Som liten grabb gjorde en vana av att spela så mycket jag kunde när jag var hemma hos folk som hade spelkonsoler. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag under min uppväxt aldrig fick äga en dagsaktuell konsol (buhu, cry me a river, osv). Därför såg jag till att maximera speltiden hemma hos andra när tillfälle gavs. Kalla mig rutten och utnyttjande, men jag var svältfödd på kontemporära spel som barn.

En av de personer som föll offer för min list var min tio år äldre kusin. Han var en Sega-kille och hade under en period både en Mega Drive och en Saturn uppe på sitt rum. Båda dessa konsoler var mycket exotiska i mina ögon och pockade ständigt på min uppmärksamhet när jag hälsade på hos min fasters familj.

FLER SPECIELLA STUNDER: Livrädd för takskäggen i Arkham Knight

Som av en händelse var jag, mina föräldrar och min lillasyster vid ett tillfälle hemma hos nämnda familj på middag. Min kusin var dock inte hemma just den här gången. Desto bättre, tänkte jag, då kunde jag ju få ännu mer speltid själv. När middagen var över hade jag såklart ingen anledning att sitta kvar för att konversera, utan sprang så fort som möjligt upp på hans rum.

Här ska jag erkänna att jag inte riktigt minns hur det gick till. Antingen bläddrade jag igenom hans spelsamling och tänkte ”Resident Evil? Hmm, det verkar coolt.” Alternativt var jag så utsvulten på spel att jag bara startade upp Saturn-konsolen utan att ens bry mig om att kolla vad som satt i. Hursomhelst var det Resident Evil som dök upp där på skärmen när jag satte igång spelenheten.

Låt mig ta en kort paus för att måla upp en tydlig bild för dig. Jag var helt själv. Rummet var kolsvart, sånär som på den flimrande tjock-TV-skärmen. Jag var en hel våning ifrån alla vuxna som skulle kunna rädda mig om någon bakom skärmen ville mig illa. Där och då hade jag inte en tanke på hur illa genomtänkt detta var. Helt bekymmerslös greppade jag handkontrollen och gjorde mig redo för en trevlig spelstund.

Här blir det lite suddigt med detaljerna igen, men jag minns att jag ganska snart fick kontrollera en karaktär. Jag styrde denne längsmed en korridor i vad som tycktes vara någon form av herrgård. Byggnadens interiör var brun och tråkig, inredningen sparsmakad och belysningen dunkel. Detta var uppenbarligen inte ett trevligt ställe. Men jag lät det inte stoppa mig – jag var minsann ingen mes! – utan fortsatte med bestämda steg genom korridoren. När jag kom fram till en dörr i dess ena ände tvekade jag inte ens. Jag gjorde det enda självklara och öppnade den.

På andra sidan mötte mig en makaber syn. Någon satt hukad med ryggen mot mig. Det lät som att den åt på något. När den uppmärksammade min närvaro vände den sig långsamt om, lyfte sitt huvud och spände blicken i mig. Framför mig var en gråhudad människa, fast ändå inte riktigt en människa. Det var en varelse som jag idag direkt hade identifierat som en zombie, men som för mitt pojkjag var ett relativt obekant begrepp. Med blodet fortfarande rinnande från sin mun och ner längsmed hakan såg den på mig med ett rosslande andetag. Det var en av de mest skräckinjagande syner jag någonsin sett!

Jag vet inte hur, men på något sätt lyckades jag stänga av både konsol och TV-skärm och, med benen på ryggen, ta mig ner till bottenvåningen helt oskadd. Jag var i säkerhet! Dock hade jag ingen aning om att minnena av den här stunden skulle klösa sig fast i mig, även i vuxen ålder.

MER OM RESIDENT EVIL: Förändringarna som förädlade Resident Evil 2

Men var det verkligen så här det faktiskt gick till? Är det jag precis beskrivit så som de inledande minuterna av Resident Evil ser ut? Det kan jag inte svara på. Det enda jag vet är att det är dessa bilder som etsat sig fast på min näthinna och gett mig ett minne för livet. Oavsett om det överensstämmer med verkligheten eller är helt fabricerat är det så här jag minns min allra första upplevelse av Resident Evil-serien.

Hursomhelst kan jag med säkerhet säga att jag den dagen lärde mig en värdefull läxa. En läxa som jag håller som ett mantra än idag. Nämligen följande:

Spela aldrig skräckspel själv.
I ett nedsläckt rum.
Mer än två sekunder från närmaste vuxen.

Det, och att inte snylta på andras TV-spelskonsoler i onödan.