2 minuter lästid

När jag var liten fanns det inget Youtube eller Twitch. Att strömma spel var således ett helt okänt koncept. Men om du trodde att fenomenet ”titta på när andra spelar TV-spel” inte existerade då så har du fel. Det fanns visserligen ingen Dr DisRespect eller Ninja att titta på, men varje skola hade sina egna stjärnor som gärna visade upp sina färdigheter för besökare från hela stadsdelen.

Vi hade Johan i mitt klass som hade memorerat hela Metroid och alla dess hemligheter och kunde speedrunna spelet så snabbt som någon liten pojk kunde. Vi hade Roger – min kompis Daniels kusin – som hade spelat sjuka mängder Street Fighter II och kunde klara spelet utan att ta skada, eller kunde han klara spelet på högsta svårighetsgraden utan att förlora en rond? – mitt minne sviker mig här. Hade det bara funnits stora Street Fighter II-turneringar i Sverige vid den här tidpunkten hade Roger säkert varit framgångsrik. Och så hade vi Daniel vars paradnummer var att han kunde klara Super Mario Bros utan att förlora ett enda liv.

Det som var mest imponerande med Daniels bedrift var inte bedriften i sig, men att han var så avslappnad när han gjorde det. Han stod (ja, han stod upp när han spelade) och småpratade med oss i publiken och såg helt obekymrad ut. När jag tänker på självsäkerhet och självförtroende tänker jag på Daniel spelande Super Mario Bros.

LÄS MER: Vid vägs ände – 30 år av Super Mario-avslut

Men alla nyheter är till sist gamla nyheter. Ingen var längre så intresserad av Daniels specialitet. Men Daniel hade ett äss i rockärmen. En kväll bjöd han in oss för att vi skulle få se något speciellt. Och nog fick vi se något speciellt alltid. Daniel klarade nämligen Super Mario Bros utan att förlora ett liv. Med handkontrollen upp och ner. Nu var det visserligen inget småpratande, utan Daniel var i högsta grad koncentrerad och tyst där han stod, men det var imponerande ändå.

Jag hade aldrig varit särskilt bra på spel, men här kände jag mig mer underlägsen än någonsin. De andra barnen i publiken höll med. Men även denna bedrift blev till sist gårdagens nyheter. Och Super Mario 3 och Super Mario World var säkerligen hetare spel i vilket fall vid den här tidpunkten. Men Daniel hade ytterligare ett äss på gång.

LÄS MER: Vår recension av Super Mario Odyssey

En dag när jag ringde på hos Daniel öppnade han utan strumpor på fötterna. Han var upptagen med något, men han bjöd in mig för han sa att jag skulle kunna hjälpa honom som stöd. Det jag fick se var Daniel sittandes (ja, nu satt han faktiskt) med NES-dosan på den mjuka mattan och sina tår på NES-dosan. Daniel hade bestämt sig att han skulle klara Super Mario Bros utan att förlora ett liv. Med fötterna.

Jag vet inte vad som var det stora problemet. Att Daniel var lång och hade stora fötter. Eller om det var att NES-dosan helt enkelt inte var designad för att användas med fötterna. Hade vi spelat in det jag fick se av Marios äventyr på Daniels TV den eftermiddagen och visat det för en publik hade de säkert trott att den som spelade var gravt berusad. Daniel klarade så vitt jag vet aldrig Super Mario Bros med fötterna. Eller så försöker han än.