Etikettarkiv: Pokémon

New Pokémon Snap kommer till Switch

Något som Nintendo- och Pokémon-spelare haft på sin önskelista länge är en uppföljaren till Nintendo 64-spelet Pokémon Snap. Hoppet har brunnit starkt och nu efter 20 år är Nintendo äntligen redo att ge oss vad vi vill ha. New Pokémon Snap kommer tillåta dig ta foton på allsköns pokémon på olika öar.

New Pokémon Snap har än så länge inget lanseringsdatum.

Är Pokémon världens gulligaste achievements?

Om du har läst mina andra texter den här veckan har du för länge sedan förstått att jag älskar Pokémon-spelen – åtminstone de tidigaste generationerna. Men jag har kanske inte sagt varför jag tycker om dem så mycket som jag gör. Tillåt mig att börja min förklaring med en fråga: gillar jag achievements? Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag gör.

Att pricka av saker från listor är bland det bästa jag vet. Det finns en ofattbar tillfredsställelse i att ge sig själv ett kvitto och en klapp på axeln för att ha klarat av eller gjort färdigt något. Att-göra-listor, inköpslistor, önskelistor, kom-ihåg-listor – the list goes on (pun intended). Precis så funkar achievements i spel för mig. Oavsett om det rör sig om achievements inom själva spelet eller via exempelvis Steam eller PSN är jag där och nosar. Det ger den där extra lilla kryddan till spelens huvudsakliga gameplay och utmaning. Dock inte achievements som en får för att klara av obligatoriska delar av storyn. Vem som än kom på den idén förtjänar stränga dagsböter!

LÄS MER OM VAD SOM ÄR KUL MED SPEL: Nu har jag onödigt kul igen

Kort och gott skulle en kunna säga att jag älskar achievements – med det lilla förbehållet att de håller sig inom rimlighetens gränser. Men så länge det inte går ut på att jag till exempel måste spela om ett över 30 timmar långt spel på samtliga svårighetsgrader brukar jag för det mesta ta mig an utmaningen att hundraprocenta spelen jag spelar. Och jag vill tro att detta beteende har sin grund i samlandet som totalt fångade mitt intresse när Pokémon blev en del av mitt liv.

Det är nämligen inte förrän på senare år, efter att ha spelat otaliga spel sedan Pokémon, som jag har börjat se likheterna mellan de achievements jag jagar med jämna mellanrum och de Pokémon jag en gång bestämde mig för att fånga. I all marknadsföring kring de första spelen följde ju, som de flesta känner till, frasen ”Gotta catch ’em all!” och jag var verkligen inte sen att blint lyda storebror.

Konceptet att fånga alla 151 Pokémon kändes som en stor utmaning, men absolut inte omöjlig. Överlag handlade det om att hitta vissa sorter på väldigt specifika platser; andra var jag tvungen att byta till mig både med karaktärer i spelet, eller med vänner som ägde den andra kassetten. Lägg till detta att jag måste träna i princip alla dessa så att de gick upp i nivå och så småningom utvecklades. Dessutom kunde vissa bara utvecklas till sin slutliga form via ett byte med annan spelare. Ytterligare en handfull kunde inte utvecklas utan hjälp av särskilda stenar som var av samma typ: fire, thunder, moon, leaf, m.fl.

Det var som sagt en utmaning, men en överkomlig sådan. Och för att kunna hålla reda på mina framsteg fanns en så kallad Pokédex: en alldeles underbar uppfinning med ett register över spelets samtliga varelser. Allteftersom jag mötte nya Pokémon fylldes registret på och det visade väldigt tydligt vilka monster jag hade fångat och vilka jag bara hade sett. Om jag ännu inte hade fångat ett särskilt monster kunde jag med hjälp av Pokédexen få reda på i vilka områden dessa gick att stöta på.

Kanske är det också för att samlaruppdraget från början kändes görbart som jag upplevde att det blev lite för mycket när Ruby-Sapphire-generationen och efterföljande spel fortsatte att addera hundratalet Pokémon med varje ny generation. När det kom upp över 300-talet fångbara monster kände jag att glöden började falna. Att många av de nya monstren dessutom kändes fantasilösa och ihophafsade hjälpte heller inte till, men det är en helt annan diskussion. Men det är hursomhelst precis med Pokémon som med achievements: när de blir för många känns det bara framtvingat och övermäktigt. Nyckelordet är måtta!

LÄS VÅRA RECENSIONER: Afterparty

Jag ska öppet erkänna att jag inte alls vet hur det ligger till med de spel som släpptes från och med den fjärde generationen. Går det att få tag på exakt alla Pokémon eller har de senare spelen haft ett begränsat antal tillgängliga monster för just den, och möjligen även den föregående, generationen? Utan att egentligen veta skulle jag killgissa på det senare. För hur mycket jag än gillar idén om att kunna söka reda på över åttahundra färgglada figurer inser jag att både jag själv och många andra nog skulle tycka att det blev segt i längden (Super Mario Odyssey säger hej).

Hursomhelst tvivlar jag inte en sekund på att på samma sätt som konceptet med att finna och samla allihop en gång snärjde mitt intresse har det sedan dess hunnit snärja många andra nyfikna äventyrare. För Pokémon-spelen lyckas tala till oss människor via ett basalt behov som går att spåra hela vägen tillbaka till en tid då vi var jägare och – just det – samlare. Att leta och försöka ta alla achievements, eller Pokémon, är en tillfredsställande känsla.

Pokémon-serien erbjuder spelarna en i de flesta fall överkomlig utmaning och precis tillräckligt med hjälp i form av ett behändigt register, vilket förser dem med förutsättningar för att serveras endorfiner i lagom portioner genom hela spelet. Därför tycker jag inte det är särskilt konstigt att dessa spel är så älskade av så många. För låt oss vara ärliga. Vem skulle inte välja att jaga achievements om de kom förpackade som söta monster?

När jag fångade allihop i Pokémon Crystal

Denna text publicerades ursprungligen i en annan form på bloggen spelameddavid.nu.

Bussen stannar vid hållplatsen och dörrarna öppnas. På kliver en liten, knallgul figur som glatt yttrar någon form av odefinierbart läte mot chauffören, för att sedan sälla sig till den brokiga skara varelser som redan sitter på bussen. De åker vidare och stannar så småningom i en gränd, varpå chauffören kliver ur och ber passagerarna vänta kvar. Inom kort sätter han igång en skrotpress. Gnuggandes sina händer ser han sedan triumferande på när bussen sakta pressas ihop med alla varelserna kvar inuti. Men när pressarna öppnas ligger där, istället för den mängd manglat skrot och blod en hade kunnat förvänta sig, en Gameboy.  På dess skärm syns samtliga bussens passagerare, medan den häftiga speakerrösten proklamerar: ”Du kan hitta dem i din Gameboy” och ”båda spelen krävs för att fånga allihop”. Klippet slutar med att chauffören förnöjt spelar sitt nya spel i eftermiddagssolen.

