dess knackiga inledning som var nerlusad med tekniska problem och lite för naket innehåll. Jag såg en potential i konceptet och valde att hålla mig kvar men det berodde inte enbart på spelet utan även på mig som person och den relation jag har till att vandra utomhus.

Jag har under hela mitt vuxna liv uppskattat en promenad, gärna i vänskapligt sällskap. Eftersom jag inte är bilist och dessutom bor i en otroligt fotgängarvänlig stad som Malmö tar jag mig oftast fram genom den platta staden med mina fötter, ibland buss. För mig har vandring en inneboende livskvalitet även om man exkluderar nyttigt leverne, det ser jag mer som en fördelaktig bonus. För mig är varje kilometer en chans att utväxla kunskap, erfarenhet och berättelser. Även utan en vän eller partner vid min sida kan en promenad vara en period av lärdomar med en podcast i örat där jag ges konversation men i enkelriktat format.

Jag hade under rätt många år försökt hitta någon form av mobilspel som kunde göra promenerandet lite mer spännande, även på egen hand, men det gick sådär. Zombies, Run! var nära att fånga mitt intresse men det gick inte hela vägen, likaså med ett mer detektivliknande spel. Inte ens Pokémon Go:s spirituella föregångare, Ingress, fick mig motiverad nog att vandra runt i stan med mobilen i högsta hugg. Det skulle kräva att Pokémon återvände in i mitt liv med stor kraft för att detta mål skulle uppnås.

Det var egentligen min partner som var mest pepp på Pokémon Go eftersom hon är ett stort Pokémon-fan till skillnad från mig som aldrig kom längre än version blå på Game Boy. Men jag bär fortfarande på kännedom och nostalgisk kärlek till den första generationens Pokémon, och det räckte, tillsammans med min partners entusiasm, för att jag under ett halvår skulle återupptäcka Pokémons värld och alla dess spännande varelser medan jag gick runt i staden såsom jag aldrig gått förut.

Min stegräknare räknade femsiffrigt flera gånger i veckan. 10 000 steg blev 15 000 steg som till slut kunde bli 20 000 dagliga steg. Mina skosulor slets och mina fötter blev härdade medan mina annars redan magnifika, svällande vader blev absurt hårda.

LÄS HELA VÅR JUBILEUMSSPECIAL: 20 ÅR MED POKÉMON

Som sagt, jag tycker om att gå men jösses vad jag vandrade runt i Malmö och faktiskt hela Skåne den där sommaren i 2016. Dels var jakten skojig men en av de största dragplåstren var det faktum att man jämnt och ständigt stötte på andra Pokémon-tränare i parker och stadskärnor. Inte ens lilla Osby i norra Skåne hade klarat sig undan Go-galenskapen. På ICA fanns det utställda laddare åt Go-spelare och på tågstationen såg vi minst 7-8 människor med nunan i telefonen och med svepande finger mot skärmen.

Pokémon Go-febern var verkligen något väldigt speciellt som lockade ut allt från barn och ungdomar till vuxna och alerta pensionärer med barnasinnet kvar. Alla var vi ute i sommarhettan och jagade digitala fantasikreatur. Jag har inte skådat ett liknande fenomen tidigare och har inte sett något liknande sen dess. Alla travade vi runt, enade i den digitala lekens tecken.