Är du en av alla människor från Generation X och tidigare som med jämna mellanrum uttrycker din saknad efter de där ljuvliga taktiska JRPG-spelen man spelade “på den gamla goda tiden”? De där spelen där handhållandet kunde slänga sig i väggen, och där spelaren själv fick rita spelkartan i ett desperat försök till att organisera sitt äventyr? Då kan Rainbow Skies vara något för dig.

Spelet må inte nå riktigt hela vägen fram till den nostalgiska andan – snarare skulle jag säga att nostalgin ligger mer i det grafiska snarare än det spelmekaniska. Du har en karta, hur ofattbart förvirrande den än må vara i perioder, och du har definitivt strider så det räcker och blir över. Världen är öppen för dig att utforska hur du vill utan irriterande laddningsskärmar, och att utforska är även vad du kommer göra av majoriteten av din speltid. Trots det håller Rainbow Skies sig genuint till sina rötter. Ger man det en chans har det definitivt även sin charm utöver flirten med den äldre generationen spelare.

Vi introduceras prompt för en man, så kaxig att det övergår till dumdristighet, korkad så det förslår och helt enkelt bara… simpel. En suput av rang. En äkta karlakarl vars enda mål i livet är att banka på alla olika sorters monster, och som helst undviker att tänka varken före eller efter. Kan han ens läsa? Ingen vet. Snart faller han (bokstavligen) in i ett äventyr i följe av sin jämnåriga mentor, en man som med varannan mening uttrycker sin frustration över sin elevs hopplöshet, och en kvinnlig magiker som av misstag binder samman trion för all evighet med slarvigt utförd bindningsmagi. De tar nu så illa tvunget följe för att hitta en lösning på problemet – ska de kunna separera sig från varandra, eller är de dömda att vandra tillsammans för alltid? Och kan de utföra detta mål samtidigt som världens öde läggs på deras axlar?

LÄS MER RECENSIONER: Pool Panic

Rainbow Skies har alltså en trio av intressanta personligheter, och en rätt generisk handling som ändå lyckas engagera. Uppfattningen är till trots att dessa saker ändå inte är vad spelet väljer att lägga fokus på – de är snarare ett bihang till den riktiga anledningen till spelets skapelse. Rainbow Skies kommer nämligen snart visa sig vara en grindfest av rang. Välkommen till monster-malandets paradis.

Det är ett enkelt koncept: du tar dig an uppdrag som, utan undantag, går ut på att ge dig in i ännu en strid för att vinna objekt. Dessa objekt gör dig starkare, och när du är starkare kan du ge dig ut på nästa monsterjakt för att vinna fler objekt och bli ännu starkare. Det är en sluten cirkel.

Vart Rainbow Skies vinner på sitt mycket enkla koncept är i sitt välutvecklade stridssystem. Har du ingen kärlek över för turbaserade strider a’la varenda taktiska JRPG från svunna tider kommer detta inte vara ett spel du vill roa dig med timmar i sträck men om det här däremot är helt i din smak skall du lyssna vidare.

LÄS MER: Jag behöver en TV-spelsmentor

Striderna initieras antingen av att spelaren vandrar in i ett synligt monster, eller genom valet att acceptera ett påhopp. Detta system ger utrymme för att kunna ta sig tillbaka obehindrat till närmsta helare för att tanka upp sina karaktärer och ge sig på monstrena med nyfunnen styrka. Vid en strid uppenbarar sig ett rutnät, där hjältarna intar ena sidan av planhalvan och horden av motståndare intar den andra. För att vinna en strid mot vad som förmodligen kommer vara trippla antalet monster mot din grupps hjältestyrka krävs det nu en taktisk användning av handlingspoäng. Positionera strategiskt ut din grupp runt planhalvan, slåss med de massvis av olika färdigheter som varje karaktär lär sig, och använd den myriad av olika objekt du samlat på dig under resans gång. Spela smart och förstå vilken fiende som är svag mot vad så kommer spelet bli en miljon gånger enklare än vad det känns som från start. Blir det däremot för enkelt kan du alltid välja att öka på svårighetsgraden ett snäpp. Du vet, ifall du inte redan var nog plågad i vardagen.

Det finns nämligen en brant jäkla inlärningskurva. Eller, kurvor snarare. Kanske till och med bergsmassiv. Rainbow Skies är ett svårt spel, och ger inga illusioner om att vara annat. Vad som brukar vara en jämn och fin kulle av upptrappning blir i detta spel en berg-och-dalbana av oändliga strider för att kunna ta sig vidare till nästa steg i spelet. Det ligger även på spelaren att höja varje karaktärs grundstatistik, så som styrka, försvar och snabbhet, med så kallade skillstones som du vinner genom, du gissade det, strider. Att levla kommer alltså inte att leda dig på rätt väg om hur du vill att din grupp med hjältar ska växa, det får du lista ut själv. Känner du sen att du gått åt helt fel riktning med en av karaktärerna – då är det bara att börja mala strider efter fler skillstones.

ÄNNU MER RECENSIONER: Mothergunship

Det finns ingen riktig krok som håller mig fastbunden i spelet under många långa nätter, och ibland blir jag uppriktigt frustrerad över hur svårt det är. Jag får under jobbiga strider en tendens att i tysthet sakna handhållandet moderna spel kan erbjuda mig. Ändå tror jag hur jag under en dag av oinspirerat soffliggande definitivt kan se mig själv ta en paus för att slägga mig igenom väggar av monster under ett par timmar.

Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte i medveten ålder spelat några taktiska gamla JRPG:n. Jag har helt enkelt ingenting att jämföra med. Inte heller kan jag falla in i en nostalgisk trans. Rainbow Skies är därmed ett ganska nytt koncept för mig. Spelet är en av få vägar för mig att få uppleva en av spelhistoriens fundamentala byggstenar som är gamla rollspel. Enformigheten till trots finner jag spelet vara ett roligt och ganska självironiskt verk. Ett sätt att hylla det gamla och uppskatta det nya.

Betyg: 6/10