Denna korta tv-reklam var startskottet för vad som skulle bli en nästan 20 år lång följetong i mitt liv som spelnörd. För under de kommande tre-fyra åren från och med att jag anno -99 först fick se detta 30-sekundersklipp åt, sov och andades jag Pokémon. Typ. Tillsammans med en handfull lika hängivna vänner spelade jag spelen, samlade spelkorten, följde tv-serien, köpte serietidningarna – ja, vi till och med ritade och skrev egna serier och noveller om de 151 fickformatsmonstren. Vi rent ut sagt levde Pokémon. Det som en gång börjat med en blå och en röd (och så småningom även en gul) Gameboy-kassett hade under kort tid vuxit och blivit en stor del av vår personlighet.

2001 hände sedan något overkligt. Vad som en gång varit 151 skulle nu bli ytterligare 100. Pokémon Gold och Silver kom och utökade inte bara antalet monster, utan även spelvärlden – i färg dessutom! Så här tidigt i min karriär som gamer var det fullkomligt ofattbart att jag skulle få möjlighet att spela ett spel som avsiktligen hörde ihop med en tidigare del i serien, så till den milda grad att man kunde koppla ihop dem med länkkabel. Det var under denna period som mitt Pokémon-intresse nådde sin absoluta kulmen. Jag har tydliga minnen av att jag vid flertalet tillfällen låg i sängen och tänkte: ”Hoppas att jag inte dör i sömnen i natt, för jag har fortfarande inte fångat allihop.” En något makaber tanke, jag vet, men vid 12 års ålder hade jag inte många andra bekymmer.

LÄS OM FLER I-LANDSPROBLEM: Den svåraste utmaningen i spelvärlden: ta sig genom backloggen

Snart hände tyvärr med mig och mina vänner vad som så småningom händer alla barn: vi växte upp. Pokémon slutade vara hett och nya intressen tog dess plats. Att vara tonåring under mitten av 00-talet innebar att du var en tönt om du fortfarande gillade Pokémon. Jag och mina vänner fortsatte dock att spela spelen – i smyg – tills teknikens framsteg och andra, nya spel med vassare grafik tvingade oss att gå vidare. Men trots att jag till och med sålde mina Pokémon-spel för ockerpriser (fråga mig inte varför) lämnade jag dem innerst inne aldrig ifrån mig. Istället hyste jag under min fortsatta uppväxt en längtan inom mig om att införskaffa spelen på nytt och avsluta det uppdrag som ålagts mig i tidig ålder.

Frälsningen kom i och med det som innebär pånyttfödelsen för den undertryckta tonårsnörden: post-gymnasialtiden. När tonåren till slut passerar, och med dem den osäkerhet och dåliga självkänsla som ofta hör till, tillåts en att återigen omfamna sina barndoms intressen. I mitt fall stärktes detta ytterligare av två år på folkhögskola, undanskuffad i en småort tillsammans med fler likasinnade. Min nostalgi fick en nytändning och mitt surt förvärvade studielån började bidra till det projekt som innebar att ännu en gång köpa de spel jag en gång ägt. I maklig takt, vill jag tillägga, då studentens kassa tenderar att sina snabbt.

Spelen i min privata samling.

Jag ska tillåta mig en liten avstickare och säga att jag även spelade Pokémon Ruby och Sapphire när de var aktuella, men var dem aldrig riktigt lika hängiven som jag varit Gold-Silver-generationen. I min mening sköt Nintendo sig själva i foten i samma stund som de bestämde att det inte skulle gå att parkoppla den nya generationens spel med dess föregångare. Detta betydde att samtliga trogna fans var tvungna att lämna sina gamla spel på hyllan och blicka framåt. Såhär i efterhand förstår jag givetvis att fullkomlig bakåtkompatibilitet till slut hade blivit omöjligt med tanke på att serien nu är inne på sin åttonde generation. Hursomhelst kände jag någonstans i samband med tredje generationen att det började bli för mycket och för rörigt. Och när det så småningom kom även en fjärde generation hade jag släppt serien helt och hållet. För i mitt hjärta har det aldrig funnits plats för fler än 251 Pokémon – samma 251 som utgjorde en stor del av min barndom.

MER OM POKÉMON: Speciella stunder: Mästarens antiklimax i Pokémon Blue

I början av 2016 fick jag äntligen avsluta det kapitel jag påbörjat nästan 20 år tidigare. På min Pokémon Crystal-kassett finns i skrivande stund nämligen andra generationens samtliga 251 Pokémon (såvida inte batteriminnet har gett upp). Du läste rätt: jag fångade allihop! Med samtliga sex kassetter från spelseriens två första generationer i min ägo lyckades jag till slut på hederlig väg bli en Pokémonmästare. Nåja, nästan hederlig väg…

För att få tag på den 251:a Pokémon – Celebi – när det begav sig krävdes att en deltog i särskilda tävlingsevenemang anordnade av Nintendo själva. Vinnarna i tävlingarna fick skicka in sina spelkassetter till Nintendo som programmerade in möjligheten att alls kunna stöta på Celebi i spelet. Därmed kan en lätt tro att mina ambitioner att införskaffa denna raritet gick om intet i och med att de svenska tävlingarna upphörde någon gång kring 2003. Men icke! I princip så länge det har funnits spel har det också funnits medel att överlista dem med – i det här fallet en så kallad GameShark. Detta fuskverktyg ger dig som spelare möjligheten att lura spelet genom att lägga till rader av kod som får det att tro att du uppfyllt vissa kriterier via vanliga medel. En felfritt fungerande sådan är idag inte enkel att få tag på, men på internet går det mesta att hitta. Till slut lyckades jag alltså på konstgjord väg övertyga spelet om att min spelkaraktär i sin besittning hade ett föremål som kunde locka fram Celebi ur dess gömställe i skogen. Resultatet blev som synes:

I och med detta kunde jag äntligen lämna denna del av mitt liv bakom mig; samtliga spel från Pokémon-seriens första och andra generation finns i min ägo, och jag har fångat allihop. Men trots att jag nu har lagt Pokémon på hyllan för gott värmer mig tanken att serien fortsätter leva och sprida glädje till barn, ungdomar och vuxna världen över. För säkerligen finns det någon mer därute som likt mig själv när samma maniska tanke att samla alla spel och fånga allihop.

