4 minuter lästid

Frukosten, det viktigaste målet på dagen, består av tre delar. Det är såklart:

1. Centerberry Burst Flingor
2. Äggule-mjölk
3. Regulator för en perfekt temperatur.

Du spelar som Nova, en ”Nano Cleaner”. Du har skapats av ”The Center” för att rädda världen från dammet som kryper in som en tsunamivåg mot samhället och som smittat dess invånare. I spelets introduktionssekvens vaknar Nova upp på en liten ö som flyter i luften. Hon lär sig sitt syfte och hjälper öns tre invånare med enkla sysslor medan hon klättrar uppför en liten kulle.  På toppen av kullen möter hon Chalaza VIII  som gratulerar henne för sina triumfer, hur hon har genomkorsat detta omfattande land och lärt känna alla dess invånare. Kameran panorerar över den lilla ön och visar alla (tre) invånare till tonerna av sentimentala pianoslingor. Chalaza VIII använder sina sista krafter för att skicka iväg Nova mot nya äventyr och titelskärmen framträder. Polletten har fallit ner, stampats på och sedan borstats bort.

Förvirrad än? Låt det bara hända. Välkommen till Anodyne 2.

Hahahahaha

Vid första anblick kan man tro att det är en tredjepersons-version av ett Final Fantasy-spel. Grafiken, ljuden, menyerna och musiken siktar definitivt på en ”Playstation ca. 1998”-vibe. Musiken sticker inte ut nämnvärt men är passande. Den matchar omgivningen som är familjär men främmande, som om en utomjording skulle förklara jorden för sina vänner. Oförenliga syntar ekar över de ödsliga landskapen. Spelupplägget är uppdelat i tre delar. 3D-övervärlden, 2D top-down-action och pussellösningar. Den tredje är ett kortare rytmspel.

Övervärlden i 3D är kortfattat stor och tom. Det finns några enstaka NPC’er och byggnader men annars är det mestadels transportsträckor mellan ett par miljöer och milda plattformsutmaningar. För att korta ner transporttiden kan Nova transformera sig till en bil/halvbandsvagn vilket är välkommet i spelets senare skeden då du har sett allt 17 gånger och bara vill komma vidare.

VILKA SPELINTRON STICKER UT?: Veckans fråga #38: Vilket spel har den bästa inledningen?

I 2D-välrlden som även är i nanostorlek finns det pussel som får mig att känna mig dum och smart på samma gång. De är antingen förrädiskt enkla eller till synes lösningslösa. Nanosize-världarna skiljer sig annars inte nämnvärt från varandra. Förutom pussel består all action av att man dödar olika fiender eller suger in dem och använder dem som projektilvapen mot annars onåbara måltavlor. I slutet av varje värld väntar en miniboss och efter den hittar man en dammig kristall som du godhjärtat dammsuger av för att rädda världen.

Jag insåg precis att jag spelar en Chosen One som räddar världen genom att dammsuga. Jag är en glorifierad lokalvårdare.

Nanosize ger härliga NES-vibbar

Innan man krymper ner till nanostorlek skall man ta sig igenom ett kortare rytmspel där man ska blockerar projektiler genom att trycka i styrkorsets fyra riktningar. Detta är det svagaste inslaget i spelet och känns som ett internskämt mellan de som gjort spelet. Det tillför inte något och varje gång det var med tänkte jag ”Varför?”. Men det är ändå så dumt att det blir roligt, vilket kan ha varit avsikten. Det är faktiskt ändå min typ av humor.

På tal om humor så finns det partier av spelet som har en låst kameravinkel av ingen direkt anledning. Jag är övertygat om att detta också är menat som ett skämt. Det är som att de säger ”Minns du i Final Fantasy VIII när kameran var låst och du inte kunde se vad du höll på med? Vad dumt och tokigt det var!” jotack, jag minns.

Allt är storslaget och överdrivet. Texten och vad som beskrivs känns inte alls som att det håller ihop med spelet. Mycket upplevs som tungt, mörkt och stoiskt men spelets yttre avger inte samma signaler. Den frånkopplingen är den största bidragande faktorn till Anodyne 2:s charm.

MER MODERN RETROMUMS: RAD

Men det är inte bara spel och lek. Halvvägs in tar spelet en mörkare vändning. Det är inte längre bara fyndiga, knäppa karaktärer som har blivit neddammade. Dammet blir en djupare kommentar om människans hybris, och bjuder på ett miljöperspektiv om hur den detta kan leda till att inte bara du själv hamnar i fördärvet, utan även din omgivning och samhället i stort. Det handlar om karaktärer som glömmer bort sina syften i livet och, i ett fall, bokstavligt talat gräver ner sig i marken för att komma undan sina problem.

På regelbunden basis bryter spelet ner den fjärde väggen. Det är inte bara för komisk effekt utan även som kommentar på hur spelarens avatar inte tar hand om sig själv i spel. Hur de bara används för att göra det spelaren vill. Här finns kommentarer om att man inte äter eller sover förutom när det är lägligt. Kritiken mot ”The Center” och hur spelet påminner en om Novas behov blir en kommentar på hur vi bara accepterar spels premisser och inte tänker så mycket på vad man gör och varför man gör det.

Fjärde väggen har fått en omgång från Miley Cyrus

Det som drar ner spelet är vaddering. Långa distanser och ”pussel” som mestadels går ut på att hitta rätt plats i rätt ordning. Spelet känns splittrat. Undertale är ett bra exempel på ett spel som lyckas blanda humorn med allvaret utan att nödvändigtvis tappa det ena över det andra. Men Anodyne 2 skiner som mest när det agerar som en kommentar på spelarens förhållande till spelen i sig och avatarerna som vistas inom dem. Delarna smakar bra för sig, men blandningen skär sig och lämnar en konstig smak i munnen.

Gott och blandat eller bara blandat?

Men i slutänden har jag bara en fråga: Varför kan Nova förvandla sig till en bil?!