Jag älskade Resident Evil i allmänhet och Resident Evil 4 i synnerhet, så när Dead Space avtäcktes med sitt ”Resident Evil i rymden”-upplägg var det klart att jag blev intresserad. Det färdigt spelet levde också upp till mina förväntningar. Det lyckades vara traditionellt och nyskapande på samma gång. Isaac Clarke vandrade omkring på det väldiga, övergivna rymdskeppet i sin svetsardräkt och istället för traditionella vapen fick han använda de verktyg som fanns till hands. Det mest nyskapande var hur man inte bara kunde skjuta monstren rakt i magen som en galning eller gå efter headshots, utan man fick skjuta av lemmarna från monstren en efter en för att ta död på dem.

Var det något som var konstigt med spelet var det att svårighetsgraden var väldigt ojämn. Enklare partier varvades med partier som var ruskigt svåra. Med tanke på hur långsamt Isaac Clarke rörde sig var det tufft att fly från monstren när det behövdes. Fullständigt mördande var en passage där man skulle vandra utanpå rymdskeppet, där starka återkommande vindar hotade att slunga iväg dig till din död om du inte hann ta skydd i tid. Och det var inte det lättaste. Jag kämpade och kämpade med denna passage, men hur jag än gjorde så fångade den fruktansvärda vinden mig. Jag fick planera min färd från skydd till skydd in i minsta detalj. Som en riktig speedrunner fick jag kapa av en hundradel här och en hundradel där för att få den perfekta färden.

Till sist, efter över en timme, lyckades jag ta mig igenom passagen och ta mig in i skeppet igen. Jag har sällan varit så stolt över mig själv i ett spel. När jag till sist klarade spelet var jag väldigt nöjd, både med mig själv och med spelet. Visst hade de plötsliga topparna i svårighetsgraden varit lite irriterande, men det var trots allt ett skräckspel. Vissa skräckspel har medvetet en klumpig kontroll för att man ska känna sig ännu mer utsatt. Så att ett skräckspel har en svårighetsgrad som pendlar fram och tillbaka är närmast mer logiskt än att den följer en ständigt stigande kurva som i de flesta andra spel.

LÄS ÄVEN: Speciella stunder: Super Mario World fick mig utkastad från Åhléns

Det första jag gjorde när eftertexterna rullat färdigt var att starta om spelet på andra varvet. Detta är någonting jag egentligen aldrig gör, men jag gillade spelet så mycket, och dessutom ville jag fortsätta att låsa upp punkter på det beroendeframkallande uppgraderingssystemet till vapnen. Efter den inledande filmsekvensen är det första som händer när man börjar spela följande: man får veta att man ska trycka in LB för att springa i spelet.

Då blir jag alldeles kall inombords.

Jag inser nu att jag precis har spelat igenom Dead Space utan att använda springknappen en enda gång! Jag hade ingen aning om att det fanns en springknapp! Den där jäkla svetsardräkten såg skittung ut; jag hade ingen aning om att han kunde springa i den! Plötsligt insåg jag varför vissa passager i spelet hade varit så svåra som de var…

Det blev inget mer spelande av Dead Space. Jag stängde av min Xbox 360 och försökte bara samla mina känslor. Trots att jag älskade Dead Space blev det aldrig att jag spelade tvåan eller trean heller när de kom. Jag förlorade helt enkelt kontakten med spelserien och återupptog aldrig den igen. Men samtidigt finns en längtan, en längan att återvända till skräcken i rymden. Kanske kommer jag en dag att återvända till det monsterfyllda rymdskeppet. Och då ska jag tamejfan springa.