Veckans spelmelodi: Pokémon Blue/Red/Yellow – Route 3

Pokémon-spelen är fulla av bra musik. Det finns till exempel få saker som är så taggande som när skärmen börjar blinka svart där ute i det höga gräset eller djupt inne i den mörka grottan och stridsmusiken sätter igång. Eller när en annan tränare får syn på en och skyndar sig fram för att utmana en på Pokémon-strid, alltmedan pulsen stiger i takt med de inledande snabba tonerna.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Etrian Odyssey 3: The Drowned City – The First Campaign

Men tvärtemot vad en skulle kunna tro är det inte enbart striderna som får mig att älska de här spelen. Utfyllnaden däremellan – resandet och utforskandet – utgör en precis lika viktig del av helheten. För mest av allt är de första tre spelen i Pokémon-serien (Blå, Röd och Gul) ett lättsamt äventyr. Frasen ”det är resan som är målet” passar in väldigt, väldigt bra i den här spelserien. Och en stor anledning till vad som gör de många och långa färdsträckorna så bra är musiken, som genomgående porträtterar känslan av att befinna sig ute på vägarna och vandra mot sitt mål. Speciellt veckans stycke, Route 3, lyckas förmedla detta mycket bra.

Dess korta inledande slinga frammanar inom mig en bild av att slå upp sin ytterdörr och blicka ut mot omvärlden och de äventyr som väntar därute. Genom hela stycket ligger sedan en puttrande marschtrumma som ständigt pockar på och ger spelaren en knuff i ryggen. Melodin är lättsam och studsig, och påminner mig en aning om trippande steg. Nästan som någon som springer och skuttar sig fram, upprymd och nyfiken på vad som ska hända härnäst. Det närmast fanfar-liknande kompet med ters- och kvartsprång bidrar också till en uppmuntrande känsla som ytterligare föser spelaren framåt. Stycket består i sin helhet av bara två korta delar men dessa loopas gång på gång nästan sömlöst, likt ett äventyr som aldrig tar slut.

Som namnet avslöjar dyker Route 3 upp ganska tidigt i spelet, i samma veva som en lämnar Pewter City med en överlägsen gymledarseger i ryggen (om en har valt att börja med Squirtle eller Bulbasaur, det vill säga). Jag tycker att det här musikstycket gör ett väldigt bra jobb att spegla den bekymmersfria tillvaro och känsla av oövervinnerlighet som en känner i det här skedet.

Originallåten från spelet.

Såhär lät det förra året när Nintendo själva tolkade om Game Boy-klassikern i Let’s Go Pikachu/Evee!

Det är något visst med stränginstrument, så jag kommer även denna gång att dela ett gitarrarrangemang av veckans stycke.

Ett klipp från när jag och ett gäng vänner under gruppnamnet Kakariko Village People spelade ett Pokémon-medley, där också veckans stycke kan höras.

Speciella stunder: Bortom Johto i Pokémon Silver

Jag vet, jag har redan skrivit om Pokémon i ett annat inlägg av Speciella stunder. Men jag tror inte att ni riktigt förstår hur stor denna spelserie var för mig under åren kring millennieskiftet. Få spelrelaterade saker har haft en lika etablerad roll i mitt liv och varit en så stor del av min identitet – något ni kanske också kommer märka nu under vår temavecka här på Player 1.

I två år efter att jag julen -99 fick Pokémon Blue ägnade jag stora delar av min lediga tid åt att fånga alla 151 Pokémon i den första generationens spel. Jag spelade om spelet otaliga gånger, valde olika start-Pokémon, testade nya formationer i mitt party och utforskade skrymslen och vrår efter de glitchar och fusk som det viskades om på skolgården. Till min stora glädje dök det sedan helt sonika upp två nya spel som skulle bygga vidare på världen från de första spelen. Denna gång med två nya, aningen ädlare färger: guld och silver.

FLER SPECIELLA STUNDER: Mästarens antiklimax i Pokémon Blue

Detta innebar en ny värld att utforska och hundra nya Pokémon, utöver de från de första spelen, att söka rätt på, fånga, träna och utveckla. Jag uppslukades i precis samma grad av Pokémon Silver som av Blue. Otaliga timmar ägnades åt att tillsammans med min Chikorita resa igenom Johto-regionen och upptäcka alla dess hemligheter och nya spännande Pokémon – däribland de två legendariska fåglarna som prydde spelkassetterna.

Jag minns inte exakt varför jag så småningom återvände till New Bark Town, den by där hela spelet börjar. Kanske fick jag någon fingervisning om att det var därifrån jag kunde ta mig vidare till Pokémonligan – den sista anhalten för en aspirerande Pokémon-mästare. Hursomhelst tog mig mitt äventyr tillbaka till min fyra hus stora hemby, den här gången med en vatten-Pokémon med tekniken Surf i mitt party. Detta innebar att jag för första gången kunde bege mig ut på den lilla sjön i utkanten av byn.

Jag förstod inte riktigt vad detta skulle resultera i, för kartan tog ju slut någonstans strax öster om sjön. Men troligtvis var det något viktigt som dolde sig där ute på vattnet, och vem var jag att ifrågasätta mitt på den tiden mesta favoritspel? Så jag gav mig ut på de stilla vågorna och satte av mot sjöns bortre ände. Dock verkade inte allt stå helt rätt till. På något sätt kändes det som att jag liksom simmat lite för långt. Så här långt borde det inte gå att simma utan att stöta på någon form av för speltypisk barriär: exempelvis en tät skog eller ett berg. Kartan tog ju som sagt slut här. När jag sedan öppnade upp kartan för att undersöka saken och insåg var jag befann mig blev jag fullständigt mållös.

Det här var ju Kanto, den region där Pokémon Red och Blue utspelar sig, och som jag rest igenom otaliga gånger. Jag befann mig alltså tillbaka i nästan samma område där min första Pokémon-resa börjat för ungefär två år sedan. Helt ofattbart! Visste utvecklarna om det här?

LÄS OM MARTINS SPELÅR: Ett spelår i mikrobloggformat

Ganska snart kvästes dock min uppspelthet när jag upptäckte att jag på vägen till Pokémon-ligan och den nya Elitfyran inte kunde göra så mycket mer än att följa en snitslad bana. Barriärerna jag hade förväntat mig i vattnet utanför New Bark Town kantade här min väg och ledde mig mer eller mindre spikrakt mot Pokémon-ligan. ”Nåja, det var i alla fall en trevlig liten blinkning”, suckade jag uppgivet. Jag passerade vid ett tillfälle en korsning där två av fyra riktningar var blockerade av vakter, vilket inte gav mig mycket annat val än att traska vidare norrut mot Pokémon-ligan.

