Nu är det lite över två år sen sen David Bowie lämnade jordelivet. Jag skall vara rak och ärlig. Jag har aldrig varit ett Bowie-fan men det är svårt att blunda när en musiklegend som honom går ur tiden. Mannen hade tveklöst talang. Det är samma sak som hur jag ser på t.ex. Metallica. De är onekligen bra men deras musikstil faller mig helt enkelt inte i smaken och därmed har inte deras musik huserat i mina musikspelare genom åren och format mig som person. Men någonstans önskade något i mig att få berätta om att mannens musik även nådde mig, ett icke-fan, och det är skälet att den här krönikan existerar.

Hans musik har funnits överallt. Det är sånt man inser när man lyssnar på den. Precis som när jag spelade Beatles-upplagan av Rockband kom jag till insikt hur ofantligt många låtar Liverpool-bandet hade gjort som jag inte var medveten om att de låg bakom. Bowie landar i exakt samma fack. Hans musik har alltid funnits där hela tiden, i bakgrunden, i soundtrack, i covers och mycket mer. Den har legat där i periferin och sipprat in i mina oförstående och oförberedda öron. Jag har lyssnat men inte vetat vad jag lyssnat på.

En dag som denna talar många om Omikron: The Nomad Soul, ett spel där Bowie både var karaktärer i spelet men även spelade in delar av spelets soundtrack. Senare skulle denna musik bli en del av hans då kommande album “Hours” med vissa modifikationer. Jag kan dock inte tala om Omikron med rent samvete för jag har inte spelat det och därför vänder jag mig istället till Metal Gear Solid 5: The Plantom Pain som inleds med en cover-version av “The Man Who Sold the World” av Midge Ure från 1982.

Jag hade ingen erfarenhet av musiken sen tidigare men blev omedelbart förälskad i hur väl musiken vävdes in i händelserna på skärmen där Big Boss ligger i sin säng efter ett nio år långt koma. Det satte tonen, placerade händelserna i 80-talet och har även symbolisk betydelse för handlingen i spelet. Till slut vaknar Big Boss följt av att sjuksköterskan går ut för att göra ett telefonsamtal när musiken tystnar.

“V has come to.” Så snyggt. Så bra.

Det här är dock inte den starkaste spelkontakten Bowie haft med mig. Den uppstod några år tidigare i ett spel som många verkar ha glömt bort, nämligen i finska spelstudion Remedys 2010-thriller Alan Wake.

Alan Wake kommer för mig alltid vara synonymt med the fiktiva bandet The Old Gods of Asgard vars musik spelades av Poets of the Fall. Melodin “The Poet and the Muse” som sätter punkt för kapitel fyra i det Stephen King-eska äventyret kommer jag förmodligen alltid bära med mig som ett starkt spelmusikminne. 

Men efter Bowies bortgång känns det mer lämpligt att belysa spelets final och eftertexter som ackompanjeras av artistens klassiska “Space Oddity” från 1969. Åter igen är det samspelet mellan licensmusik och spel som gör att allt klickar som det skall.

Att avsluta Alan Wake med en låt om en astronaut (som delar namn med karaktären Thomas Zane i spelet) som stiger ut i tomrummet och aldrig kommer tillbaka samt tappar (eller vägrar) ta kontakt med kontrolltornet på jorden igen känns högst lämplig. Parallellen med spelet är slående och den finstämda men lite ledsamma sången var ett perfekt slut på min resa, en resa Bowie bidrog med.

Man behöver inte vara ett livslångt fan för att sörja att David Bowie inte är i bland oss längre. Hans musik har berört många men förmodligen nått ut till ännu fler. När jag lyssnar och ser på hans sista musikvideo, “Lazarus”, är det svårt att inte känna vemod med kännedomen att döden låg så nära inpå. Den och “Blackstar” från hans sista album med samma namn känns som hans lovtal och sista hälsning till oss. När han dessutom sluter cirkeln med att Major Tom hittas död på en planet ute i det mörka okända är det svårt att inte känna något oavsett relation till mannen.

Vila.