När jag var liten älskade jag spel, men i tonåren så försvann det mesta av mitt intresse. Tjejer, punk och att få bra betyg i skolan blev betydligt viktigare. För att inte tala om hockey. Jag älskade allt som hade med hockey att göra: jag lusläste alla hockeytidningarna, såg alla matcherna, snackade hockey med min lika hockeytokiga vän Daniel och vi köpte massor av hockeybilder. Jag har fortfarande halva garderoben fylld med pärmar med hockeybilder. Kanske är de värda en del idag?

Jag och Daniel spelade inte TV-spel, men vi spelade NHL. Under vintern 2001 fastade vi fullständigt. Nästan varenda kväll under större delen av vintern spelade vi två eller tre timmar NHL 2001 per kväll. Vi spelade aldrig mot varandra. Vi spelade alltid i samma lag. Och vi spelade bara säsong. Så här i efterhand känns det fullständigt absurt att mina föräldrar lät oss husera framför familjens, för den tiden, väldigt stora TV i vardagsrummet, medan de fick nöja sig med min mindre TV på mitt rum när de ville titta på Expedition Robinson och Vem Vill Bli Miljonär, men tack så mycket mina föräldrar för den vintern!

Min och Daniels inställning till att spela NHL 2001 på hans Playstation 2, som han släpade med sig till mig varenda kväll (det var ju jag som hade den stora TV:n och föräldrar snälla nog att offra den), skiljde sig kraftigt åt. För mig var NHL 2001 en dröm, en fantasi, en hockeyfest. Daniel var realisten: han ville att allt skulle vara precis som i verkligheten. På den här tiden fanns förstås inga patchar, uppdateringar och expansioner. Så även om spelet släpptes samtidigt som NHL-säsongen började var laguppställningarna redan föråldrade på dag ett. Vilket gav Daniel svår ångest.

Jag kan inte förklara hur mycket Daniel led av att lagen inte såg ut precis som lagen såg ut i verkligheten utan att det låter överdrivet. Han gjorde ett seriöst försök att genomföra alla de byten som skedde i verkligheten i spelet, men det fanns ingen funktion i spelet att snabba göra om alla laguppställningarna i spelet. Dessutom tillkom förstås spelare till ligan i verkligheten som inte alls var med i spelet. Plan B, som Daniel drev igenom på egen hand, var att vi inte skulle göra några byten i spelet. Alls.

Problemet var att jag älskade att göra byten i spelet. Det var en stark kick att byta spelare, en kick påminner det jag idag känner när jag vinner en Tradera-auktion av något sällsynt och eftertraktat spel. Det var ett ögonblick av perfekt spänning och berusning. Daniel ville alltså att vi aldrig någonsin skulle byta en spelare och jag ville att vi skulle byta spelare varje kväll. Något måste ge vika.

I och med att Daniel var en ung kille gick det inte att ta sig genom en spelkväll utan ett par Dr Pepper eller Coca-Cola. Så det blev rätt mycket springande fram och tillbaka till kylskåpet. Och till toaletten förstås. Det var då jag hade min chans. Jag visste att jag hade 30 sekunder på mig när han gick till kylskåpet och minst minuten på mig när han gick på toaletten. Då hoppade jag snabbt in i trade-läget. Första gången rekognoserade jag. Andra gången tog jag ett beslut. Tredje gången genomförde jag själva bytet.

LÄS ÄVEN: Speciella stunder: Super Mario Bros och Daniels fötter

Nu kommer Daniel tillbaka från toaletten. Han sätter sig i soffan, förväntansfull att dra igång nästa match. Jag ser till att distrahera honom när laguppställningen visas och när spelarna kommer in på isen, eller så pratar han på egen hand på om hur vi ska spela, så han har ingen aning om vad som har hänt. En gång nämnde han till och med spelaren jag precis bytt bort i sitt taktiksnack!

Ovetandes börjar Daniel spela. Jag sitter som på nålar. Spänningen är stark. Jag känner mig som en liten pojke som har genomfört ett riktigt busstreck. Daniel är lika fokuserad på att vinna som han alltid är, och först märker han ingenting. Men halvvägs in i första perioden stramar plötsligt Daniel till och han utbrister: ”Vad? Vad i- Vad i helvete gör han där?! Vem spelar jag som?!” Daniel är inte korkad, men han kan vara rätt godtrogen, så det tar ett par sekunder innan han fattar vad som inträffat. Så vänder han sig mot mig med ett ilsket ansikte när han inser vem som är den skyldige. ”Du- Du- Du- Det är du som gjort det här!” stammar han.

Helst skulle han vilja ge mig en rejäl utskällning, men matchen pågår och den måste spelas; det är viktiga poäng som står på spel, så muttrandes vänder han sig mot skärmen igen. Men Daniel är tydlig med att så fort matchen är över ska det bytas tillbaka igen. ”Den där- Den där spelaren ska inte vara i vårt lag!”

Men när matchen är över är läget ett annat. Speciellt eftersom vi har vunnit. Speciellt eftersom den nya spelaren hade gjort mål, vilket jag naturligtvis har satsat på att göra. För jag har vanligtvis gjort ett bra byte förstås, som gett oss en något bättre spelare. ”Visst,” säger jag. ”Byt tillbaka bara.” Men det är det där med byten. Det är ju det som inte Daniel gillar. Så det blir inget byte tillbaka. Inte den här gången heller.

Halvvägs in i säsongen är mer än halva laget bortbytt. Då mitt favoritlag är Pittsburgh Penguins och Daniels favoritlag är New York Rangers, så spelar vi alltid med något tredje lag. Men alla mina favoriter från Pittsburgh spelar snart i vårt lag ändå. Det gör även Daniels favoritspelare förstås, om jag tycker att de bidrar till laget. Och nu har både Daniel och jag något annat att tänka på. Det här med byten ligger långt bakom oss nu, för nu är alla blickar vända mot att ta sig till slutspel. Mot att äntligen vinna Stanley Cup.