Först när Elitfyran efter mycket om och men var besegrad och jag trodde att mitt äventyr började barka mot sitt slut upptäckte jag att en av vakterna vid den tidigare blockerade korsningen var borta. Med rusande hjärta vek jag av österut och fann mig snart i Veridian City. Jag hade äntligen tillåtits att återigen träda in i Kanto! Nu kunde jag nästintill fritt resa mellan de många olika städerna och utmana ytterligare åtta gymledare som spelet hade att erbjuda. Glädjen var total!

Ytterligare överraskningar skulle vänta efter att de åtta nya gymledarna var besegrade…

Detta är inte bara ett trevligt litet påskägg och en flört med de spelare som spelade de första två spelen, utan också ett fint sätt att erbjuda en ytterligare utmaning för de som hungrade efter mer. Efter att ha besegrat den nya Elitfyran väntade alltså nu en helt ny – men för de flesta välbekant – lika stor region att utforska. Oavsett om det här var en ursprunglig del av utvecklarnas vision eller bara ett billigt sätt att förlänga speltiden så slukade jag det med hull och hår och kunde inte vara gladare för att jag fick återvända till Kanto en gång till.

Veckans fråga #47 – Vilken är din favorit-Pokémon?

Varje vecka ställer vi en fråga till våra läsare som de kan besvara här, på Facebook, Twitter eller Instagram. Veckans fråga kommer överlag fokusera på personliga spelupplevelser, anekdoter, komiska ideér och åsikter snarare än ”heta takes” om aktuella händelser. Vi tänkte det kunde vara ett kul sätt för er OCH oss att lära känna varandra.

Före vi går över till veckans fråga skall vi först lyssna på förra veckans svar när vi ställde frågan:

Vilken icke-amerikansk stad borde Grand Theft Auto utspela sig i?

Stockholm är given etta! Det har varit en barndomsdröm att kunna köra förbi sitt eget hus i GTA. Paris vore också häftigt med tanke på alla smågator och mopedtrafiken.
/Mauritz Carlström, Twitter

Göteborg, utan tvekan! Då skulle bilkörandet bli sjukt mycket mer spännande.
/David Nylander, Facebook

Det allra roligaste skulle vara Tokyo; en cool och komplex stad med möjlighet till många intressanta berättelse såväl som Kei Cars, neonljus och Yakuzan. Alternativt en större karta med ett fåtal städer (exempelvis Edinburgh, Glasgow, Belfast, Dublin). Jag tror att det skulle gå att ha mycket kul med de städerna.
/Darragh McKenna, Twitter

Köpenhamn, med möjligheten att kunna köra till Malmö.
/Johan Ridell, Facebook

Jag säger det motsatta som Johan: Malmö, och att man kan köra till Köpenhamn.
/Alexis Rozas-Parra, Facebook

Upplägg för veckans fråga:

Under denna fullspäckade temavecka då vi firar Pokémon-seriens 20-åriga födelsedag måste vi ju givetvis också undersöka vilket intryck dessa spel har gjort på våra läsare.

Redan på min tid – *drar sig i skägget och stirrar bort i fjärran* – var den stora frågan på skolgården vilken Pokémon en valde som sin start-Pokémon från Professor Oak. Själv var jag från början, och har alltid varit, en Squirtle-person. Den vattenvarelse vars fullt utvecklade form prydde min blåa Game Boy-kassett kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta som min allra första följeslagare på den äventyrliga resan mot att bli Pokémon-mästare. Men allteftersom jag och mina gelikar spelade vidare och upptäckte allt fler monster – och sedermera även nya start-Pokémon i de senare spelen – blev diskussionen om favorit-Pokémon genast mycket större och så småningom ett återkommande inslag i vår vardag.

Idag spänner serien över snart åtta generationer (i och med Sword och Shield) och därmed också dryga 800 olika sorter fickformatsmonster. Det har således blivit mycket, mycket svårt att välja endast ett monster som sin favorit. Å andra sidan måste den favoriten vara något alldeles extra för att stå ut i mängden. Därmed lyder veckans fråga:

Vilken är din absoluta favorit bland de över 800 olika Pokémon som finns i nuläget?  Och motivera gärna varför.

Tanken är även att vi samlar de bästa svaren i nästa veckas fråga. Chansen att bli citerad i nästa veckas artikel stiger avsevärt om man motiverar sitt svar. Det går utmärkt att svara här nedanför eller i inläggen som länkar till frågan på både Facebook och Twitter. Vi läser alla svar! 

20 ÅR MED POKÉMON

Den här veckan – samma vecka som Pokémon-spelseriens åttonde generation, Pokémon Sword och Shield, släpps – är det lite drygt en månad sen Pokémon fyllde 20 år. Det är alltså ganska exakt två decennier sedan den europeiska releasen av Pokémon Röd och Blå (låt oss vara seriösa, ingen kallade dem Red och Blue) som kom och hittade ett hem i var spelnörds ficka.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva av mig lite. Som redaktionens självskrivne Pokémonmästare (läs: den enda som överhuvudtaget har spelat spelen) tar jag kommandot under större delen av veckan och tvångsmatar er med texter om mina upplevelser kring denna gigant till spelserie.

Som tioåring var jag slap-bang i målgruppen för de första Pokémon spelen när de släpptes, så att de lyckas snärja mig och få mig att ge dem min odelade uppmärksamhet under lång tid gör knappast någon förvånad. Sen dess har jag hunnit lämna serien, återvända till den, och slutligen helt lägga den åt sidan. Men medan åren gått och serien fått fler och fler spel har också mången generation nya spelare upptäckt serien som en gång fångade mitt hjärta.

Och det är kanske inte så konstigt att många nördar fortfarande hittar till Pokémon. Spelens huvudsakliga premiss är intressant nog att fängsla vilken äventyrslysten spelnörd som helst: ge dig ut på en resa till platser du aldrig tidigare sett och upptäck en mängd gulliga, coola, otäcka och underliga monster. Lägg till detta att du kan fånga dessa monster och bli deras vän. Det går också att göra spelet till precis det du vill att det ska vara, beroende på vad som är din kopp te. Vill du ta dig an utmaningen att fånga alla monster? Eller bara bygga och träna det starkaste laget? Känner du dig mest manad att utmana landets samtliga tränare? Eller kanske utmana dina vänner? Med varje ny generation har dessutom både möjligheterna och antalet Pokémon blivit fler, samtidigt som de spelbara världarna har blivit större och mer detaljerade.

