1 minuter lästid

Jag skulle absolut inte kalla mig ett Sonic-fan men jag älskar Sonic Mania och detta är nog det närmsta jag kommit till att verkligen uppskatta serien. Serien har alltid haft element som fascinerat mig så som ringsystemet och hur varumärket kan skapa en god balans mellan hög fart och givande gameplay. Jag spelade Mega Drive-spelen hos vänner och Sonic Adventure på Dreamcast var det första Sonic-spelet jag ägde själv. Därefter jag har doppat tårna i spelen här och där. Ibland skakar jag förbryllat på huvudet men stundtals har spelens vansinnestempo imponerat på mig. Det är en serie som gäckat mig i många år med andra ord.

Med Sonic Mania känner jag ingen som helst ambivalens. Det är en fröjd att spela och se på. Det är skapar upplevelsen av att spela en välanimerad Saturn-uppföljare som aldrig såg dagens ljus. Jag diggar att klassiska musikstycken först presenteras naket retro för att sen moderniseras och få feta kompletterande beats och instrument. Det bjuder ständigt på nya roliga ideér, varierande bossar, allmän lekfullhet och charmiga throwbacks. Ett tillfredställande tempo uppnås genom en god mixtur av kortsiktiga mål och en känsla av konstant framåtdriv och momentum genom kolossala nivåer av gammal och ny valör.

Det är ett Sonic-spel som äntligen gått i Super Mario-skolan och insett hur mycket värde det kan ligga i att våga ha massor med coola ideér och bara använda dem en gång. Jag trodde aldrig det här spelet skulle fånga min uppmärksamhet men aldrig har påståendet att ett bra spel alltid är ett bra spel varit mer sant.