Ja, ni hör ju själva! En sådan fantastisk spelserie måste ju ges lite ordentlig kärlek, speciellt i samband med sin tjugonde födelsedag. Jag hoppas att de texter som kommer dominera vår gröna sajt den här veckan ska nå ut till alla er som en gång i tiden höll – och kanske fortfarande håller – Pokémon-spelen högt. Vem vet, jag kanske till och med lyckas locka nya spelare till serien. Med det sagt passar jag på att gratulera Pokémon till sina 20 minst sagt framgångsrika år här i Europa. Häng med vettja – och fånga allihop!

Alla texter alltså.

Speciella stunder: Mästarens antiklimax i Pokémon Blue

Det var redan från början solklart vad mitt uppdrag var. Det stod ju på förpackningen, på spelets startskärm och i princip all reklam och marknadsföring för spelet: ”Gotta catch ’em all!”. Självklart gick Pokémon Blue – Game Boy-spelet jag fått i julklapp 1999 – ut på att jag skulle hitta och fånga alla de olika Pokémon landet Kanto hade att erbjuda, hur sällsynta och svårtämjda de än må vara.

Vad som ställde till det hela en smula var ju det här lilla problemet att Nintendo av någon outgrundlig anledning hade fått för sig att släppa två spel. Ett rött. Ett blått. Och som om det inte vore nog med det såg de dessutom till att vissa Pokémon bara gick att få tag på i spelet med blå kassett och vice versa – vafalls! Detta innebar att för att bli en sann Pokémon-mästare och fånga allihop var jag tvungen att hitta minst en vän med den där andra, röda kassetten. Lyckligtvis hade Pokémon-spelens hypevåg sköljt över mången skolpojke i mitt bostadsområde, så kassetter av bägge de slag fanns i överflöd bland mina skolkamrater. Mina utsikter såg minst sagt ljusa ut.

Tyvärr verkade inte alla ha fattat galoppen lika snabbt som jag. Medan jag var enkelspårigt inställd på att byta till mig så många Pokémon som möjligt av de som inte gick att fånga i mitt eget spel verkade mina kompisar mer intresserade av att slåss – i spelet alltså. Den länkkabel som gjorde det möjligt att koppla ihop två Game Boy-konsoler erbjöd nämligen två olika alternativ. Det gick både att byta Pokémon mellan spelen och att bussa sina lag på varandra för att slåss. Mina vänner var mycket mer lockade av det senare alternativet än jag själv var. Men jag höll god min och gick med på att slåss med dem för att de skulle vara villiga att byta med mig sen.

Det tog sin lilla tid, och många långsamma byten med ofattbart ointresserade kompisar, men så småningom klarade jag av det. Jag lyckades byta till mig alla de arter som saknades mitt eget spel. Därefter följde en tid av tålamodsprövande grinding hos Elit-fyran för att också träna upp och få dessa att utvecklas till sina slutliga former. Jag vet inte hur många timmar jag fick ägna åt att gång på gång spöa skiten ur Elit-fyran och sakta se min Pokédex fyllas, men jag gav inte upp. Och plötsligt var jag äntligen klar! Idag, med de 800-någonting olika sorters Pokémon som finns, kanske det låter en smula futtigt att ha lyckats fånga ”alla 150” (egentligen 151, men låt oss inte ta den diskussionen nu). Men på den här tiden var det ett stort åstadkommande; jag hade gjort det omöjliga.

FLER SPECIELLA STUNDER: När Arkham Asylum bröt den fjärde väggen

Så snabbt min Articunos vingar bar begav jag mig tillbaka till Pallet Town. Där hade mitt äventyr en gång börjat och där befann sig även forskaren som varit min mentor från dag ett: Professor Oak. Förväntansfull äntrade jag hans laboratorium och gick med bestämda steg fram för att prata med den man som nu skulle erkänna mig som den definitiva Pokémon-mästaren. Här någonstans blir mitt minne en aning suddigt, men jag vill minnas att han sade något i stil med: ”Jag ser att du har ett komplett Pokédex. Grattis.”

Grattis.

Grattis!? På riktigt? Jag hade fångat varenda Pokémon i hela världen, och allt jag fick av en av de mest framstående och engagerade Pokémon-forskarna var ett futtigt grattis. Var var den stora festen för att fira min prestation? Var var alla människor som vallfärdade till Pallet Town för att träffa den enda Pokémon-tränare som fångat allihop? Inga fyrverkerier, inga hyllningar. Inte ens en futtig liten köpetårta. Bara ett grattis.

Jag kunde inte tro det – jag ville inte tro det. Jag minns att jag i förtvivlan slängde mig efter telefonen för att ringa en av mina mindre omtyckta kompisar. Hans storebror hade nämligen också fångat allihop, sades det. Värt att nämna är att internet vid den här tiden inte fanns i var mans ficka så att försöka söka svaret där slog mig aldrig. Jag fick gott förlita mig på gammal hederlig mun-till-mun-metod. Storebrodern i fråga bekräftade ointresserat att ”de säger typ grattis eller nåt”.

MISSA INTE VAD SOM KOMMER I HÖST: Pokémon Sword och Shield får ny trailer och releasedatum

Tyvärr är detta helt sant. När du har fångat allihop i antingen Pokémon Red eller Blue får du inte mer än ett grattis. Det och en lite lätt uppgiven känsla i stil med ”jaha, och nu då?”. Du vet hur en kan känna sig duktig eller grym när en äntligen klarat av ett spel som en slitit med i månader eller kanske till och med år? Någon sådan känsla fick inte jag.

Såhär 20 år senare har jag sen länge kommit över detta (eller?) men som tioåring med få andra bekymmer i världen var det minst sagt en besvikelse att inte få något ordentligt kvitto på mitt åstadkommande. Missförstå mig rätt: jag älskar fortfarande dessa spel och erkänner deras betydelse för spelvärlden. Men denna slutsekvens – eller snarare brist därav – var och är under all kritik.

Checkpoint 11.8

Ännu en vecka har passerat och med den en rejäl dos spelrelaterade nyheter. Vår artikelserie Checkpoint är döpt efter sin motsvarighet i spelvärlden, där dina framsteg sparas innan du färdas vidare. En sparpunkt där vi tillsammans summerar spelveckan som gått och blickar framåt mot vad som komma skall, innan vi kastar oss vidare mot nya äventyr. Vi kommer ta en titt på vilka spel ni bör hålla lite extra koll på under veckan som kommer. Vi kommer belysa allt från roliga tweets till intressanta poddar och härliga påskägg. Allt detta och mycket mer, men först har det blivit dags för nyheter.

Microsoft, Nintendo och Sony lovar avslöja oddsen för loot-mekaniker
Innan slutet av 2020 kommer alla nya spel från de stora konsolmakarna Microsoft, Sony och Nintendo innehålla uppgifter om vilka odds som gäller för olika loot-mekaniker, detta meddelar ESA via sin hemsida. Detta innebär att konsumenten ska veta hur stor chans hen har att få ett visst föremål när personen köper randomiserade paket. Dessutom har flera stora utgivare gått med på att genomföra ändringen innan 2020 är över. Ändringen ska även gälla för speluppdateringar om dessa lägger till någon form av loot-mekanik.

Rocket League dumpar loot-lådor
Varför avslöja oddsen för loot-lådor när du kan plocka bort dem helt och hållet? Inom kort kommer alla randomiserade paket i det populära spelet Rocket League plockas bort och ersättas av en tydlig beskrivning av vad varje paket innehåller innan köpet genomförs. I nuläget finns inget exakt datum på när ändringen kommer genomföras, men Psyonix lovar att mer information kommer inom de närmsta månaderna. Detta skriver utvecklarna på spelets officiella hemsida.

Ny Stadia Connect ska fokusera på spelen
Googles nya streaming-tjänst för spel fick under årets E3 en hel del mer kött på benen via företagets Nintendo Direct-klon Stadia Connect. Nu har det blivit dags för ytterligare några avslöjandet och denna gång sker det i direkt anslutning till Gamescom 2019, vilket såklart inte är någon tillfällighet. Sändningen startar måndagen den 19 augusti klockan 19:00 och den här gången sägs krutet ligga på spelen. Vi kan vänta oss nya avslöjanden och inblickar hos redan utannonserade spel.

 

Flera världspremiärer under Gamescom-show
Och när vi ändå talar om Gamescom kan vi även rapportera om att det kommer infinna sig några nya spel där också (som om vi trodde något annat). Det som fått namnet Gamescom Opening Night med den Game Awards-meriterade Geoff Keighley i förarsätet kommer bjuda på nya avslöjanden från Activision, 2K, EA, Ubisoft, Google, Sony och Xbox för att nämna några. Vi vet att Hideo Kojima kommer vara på plats för att visa ett nytt spelklipp från Death Stranding. Vi kan också räkna med att det är här EA kommer visa upp det kommande Need for Speed-projektet för första gången. Gamescom Opening Night rullar igång den 19 augusti klockan 20:00. Detta skriver Eurogamer.

LÄS MER OM KOJIMAS KOMMANDE SPEL: Bokstavliga och bildliga broar i Death Stranding

Journey smyglanseras på App Store
Under tisdagen avslöjade Jenova Chen, delgrundare av Thatgamecompany, via sin Twitter-sida att det kritikerrosade Journey från 2012 nu finns tillgängligt för iOS. Spelet har fått en prislapp på 50 kronor och kräver iOS 12.2 eller senare. Om du mot förmodan inte ännu upplevt Journey börjar alltså ursäkterna ta slut.

Wallmart slutar visa reklam för våldsamma spel
Som en följd av de fruktansvärda skjutningarna i USA de senaste dagarna har butikskedjan Walmart instruerat sina anställda att plocka bort innehåll som visar upp våldsamma scener. Detta inkluderar våldsamma spel som fanns uppkopplade som demo-produkter. Även skyltar och reklam som syftar till första- eller tredjepersonskjutare har plockats bort. Huruvida detta är en tillfällig lösning eller en mer permanent åtgärd återstår att se. Det verkar dock som att butikens vapenavdelning fortfarande står oförändrad.

Årets Evo slår tittarrekord
Årets Evolution Championship (Evo) bjöd på ett personligt tittarrekord i och med inkluderingen av Super Smash Bros. Ultimate. Den välmeriterade fightingspel-turneringen hade som mest 279 000 tittare vid ett och samma tillfälle. En minst sagt imponerande siffra och trevliga uppgifter för turneringens framtida upplagor.

XIII-remake försenas till nästa år
En nyversion av kultklassikern XIII från 2003 var tidigare planerad att släppas under slutet av 2019. Nu meddelar dock Syberia-utvecklarna Microids (som ligger bakom remaken) att spelet kommer kräva ytterligare lite tid. Förhoppningsvis kommer vi få lägga vantarna på titeln under de tidiga delarna av 2020 och vi hoppas att förseningen innebär en bättre utvecklingstid och ett vassare spel.

Gameplay-premiär för FIFA 20
I samband med finalen i FIFA eWorld Cup för en knapp vecka sedan fick vi ta en första titt på hur FIFA 20 kommer se ut när det lanseras senare i höst. Matchen utspelar sig mellan topplagen Real Madrid och Liverpool och tar plats 2 timmar och 23 minuter in i klippet nedan. Har vi några FIFA-fantaster bland oss som kan poängtera några skillnader jämfört med fjolårets upplaga?

…och för NHL 20
När vi ändå är igång har även det kommande NHL 20 visats upp genom ett längre klipp. Det är IGN som publicerat en period mellan San Jose Sharks och New Jersey Devils. För ett otränat, och kanske även för ett tränat, öga ser det väldigt bekant ut vid första anblick. Vi kommer få se mer när NHL 20 släpps den 13 september.

Friday the 13th: The Game – 13 augusti
Hemsök dumdristiga tonåringar eller ta upp striden mot seriemördaren. Släpps nu till Nintendo Switch.

LÄS MER: No Man’s Sky och den långa väntan på rymd och enkelhet

No Man’s Sky Beyond – 14 augusti
Det processuellt genererade äventyret får en massiv uppdatering. Släpps till Playstation 4, Xbox One och PC.

Veckans achievement
Reggie må ha lämnat spelvärlden och Nintendo. Men medan hans kropp har lämnat spelscenen lever hans aura kvar hos oss. Så verkar inte minst vara fallet i det kommande Gears 5 där Fils-Aime säger sig ha fått en egen achievement. Exakt vad du måste göra i spelet för att låsa upp ”My Body is Ready” är ännu oklart, men nog blir man sugen på att hålla ögonen på spelet enbart av den anledningen?

Veckans hyllning
Med tanke på hur många Pokémon som existerar i dagens spellandskap är det knappast någon överraskningen att fantasin tar slut med jämna mellanrum. Vid dessa tillfällen kan skaparna av de små monsterna tacka världens färgsprakande rockstjärnor och inte minst minst Gene Simmons, frontman i bandet Kiss. Under veckan har flera personer uppmärksammat likheter mellan rockstjärnan och en ny Pokémon med namnet Obstagoon. Det finns verkligen inte många som kan spela som sig själva i ett Pokémon-spel, så jag är säker på att Simmons själv är ganska nöjd.

MARTIN REFLEKTERAR: Hur man lyssnar och inte lyssnar till sina fans

Det här för oss till slutet av veckans Checkpoint. Vi hoppas du tyckte det var intressant och dessutom blev lite klokare på kuppen. Tipsa oss gärna om nyheter och andra händelser via våra sociala medier eller i kommentarsfältet nedan. Tack för att du tog dig tid.

Checkpoint!

Inför E3 2019: Nintendo

”Inför E3 2019” är en tillfällig artikelserie som kommer ta plats varje lördag fram till dess att E3 2019 inleds. Varje upplaga kommer djupdyka ner i de respektive utgivarna som bekräftat sitt deltagande vid mässan och vi kommer spekulera kring vad de kan tänkas visa upp. Vi passar även på att ta en titt i spåkulan innan vi avrundar varje artikel för att kunna lägga fram några personliga önskningar eller förutsägelser.

Vi har kommit fram till finalen av vår spekulativa resa och det är dags att dissikera spelvärldens mysfarbror. Nintendo har alltid varit en kraft att räkna med och tack vare den framgångssagan som stavas Nintendo Switch känns företaget mer relevant än på mycket länge. Jag har laddat upp med ett halvt lager av bekräftade storspel, mindre titlar och några spännande rykten som alla kan tänkas dyka upp under E3 2019. Det är dags att ro denna expedition av uppladdning i hamn.

Denna gången har jag dessutom fått hjälp på traven av min eminenta kollega David Petersson.

LÄS MER: Inför E3 2019: Bethesda

Jag börjar med att fastställa vad vi ”vet”. Presentationen kommer enligt Nintendo själva inte fokusera på någon slags hårdvara, spelen som visas upp kommer vara av Switch-natur och samtliga titlar har en planerad lansering under 2019. Jag är väl personligen aningen skeptisk till det sista påståendet och skulle knappast bli chockad om sändningen avslutas med någon slags referens till ett mer avlägset projekt. Vi vet dessutom att kommande vecka innehåller en Nintendo Direct med Pokémon Sword och Shield i huvudrollen. Den sändningen kommer vara i cirka 15 minuter vilket indikerar att spelet inte kommer ta särskilt stor plats under själva E3. Eller har Nintendo helt enkelt så mycket Pokémon i programmet att man behöver värma upp en hel vecka i förväg? Den presskonferens som ägde rum i dagarna innehöll visserligen 50 nyanser av att fånga Pokémons, så det är ingen omöjlighet att någonting därifrån även dyker upp en kortis under E3.

Om du nu tror att Nintendos närvaro vid årets E3 kommer bli lättviktig som ett resultat av Pokémons privata förfest får du nog tänka om. Det finns fortfarande en hel del stora titlar som alla har en planerad lansering under 2019. Några titlar har vi bra koll på medan andra är betydligt mer suddiga i sina detaljer. I vilket fall finns det tre stora spel som alla endast har 2019 som lanseringsfönster: The Legend of Zelda: Link’s AwakeningAnimal Crossing och Luigis Mansion 3. Det sistnämnda förföljs dessutom av lösa rykten om en sommarlansering. Luigis Mansion är arbetstiteln på Luigis kommande tripp till spökhuset och avslöjades i höstas. Om nu spelet ska släppas i år är det verkligen dags för ett datum och framförallt ett officiellt namn.

Detsamma gäller för Animal Crossing som avslöjades i samma veva som Luigis Mansion. Jag önskar jag kunde komma med några saftiga rykten här, men vi vet egentligen inte mycket mer än att spelet sägs lanseras i år. Vi vet inte heller mycket mer om remaken av 1993 års Game Boy-klassiker Link’s Awakening. Lanseringsfönstret är även här blott 2019. Min förutsägelse är att båda dessa spel måste få ett betydligt smalare lanseringsfönster om inte en försening ska vara att vänta.

LÄS MER: Inför E3 2019: Ubisoft

När vi ändå talar om spel som sägs komma ut i år men ännu inte har något fast lanseringsdatum får vi inte glömma det turordningsbaserade Town från Pokémon-utvecklarna Game Freak. Spelet utannonserades i höstat och vi har sedan dess inte hört särskilt mycket om projektet. Vi vet så pass lite om spelet att Town faktiskt är en arbetstitel och inte ens spelets officiella namn. Om spelet ska släppas i år måste något ske under E3.

Jag vet inte riktigt hur mycket utrymme Nintendo kommer ge de titlar som har en relativt närstående lansering, men det finns likväl en hel del. Juni, juli, augusti är inte bara en trallvänlig popdänga utan ser dessutom ut att bli några riktigt trevliga spelmånader. Vi börjar med Super Mario Maker 2 som släpps redan den 28 juni. Med tanke på att spelet nyligen fått en egen Direct och lanseras drygt två veckor efter E3 räknar jag inte med att det är en del av Nintendos presentation. Jag räknar med att detsamma gäller för både Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order (19 juli) och Fire Emblem: Three Houses (26 juli) som också ligger för dörren. Vi får inte heller glömma Astral Chain från Platinum Games som släpps den 30 augusti. En ny trailer här är ingen omöjlighet. Även Daemon X Machina beräknas släppas i sommar men vi vet fortfarande inte riktigt när. Kanske får vi ett datum under E3?

Om det är något som Nintendos senaste konsol har lyckats med är det att ge nytt liv åt de mest oväntade titlarna. Dels har spel från den mindre lyckligt lottade Wii U-generationen hittat en bredare publik men även olika tredjepartsaktörer har utnyttjat hybridkonsolen. Därför bör det inte komma som någon chock ifall vi får se några ytterligare portar i år. Och det finns faktiskt ett litet gäng vi redan vet om. Bland annat vet vi att DC Universe Online (ja, jag vet), fjolårets blodsugaräventyr Vampyr och det allra första Devil May Cry ska lanseras till konsolen inom en relativt snar framtid. Det finns en chans att vi får mer exakta datum under årets E3. Det har dessutom florerat ett väldigt tilltalande rykte om att The Witcher 3: Wild Hunt kommer lanseras till Switch redan i år. Även om ryktet inte känns särskilt troligt med tanke på spelets krävande natur är det knappast första gången ett grafiskt tungt spel portas till Switch. Men skulle det likväl vara sanning får vi nog räkna med ett par ordentliga visuella nedskärningar.

LÄS MER: Inför E3 2019: Square Enix

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på ett gäng så kallade ”wild cards”. Ett spel som förvirrar mig i nuläget har det onödigt långa namnet Cadence of Hyrule – Crypt of the Necrodancer Featuring the Legend of Zelda. Spelet, som beskrivs som en bokstavlig blandning mellan Crypt of the Necrodancer och The Legend of Zelda, har sedan avslöjandet haft en planerat lansering under våren. Men i takt med att vi närmar oss slutet av maj månad blir jag alltmer tveksam till att Zelda och gänget faktiskt kommer dansa in våren i angripna gravar. Jag tror inte Nintendo kommer inkludera spelet i sin presentation för att informera om att det är försenat, jag ser dock en möjlighet till att spelets lanseringsdatum avslöjas under E3 och att det släpps i direkt anslutning till mässan.

Dessutom cirkulerar ett någorlunda intressant rykte om en helt ny Switch-titel med namnet Roller Champions. Det som sticker ut med spelet, förutom att det sägs baseras på den fartfyllda sporten roller derby, är att det verkar vara Ubisoft som ligger bakom titeln. Det verkar dock inte röra sig om någon exklusivitet för Nintendo (vilket inte vore första gången Ubisoft utvecklar ett spel som är unikt för plattformen) men spelet sägs likväl släppas till Switch. Det mest troliga är att spelet avslöjas under Ubisofts egen presskonferens, men jag blir inte förvånad om titeln får ytterligare uppmärksamhet under Nintendos E3-presentation.

Ni har säkert förstått vid det här laget att även Nintendo kommer ha en hel del intressant innehåll att visa upp under E3. Vi kan vänta oss det mesta från nya avslöjanden till etablerade projekt. Nintendo påstår att de kommer vara någorlunda jordnära och endast fokusera på titlar som ligger närmast i tiden, men det hindrar oss inte från att vara olidligt intresserade av vad de har med sig i resväskan.

LÄS MER: Inför E3 2019: Microsoft

Innan vi går vidare till den mytomspunna spåkulan har det blivit dags för ett helt nytt inslag i den här artikelserien. Jag har nämligen bett redaktionens Nintendo-fantast, David Petersson, att skriva några rader om vad han tror om Nintendos E3-närvaro samt vad han vill se från företaget:

Under mina snart 40 år som Nintendo-entusiast har jag lärt mig en sak, man vet aldrig riktigt vad man har att vänta från dem. När det nu är dags för ännu ett E3 och spekulationerna går på högvarv, tänkte även jag spekulera en aning om vad som komma skall från den japanska speljätten med över 100 år i spel- och lekbranschen.

 

Det har nog inte undgått många att det ryktas om nya modeller av Nintendo Switch, där både en Mini- och Pro-variant funnits med på listorna. Personligen tror jag inte vi kommer få se några nya varianter av Switchen riktigt än. Främst då maskinen endast är drygt två år gammal och Nintendo redan från början varit på det klara med att den är tänkt att ha en väldigt lång livscykel. Det som även talar emot ryktena är Switchens modulära uppbyggnad med löstagbara kontrollers och en dockningsstation som både laddar och kopplar den till en extern bildskärm, ger fler portar m.m. Att då göra en större eller/och mindre modell skulle skapa en obalans i systemet, där de olika delarna inte längre skulle passa ihop och därmed förstöra en del av ekosystemet. Samma sak med ryktena om att sälja en modell utan dockningsstation, detta skulle enbart ta bort en viktig Switch-fördel och segregera användarbasen .

Men bättre hårdvara då, vore inte det ett bra drag? Varför skulle Nintendo försöka konkurrera med Microsoft och Sony på deras egen planhalva?! För även om de skulle kunna matcha kraften av en PS4:a skulle det bara medföra betydligt dyrare hårdvara och mindre marginaler, något som vore ologiskt sett från ett affärsmässigt perspektiv, speciellt när försäljningssiffrorna pekar rakt uppåt över hela världen.

 

Nog om vad jag inte tror kommer dyka upp under E3! Låt oss istället gå vidare med vad som känns troligt.

 

Nintendo Online är utan tvekan en viktig pusselbit för Nintendo Switch, speciellt då man har fått lite momentum i form av Tetris 99 som blev en rejäl succe. Därför tror jag att vi kommer få se ett utannonserade av SNES-spel som kommer släppas tre och tre precis som i fallet med NES-spelen. Det borde få långt fler intresserade av betala för tjänsten, främst då 16-bitars generationen åldrats värdigare än 8-bitars ditot. Jag tippar att The Legend of Zelda: A Link to the Past och Super Mario World blir de första spelen att släppas! Kanske får vi även en förbättrad e-shop, men det är ren spekulation. Samma sak med stöd för teman. Men drömma kan man ju alltid.

 

Att vi kommer att få se mängder av nya spel är garanterat, där de mest troliga att visas upp är Bayonetta 3, Luigi’s Mansion 3, Daemon X Machina, Astral Chain, The Legend of Zelda: Link’s Awakening och Animal Crossing. Speciellt Animal Crossing är intressant och jag tror vi kommer få mer detaljer och även lite gameplay. Det kan även komma intressanta ändringar i online-appen i samband med Animal Crossing! Luigi’s Mansion 3 tror jag kommer släppas kring november/december och vi lär få se gameplay och en hel del information. Bayonetta 3 kanske får ett releasedatum eller visas åtminstone lite gameplay och datumet får vänta.

 

När det kommer till helt nya titlar är det svårare att spekulera. Men personligen drömmer jag om ett nytt Mario Golf, gärna med lite motion-kontroll och schysst multiplayer. Ett nytt Mario Party eller DLC vore trevligt då Nintendo helt tycks ha slutat bry sig om serien sedan de släppte det senaste Mario Party. Ett nytt Monster Hunter World: Nintendo Edition skulle kunna vara något, speciellt då Monster Hunter World blev en megahit. Trots allt är ju serien som gjord för att spela på resande fot!

 

Det var allt jag har att säga om E3 2019 och Nintendo! Eller vänta, en sista sak. Super Mario 3D World kommer släppas till Nintendo Switch ganska snart!!


Spåkulan

Under rubriken “Spåkulan” kommer jag lista mina tre mest intressanta, men kanske något mindre sannolika, förutsägelser inför utgivarnas presskonferenser. Ni får mer än gärna kommentera med era egna tankar och förutsägelser i kommentarerna nedan. På så vis kan vi hålla koll på vem som fick flest rätt när presentationen är över. Vi kör!

– Cadence of Hyrule släpps samma vecka som Nintendos E3-presentation.
– The Witcher 3 kommer till Switch.
– Presentationen innehåller minst en Bowser-ordvits.

 

Kommentera gärna dina egna gissningar och konspirationsteorier i kommentarsfältet nedan. Annars tackar ”Inför E3” för den här gången och vi tar istället sikte på årets största spelhändelse.